Kan inte gå vidare

 till andra har han sagt att jag är psykiskt störd och mest troligt en narcisisst och sociopat.

Alltså jag fattar inte. Ni som diagnostiserar honom som narcissist, psykopat, manipulator... varför gör han det här tänker ni? Han vill ju ändå inte veta av TS? En sån person gör väl detta mer med någon man typ bor ihop med för de vill ha en fast och makt över? Varför tar han henne inte till sin närhet och utövar misshandeln där istället?

Förlåt alla också för att jag ältar och gnäller. Har ingen att bolla det med offline och är anonym här hoppas jag så jag tar tillfälle i akt men jag känner ju att jag är fruktansvärt jobbig. Nåt fel är det ju med mig, det förstår jag också :(

Jag vet att jag ältar. Har gjort det i flera månader.
Jag sitter liksom fast i detta eftersom jag inte förstår och eftersom jag inte känner att jag fick något avslut. Utan sett ett mönster där han kommer tillbaka. Så nu är det där jag är fast. Och eftersom de flesta vänner antingen lämnat mig eller inte orkar höra mer eftersom de är hans vän så är online mitt enda sätt att få stöd i detta just nu.
Känslig tid på året också med jul och nyår. Då känns ensamhet värre.

Nej det är verkligen inte lätt. Gråter så fort jag tänker på det vilket är ungefär hela tiden.

Läste på länken du skickade och lite stämmer ju. Att det växelvis varit varmt och kallt och att jag tar på mig skulden och vill fixa. Det enda jag inte får ihop är att han nu har mig i kylan sen flera månader. Jag är luft. Om det vore hans beteendemönster borde han väl fortsatt, inte slutat när han såg hur fäst jag är och hur påverkad och ledsen jag blir. 

Fick en läkartid idag och bröt ihop totalt. Aldrig skämts så mycket i mitt liv. Blev till och med sjukskriven... Vad i helvete är fel på mig. Känner mig så misslyckad.

CB: 15 år :( Herregud.  Måste kännas hemskt när någon dyker upp efter så lång tid utan genuina intentioner. Jag har varit luft nu i fem månader, blir det väl. Det är längsta tiden utan kontakt från honom. Så han har nog lämnat mig för alltid. Vill inte läsa gamla meddelanden och se efter men jag tror tre månader är maxtid utan kontakt. Men förut har han bara försvunnit bort. Senaste gången vi pratade var han upprörd, så det blev säkert ett definitivt avslut då.

Tyvärr verkar det vara just det som TS går och väntar på. Att han ska höra av sig så att hon kan få en ny så kallad chans med honom. Jag vet inte vad vi ska skriva för att hon ska välja bort honom.

Kom precis ur en sån relation och det psykologen sa till mig var att just tjat om att välja bort/ blocka den personen är sånt som ger exakt motsatt effekt vid medberoende- sk kognitiv dissonans. 

Hon måste komma fram till det själv och ta det steget. Vilket är det alla experter inom området också säger.?

Ja det är en personen han var som jag vill tillbaka till, den jag träffade. Inte personen som ignorerat, pratat illa om mig och sagt att saker inte hänt/sagts eller haft mig som någon man hör av sig till för att ses och sen försvinner. Det är den personen som gjort mig förvirrad och ledsen och jag hoppas att det nån dag känns som att jag inte vill ha något med honom att göra. För det är kanske den han verkligen är. Förstår bara inte hur man kan vara en så underbar och kärleksfull person och sen välja eller bli en snudd på mardröm. Då är det lätt att känna att det beror på mig. Att jag gjort något fel. Eller att det är något fel på mig. För den jag var med skulle aldrig gjort så mot mig. Han sa att han hade gjort vad som helst för mig. 

Anonym(CB): Visst är det så. Sen är det förtåeligt ovh rent förnuftsmässigt att släppa såna personer.
MEN vill man hjälpa personen blir det oftast motsatt effekt. För min del så knöt det mig bara ännu närmare den personen som gjort mig illa. Som var min trygga punkt och kärlek?(trodde jag).
Att ta den hårda insikten att allt det han sagt/lovar/visat bara var en sjuk lek det tog lång tid att ta in. Otroligt smärtsamt. 
Helt sjukt vilka krafter det finns gällande såpass manipulativa personer? ett beroende som sagt som de skapar i sin intensiva lovebombning. Ju mer jag läste ju mer började saker falla på plats, 6 månader tog det innan jag bröt mig loss. Och det gör fortfarande ont. 

 

Det är så jag är rädd att han och alla omkring oss ser mig. Att jag är falsk och att de kom på mig med det.  
Jag ville ju ha något. En relation, och kontakt när han hörde av sig. Hur den kontakten var vet ju bara han och jag. Men i efterhand har ju delen där han kontaktade mig och inte tvärtom suddats bort och istället blivit till att jag är en manisk psykopat som inte ger mig trots avvisande. Den kompis som från början pratade illa om mig till honom pratade den här killen om ibland redan när vi var med varandra. Han sa att hon var avundsjuk på mig som var med honom. Därför kändes det konstigt när han sen trodde på allt hon ska ha sagt om mig, om hon nu skulle varit så avundsjuk som han sa. Hon pratar fortfarande väldigt mycket om hur sjuk jag är. Att jag är psykopat som gjort henne illa. I början nämndes det ibland lite ytligt i t ex gruppkonversationer där jag kunde läsa och så att andra sen frågade henne privat vad jag egentligen gjort för hemskt. Och då började en efter en eller folk gruppvis behandla mig som luft. Några få har visat vad hon skriver och återberättat vad hon säger och det var då jag förstod att det är ett helt gäng av vänner och inte bara hon som helt ändrat syn på mig. Det var som att de fått inblick i hela mitt liv och relation till den här killen och även andra ex till mig och att allt jag upplevt var helt påhittat från min sida och att han och de nu visste sanningen om mig. Jag blev typ ett internt skämt när det i gruppkonversationer skrevs om mig utan att nämna mitt namn och när jag frågade om det är mig de pratar om blev jag kallad paranoid. Det har gjort jätteont att veta att han är en del av allt det och att han inte nån stans försvarat mig. Att han tvärtom spär på den negativa bilden av mig som sjuk så att jag själv också frågasätter om jag ens är frisk eller minns rätt eller vad som är fel på mig. Så när han hört av sig och sagt att han avskyr skitsnacket om mig och att han vill ha mig hos sig har jag hållt så hårt i honom och gått sönder när han försvinner eller tillslut blev upprörd och tog farväl. Skakar när jag skriver detta och förstår inte hur jag kan bli så påverkad av något som egentligen är rätt barnsligt och litet.

(har äntligen insett hur man citerar men tydligen inte hur man delar upp texten i stycken då... förlåt för vägg av text...)