Mor/farföräldrar hur gör ni med julklapp/peng

Vet ett föräldrapar som inte köper julklappar till sina vuxna barn. Påstår de. För barnbarnen får julklappar som deras föräldrar önskat, sånt som föräldrarna annars skulle ha blivit tvungna att köpa men nu slipper. Som en vinteroverall, bilbarnstol eller trappstol.
Så, i princip ger de flera tusen till ett av sina barn och noll till det andra.
Det äldsta barnbarnet tyckte inte det var skitkul att få presentkort på kläder förra året, hon är noll intresserad av kläder och hade önskat sig prylar till sin hobby. Men föräldrarna sa glatt och guuuud så bra, nu kan hon ju gå och köpa nya jympadojjor i vår...

Så tillkrånglad trådstart.

Jag som singel utan barn skulle givetvis inte klaga på 400 kr (och får jag även 2500?!). Skulle mitt syskon med barn få för mer än mig är det ju räknat som julklapp även åt barnet så varför skulle någon klaga? Nu förstår jag inte varför man ger rena pengar om nu inte föräldrarna får pengar för att köpa presenter till barnen pga att morföräldrarna inte rent fysiskt klarar av att gå i butiker.

 

Känns väldigt påhittat eller tidigare extremt bortskämd man...

Min mamma ger alltid 500kr per person.
Min svärmor köpte presenter till barnbarnen inget märkvärdigt, det äldsta barnbarnet (dom är sammanlagt 3st, 8månader(våran dotter), sedan 4 och 10år ) var inte nöjd med sin present och fick 200kr att köpa något själv.

Jag föredrar att göra som Min mamma gör, att ge 500kr per person, då får man göra vad man vill för pengarna och alla är nöjda.
Sen beror ju allt på hur många barn och barnbarn det finns och hur ens ekonomi ser ut.

Men som svärmor t.ex. som köpte någon billig leksak som inte uppskattades, då tycker jag det varit bättre om hon gav 300kr och någon form av godis till barnbarnen.

Är äldsta barnbarnet bortskämt? 

Finns inget normalt att "inte uppskatta" en julklapp. 

Tänker samma.
"Buähhhh, jag vill inte ha den hääääär", "lugn, liila Lisa här får du en tvåhundring istället"???

Jag är farmor till två pojkar, 4 och 7 år gamla.
I år önskade de sig samma sak, så jag köpte varsin.

Värde, 600 för båda.

Mina egna barn ger jag inga julklappar, men sticker till yngsta någon slant då han har rätt kass ekonomi. Äldsta har bättre ekonomi än jag.

Kan inte citera, men nja jag vet inte om det äldsta barnbarnet är så bortskämd.. har ingen direkt kontakt med dom.
Men nu är det flesta barn "bortskämda" med mobiler,ipad osv.. hon fick tuschpennor och en mössa.. så svärmor såg på hennes min att hon inte vart direkt nöjd och gav henne 200kr. 

Mina föräldrar ger samma summa per familj och samma summa per barnbarn vilket jag tycker är en väldigt bra fördelning. 

Ett syskon har 5 barn, de får julklappar för 500 kr var + att föräldrarna får något mindre för totalt 500 kr, dvs 3000 till familjen.

Jag har 2 barn, de får julklapp för 500 kr var och jag får julklapp för 2000 kr, dvs 3000 till familjen.

Och sista syskonet har inga barn och får 3000 kr till sig.

Det tycket jag är väldigt rättvist åt alla håll. Varje barns familj får lika mycket, varje barnbarn får lika mycket. Och de som ynglar av sig mest får minst till sig själva istället och den som valt att inte skaffa barn får inte mindre än sina syskon bara för att den är barnlös. För visst är mina barns presenter från mina föräldrar på sätt och vis presenter till mig och något jag gläds över. Skulle inte alls känts bra om mitt barnlösa syskon bara fick någon symbolisk present medan mina barn blir överösta.

Låter mest rättvist. 

Mina föräldrar köper för samma summa till alla barnbarn och vi vuxna brukar få något litet, eller bidrag till något vi behöver. 

Dock är jag inte helt med på att man måste köpa till sina vuxna barn. 

För mig handlar det om rättvisan. Varför ska man bara lägga pengar på de barn man har som valt att skaffa egna barn? Jag kommer ihåg när jag var 22. Enda syskonet var hemmaboende och fick klappar, andra hade redan fått 3 barn och familjen överöstes med klappar. Och där i mitten satt jag och kände mig så sjukt bortglömd. 3 klappar var allt jag fick för alla fokuserade på barnen. Jag hade lagt alla pengar jag hade (pluggade så hade inte mycket) på väl genomtänkta klappar till varje närvarande person. Kommer ihåg hur tårarna brände och jag har nog aldrig känt mig mer ensam. 

Både mamma och mitt småsyskon noterade det och det var efter det som mina föräldrar kom fram till att alla deras barn ska behandlas rättvist.