Fungerande otrohetsförhållande

En relation som baserar sig på att man bedrar och förnedrar någon annan. Är det ok?

Om du accepterar att din partner har andra relationer (känslor, sexuella osv) så är den ju inte otrogen utan att ni har en öppen relation.

alla sätter väl sina egna regler för hur det ska fungera? Allt beror väl på om du kan förlika dig vid tanken på att du inte räcker till för alla hans behov och inte drar skada av detta i längden (Självkänsla).

Jag hade en relation under några år med en gift kvinna. För oss båda funkade det bra. Hon hade man och barn och vill inte skiljas utan såg mig som en guldkant på tillvaron utan förpliktelser. Jag var inte intresserad av något seriöst förhållande då jag var både bränd och trivdes med mitt singelliv.

Vi hade känslor för varandra men inte som att vi älskade varandra och ville leva med varandra. Vi tyckte om och brydde oss om varandra. Hade bra samtal då vi kunde diskuttera stort och smått, vi gjorde roliga saker ihop och hade jättebra sex.

I samband med att jag flyttade lång avslutade vi och sen gifte jag mig. Vi har fortfarande lite kontakt men det rör mest jobb och karriärråd.

  

Det är också interessant, men för en annan tråd kanske? I den här tänkte jag vi skulle filosofera om hur en relation med den ena otrogen skulle funka över tid. Det kommer sig av att jag hört ett par gånger om sådana som haft samma vänsterprassel i decennier.

Ja, ni har ju rätt, det är ju ett öppet förhållande man har då och man är överens om detta.

Och du (Öh), ja det är sant att vederbärande måste ju vara OK med att han eller hon inte räcker till helt. Men tänk alla gånger jag läst på detta forum att man behöver ha lite sitt eget också som man inte har med sin partner på. Andra människor, egna intresse och så vidare.

Tack för att du delar med dig. Under hur många år?

Hur kom det sig att du gifte dig sedan, varför ändrade du dig om att inte vilja ha seriöst? Hade du under några omständigheter kunnat önska det med den första kvinnan också om tiden hade gått?

Ca fyra år. Jag kom över mitt gamla förhållande, var klar med singellivet och vill bilda familj långsiktigt. Samt framförallt blev väldigt kär,

Nej, den gifta var aldrig ett alternativ. Det var vi båda överrens om. Vi skulle inte kunna leva ihop som par och framförallt fanns det ingen kärlek. Vi tycket om varandra som vänner, tände på varandra och uppskattade varandras sällskap

Det beror nog på att människor som gör saker de vet är omoraliska och har dåligt samvete över det ALLTID har ett behov av att rättfärdiga det på alla sätt som går. Men det har ju inget med varken verklighet eller filosofi att göra utan snarare psykologi och försvarsmekanismer.

Vad pratar du om nu, vad syftar du på med Det?

Tyvärr är det nog så att många accepterar "öppet förhållande" för att de är rädda för att bli ensamma/lämnade. Tror att detta är skadligt, då det i grunden är en stor kompromiss bara för att få ha kvar den otrogna i sitt liv. Är man inte ok vid tanken eller känner att sina behov är mindre värda än den otrognas så är det nog mer hälsosamt att avsluta förhållandet, hur tungt det än kan kännas. 

ps, eftersom du kallar det otrohet så antar jag att du inte är helt ok med din partners behov på detta område och ser det som ett svek. Det är ju svar nog.