Svårt att se vad som är normalt

Det är fullständigt sinnessjukt. Beklagar verkligen. 

Jag har vuxit upp likadant. Jag trodde också att det var normalt. Min pojkvän och senare man talade om för mig att det inte var det. Han visade mig många familjer, i verkligheten och på film, som är normala. Sååååå många gånger som jag brutit ihop inför honom när vi sett på film med normala människor och normala familjerelationer. Det tog ett tag att avprogrammera normal-tanken men sen dess har jag fortsatt lära mig, även med hjälp av terapi, exakt hur onormalt och skadligt det är att växa upp så. Mina egna, framtida barn ska inte behöva göra det, men det är först nu, efter flera års brytande med det o ch insikt att det inte är normal som jag ens är redo att tänka på att skaffa barn. 

Så, nej, det är inte normalt, och du behöver om programmera hjärnan. 

Nej, det är inte normalt någonstans. Det är något du behöver förstå. Att du någonstans känner att det är normalt (anledningen till att du ens frågar) är för att det är din verklighet som du "programmerats" med. När man är ett barn så vet man ingenting. Man formas av sin omgivning, i första hand familjen man växer upp i. I andra hand av vännerna man har, i tredje hand av samhället.

Detta är vad man har att förhålla sig till medan man växer upp och hjärnan utvecklas. När du är ett barn är du en tom bok som föräldrarna, vännerna och samhället skriver i. Först när din hjärna har utvecklats av naturen framåt 25-26 års ålder, enligt vetenskapen, så kan du börja utveckla dina tankar självständigt och se vad som är fel eller rätt enligt din egen individualitet.

Jag håller med Kockobello och din man. Onormalt, vidrigt och du har troligtvis normaliserat din mammas beteende. Hur mår du nu? 

Det låter helt sjukt! Jag jobbar med brott mot barn och ibland, men ganska sällan, berättar barnen om att de blir behandlade på det sättet du vuxit upp. Sällan så grovt, vanligare att de blir kallade typ åsna eller liknande ord i nedsättande syfte. Jag tror att det är väldigt ovanligt att föräldrar beter sig som din mamma. 

Jag var i en sinnessjuk situation just för att min mamma var sinnessjuk. Ja eller, hon har inte psykiska besvär på papper vad jag vet.. men det måste vara något som inte är 100. Eller så var det bara så att hon hatade mig.

 Ledsen att läsa om din situation. Jag har alltid tänkt att sådana familjer på film, är bara massa påhitt. Det finns inga lyckliga familjer. 

Hur mår du idag? 

Tror nog att jag är ganska "trasig" och nedbruten. Jag tänker väldigt lågt om mig själv. Jag har börjat prata med en psykolog. Idag var det 3e sessionen med psykologen. Efter sessionen, blev jag äcklad av att vara jag. Det känns som att det bor någon inom mig som jag vill döda. Jag fantasierar ofta om självmord i detalj. Det gör mig lyckligare. 

Jag försöker att stilla mitt självhat genom att visa mkt empati mot dem som har svårt i livet. Köper massa julklappar till barn som har det dåligt ställt, köper mat till hemlösa och går fram och sitter och pratar med dem, tar hand om djur som inga vill ha, osv. Det beteendet får mig att känna mig lite mänsklig och inte lika äcklig.

Håller med

Vet inte riktigt vad du menar här. Jag förutsätter att du med ditt påstående att "självhat" inte menar att han eller hon skulle på något sätt vara skyldig till hans eller hennes situation genom ditt påstående om att han eller hon skulle ha "normaliserat" mammans beteende? Ett barn kan aldrig någonsin "normalisera" någonting nämligen. Helt enkelt för att de inte har medveten förmåga till det.

Kort sagt, utefter vad du faktiskt skriver: vad menar du med att barnet har för skuld i det hela med ditt påstående om "normaliserat"? När man säger att någon har "normaliserat" någonting så antyder det att individen skulle ha agerat annorlunda för att inte "normalisera" någonting och därmed har en skuld i det hela.

Nej, läs på om normaliseringsprocessen. I dessa situationer så betyder det att barnet (eller den vuxne) som blir illa behandlad till sist tror att, i detta fallet, mammans beteende är det normala och rätta. Barn som blir utsatta för liknande växer ofta upp och har problem med att de tex stannar i destruktiva och farliga relationer eftersom dom tror att dom förtjänar att bli illa behandlade. Och det finns mycket mer att lära om normaliseringsprocessen.
Jag trodde faktiskt normaliseringsprocesser var allmänt känt idag. Din tolkning av det jag skriver känns lite absurd, skuld till mammans beteende osv och saker jag aldrig någonsin skrivit.

Jag kanske försöker intala mig själv om att det är normalt, eftersom det inte kanske känns lika jobbigt för mig när jag tänker på min barndom. 

Idag är jag 32 år, och försöker fortfarande intala mig själv att min mammas beteende mot mig var "ganska normalt". 

Hela mitt liv har jag känt att jag hatar mig själv. Jag vet inte hur jag ska sluta med det. Mår verkligen dåligt över att vara jag. Det känns som att jag inte vet vem jag är pga allt hat jag känner gentemot mig själv. 

Varken min mamma eller pappa har varit bra mot mig. Jag hade aldrig någon typ av trygg person jag kunde vända mig till under min barndom, tonår och tidigare år av vuxenlivet. Har nog tagit ganska stor skada av det.

Ja, det du har varit med om är fruktansvärt. Jag tror att det är viktigt att du förstår det eftersom det kan förklara eventuella problem och reaktioner. 

Det är en sorg att acceptera att man fick en sådan förälder. Det är lätt att känna skam också när man får en reaktion som din mans eller när folk blir chockade. Det vet jag av egen erfarenhet. Man undrar om det är något fel på en själv när man inser att man har en onormal familj. Så man tystnar, intalar sig att det inte är så farligt och börjar normalisera misshandeln. 

Men vet du, när jag blev mamma själv insåg jag vad kärlek faktiskt är. Jag skulle aldrig, aldrig kunna säga något elakt till mitt barn eller svika barnet på något sätt. För mitt barn är det självklart att vara älskad och viktigast, något som jag själv aldrig fick uppleva.

Jag hade en onormal uppväxt men jag är normal. 

Jag trodde också länge att folk förskönande sina uppväxter eftersom jag inte visste något annat men så är det inte. Det finns många som har haft underbara föräldrar. Tyvärr får inte alla det men du kan omge dig med personer som är bra för dig. Det har jag gjort. De ger mig en del av den trygghet jag inte fick som barn. 

 

Vad händer med dessa barn? Alltså de som växer upp i liknande hem som jag gjorde? Blir de omhändertagna av soc och får flytta? 

Det är fullständigt "normalt" att vara blind över hur andra har det och förutsätta att världen är som man upplevt den. Din mamma är en destruktiv människa som låtit egna tillkortakommanden gå ut över ett försvarslöst barn som faktiskt förtjänade bättre. 

Jag tänker att din mamma inte var sund och att det är väldigt sunt av dig att faktiskt se sambandet mellan att få utstå psykisk misshandel och att se hur den påverkar. Din man är sund som hjälper dig att tydliggöra vad som faktiskt är en mamma som brister i sitt föräldraskap! Alla som får barn har inte ett sunt förhållande till dem och det är faktiskt en tragedi att hon inte klarade av att se vem du var, utan att hon lät idéer om vem hon trodde du var pysa ut.

Självklart är det så att folk inte alltid berättar om vad de varit med om. Det finns och har alltid funnits knasiga rent utav ondsinta föräldrar. Ibland är det uppenbart för omgivningen, men ibland är det verkligen inte det. Människor uppvuxna utan sorg, kris och galningar går faktiskt runt och inte ser hur mycket skit det faktiskt finns. Man tror gott om andra eftersom det är det man sett. Man kan inte tänka sig något annat.

De finns. Men bäst är filmer som visar på balans. Det är inte solsken och rosor hela tiden i någon familj men även om familjen har problem ibland så är det något en normal familj hanterar.

Se den här:

Oh, postade för fort.

Jo, idag mår jag bättre. Det går framåt. Jag är kanske 65% bra idag.

Söta du, du är värd att älskas bara för att du är du! Det gör ont i hjärtat att läsa din berättelse...
Din mamma har misshandlat dig psykiskt, antagligen mår hon själv inte bra MEN det är ingen ursäkt för att förstöra ett barn (som hon gjorde med dig). Din mamma förtjänar inte dig! Och du förtjänar bättre!
Det är inte konstigt att du mår som du mår och det är bra att du pratar med en psykolog. 
En vettig förälder inser att det viktigaste de kan ge sina barn är att de alltid är älskade. Alla föräldrar gör fel, men en förälder ska inte misshandla sina barn - fysiskt  - eller som i ditt fall psykiskt.

Ta hand om dig, och att lära dig att älska dig själv är det steg ett! En stor kram. 

Blev ledsen när jag läste din historia.  Beklagar djupt vad du varit med om men vill att du ska veta att du inte är ensam.  Min mamma har upprepade gånger sagt till mig ?jag ångrar att jag fick barn med din pappa? Jag har sagt till henne varje gång hur ledsen jag blir när hon säger så men det går in och ut. De gjorde slut när jag var mycket liten