”Gift för länge med samma idiot”

Det där fick mig att fundera på min mamma. Varit med en sedan hon var 16. Nu 40 år senare när han inte dög längre (han blev sjuk och han känner så) så lämnade hon honom. Nu härjar hon runt, super, påstår sig aldrig kunnat vara sig själv (så löjligt) innan och bytt klädstil och färgat håret svart/rött, piercat sig på fem olika ställen i ansiktet och tatuerat sig. Skiter totalt i sina barn också. Letar killar på nätet. 

Tror mer en del av dem har problem.

När det gäller dom som skiljer sig tror jag det är ganska vanligt att man väntar, även om inte alla gör det, i alla fall om man har barn. Skiljer man sig efter 20-25 år, då är barnen stora och mer självgående. Men man har kanske funderat på det i några/många år innan, men väntat. Antingen medvetet, eller trots allt trott att det ska bli bättre. Även praktiska aspekter finns. 

Sedan finns naturligtvis även dom som trivs bra ihop även efter många år. Samt dom som går isär medan barnen fortfarande är små. 

Problem på vilket sätt? Vilka har problem?

De personer som det handlar om. I din tråd nämnde nämnde du att de blommar ut men jag tror det ibland kan vara tvärtom också. 

Det kan ju döljas i sådana beteenden.

Slutsatsen för mig blir att kvinnor som beskriver sig som  "levnadsglada", som "gillar att ta för sig av livet" osv osv inte är lämpliga för parbildning på lång sikt.
Däremot kan de, som du ju märkt, göra sig utmärkt som sexpartners eller partners i förhållanden på lite lösare grunder.

Ska man leta efter en kvinna att bilda familj med så lär man snarare leta efter någon som vet hur man hittar glädjen i de små sakerna, är en lagspelare i första hand, kan sätta andra före sig själva utan att bli bittra och har förmågan att vara tacksamma för det de har och inte behov av att jaga nya kickar hela tiden.

 

Jag borde lämnat för mer än 10 år sedan, kanske inte ens påbörjat. Men iaf efter 10 år borde jag initierat en skilsmässa. Istället blev det 25 år och han som lämnade. Det är jag tacksam för. 

Det är väldigt svårt att hitta två personer som matchar varandra i livets olika skeden. Man är bra på olika saker och funkar tillsammans bättre i vissa situationer än andra.

Lite förenklat:

Träffas man när man är ung (några och 20) så vet man inte riktigt vem man själv är, vad man behöver och vem man söker på längre sikt. Mycket av fokuset handlar om attraktion, att ha kul ihop.
Det är en bra grund men efter första förälskelsen börjar man upptäcka varandras olikheter och störa sig på partnerns brister. Det blir vardag och ordningssinne kanske blir viktigt (det struntade man i när man satt och hånglade på bion), man har olika syn på en massa saker som blir viktigt.
Få hittar, gifter sig och skaffar barn med denna tidiga lek-partner..

Så är man redo för barn och familj, hittar en partner som funkar där, bra värderingar och man tror hen blir en bra pappa/mamma. Det funkar kanske men för många blir detta starten på många års Familjen AB, passion och lek har man prioriterat bort. Man är förhoppningsvis överens i föräldraskapet men det kan finnas en massa andra kompromisser (långsiktig - kortsiktig, göra direkt - skjuta upp, spara - slösa, social med andra - stanna hemma, etc.).

Denna period sliter hårt på många men man kämpar och biter ihop för man vill att barnen ska få det så bra som möjligt, man fokuserar på de stunder som är bra (som kan vara många) men man prioriterar bort sig själv.

Att kunna acceptera varandras olikheter och hitta ett sätt att trivas med sig själv i denna tillvaro är nyckeln till att få det att hålla. Helst ska man vara sexuellt kompatibel eller hitta acceptabla kompromisser (här går det snett för många).

En effekt av vårt jämställda, öppna samhälle är att man har möjlighet att att skiljas och leva ensam. Så har det inte alltid varit och är inte i så många kulturer/samhällen.

Tröskeln blir alltså lägre att packa ihop och lämna - när barnen är tillräckligt stora eller problemen blivit för stora.

Gissar att rika, öppna samhällen har fler medelålders singlar som leker och njuter av sin andra chans.

I grunden är orsaken att det är så oerhört svårt att vara perfekt för varandra under livets alla skeden, det kräver tur, tålamod och tuffa prioriteringar/uppoffringar. För ganska många innebär detta att stå ut med en slarvig slusk till karl som inte tar sitt ansvar för hem och familj (snäll men inte mer), för andra innebär detta att man prioriterar bort ett aktivt sexliv, det går inte att få till och man vill ändå inte lämna...

För dem som ändå lämnar så tar man givetvis chansen att uppleva alla de saker man förnekat sig själv under många år. Kvinnan med den egoistiska, slarviga slusken till man njuter av att få leva ensam, sköta hushållet som hon vill. Hon blir troligen särbo om hon träffar nån seriöst, alternativt är väldigt noga i rekryteringen. Troligen har hon en period där hon leker av sig, hon har kanske upptäckt att hon faktiskt inte tröttnat på sex och passion, bara på sin man..

Mannen kanske får en nytändning och upptäcker att han faktiskt inte är helt ointressant på marknaden, nu handlar det ju inte längre om att bilda familj eller ens flytta ihop.

I skedet senare i livet blir det åter viktigare med intressen och livsstil. Att hitta någon som också gillar friluftsliv, idrott, trädgård eller kultur, teatrar och weekend-resor.

Jag tror utvecklingen är sund många gånger men det är synd att det ska vara så många tabun och hinder för att leva ärligt utifrån sina egna drömmar och behov.

Livet är för kort

Uppenbarligen var de lämpliga för parbildning i över 20 år. Det är ju inte direkt någon jakt på kickar eller oförmåga att sätta andra före sig själva. De har antagligen kämpat med att hitta glädjen i de små sakerna under många år, ofta för barnens skull.

Min kusin gjorde så. Hon är en jättefin person, en av de mest omtänksamma och snälla personer jag känner. Hon gifte sig med en man som var otroligt ego och krävande. Det var nog svårt för henne att släppa hoppet om att allt skulle bli bra en dag. Hon kämpade på tills barnen blev vuxna. 

Hon levde ensam några år och sedan träffade hon en man som är väldigt lik henne - lugn, snäll och omtänksam. Jag unnar henne det så himla mycket! Nu har de flyttat ihop så de är seriösa och lyckliga båda två. 

Jag tolkar det alltså tvärtom. Det här är verkligen kvinnor som vet hur man kämpar för en relation men inte orkar göra det längre. De vill säkert ha en seriös relation som bygger på levnadsglädje och inte kamp. 

Själv kämpade jag fruktansvärt hårt med en man som bara gjorde mig illa innan jag till slut gav upp. Om jag träffar en bra man skulle jag inte släppa honom i första taget utan uppskatta honom varje dag. 

För övrigt är kanske inte familjebildning så aktuellt om man har levt i en relation i över 20. Då är man antag runt medelåldern om man inte började väldigt tidigt. 

Det är inte särskilt konstigt att frånskilda tycker att de fått det bättre, det var ju meningen. Finns säkert de som skönmålar också och inte vill erkänna att livet som singel inte blev som de hoppats.
Men att dra slutsatsen att de flesta som levt ihop länge har problem och bara är kvar för att det är enklast,  det är helt uppåt väggarna. Idag är det relativt enkelt och helt accepterat att separera, i synnerhet när barnen blivit självgående. Så sanningen är att de absolut flesta som fortfarande är ihop efter 30-40 år är det för att de vill. Men vissa som separerat vill gärna intala sig att "alla andra också vill" istället för att erkänna att deras relation misslyckats medan andras faktiskt ÄR bra..

Folk som stannar länge ser jag som pålitliga och strävsamma, folk som vill att det ska fungera. Tycker därmed inte alls som personen i tråden som skrev att "levnadsglada kvinnor" inte var något att satsa på. 

Så bra förklarat tycker jag.