Ger psykisk ohälsa

Det verkar som att du hänger upp din lycka på en relation. Livet är inte bara ok utan relation utan kan vara fantastiskt. Släpp hetsen ett tag. Gör saker som är roliga och hitta människor (obs, INTE potentiella partners) du trivs med. Sen när du inte söker, är det större chans att du träffar någon som känns rätt. Då ger du omgivningen rätt signaler, för du är genuint dig själv. Och du attraherar rätt personer också. 

Du har inte skrivit hur gammal du är?

Jag höll också på med nätdejting i 2 år. Sedan lade jag ner det. Utan att ha hittat någon . Jag var drygt 40, är kvinna och såg ändå ganska bra ut (jag säger "var", jag är ju äldre nu). Jag säger inte att det är omöjligt, jag känner folk som har träffat sin partner där. Men jag har också träffat en del omöliga typer och då förstås tackat nej. 

Ett år senare träffade jag min nuvarande man, på krogen. Dock inte helt okänd på krogen, dvs. vi hade minst en gemensam bekant. Det finns ju fler ställen där man kan träffa någon, inte bara nätdejting. Nätdejting ger bara ett ytterligare tillfälle. Det betyder inte att man måste få napp där. Eller att det är något fel om man inte gör det. Viktigt är det också att vara någorlunda i balans.

Om du blir så negativt påverkad, så har du inte avgränsad dig, du har låtit dig dras in i situationer som inte är bra för dig. Du måste ta det mycket lugnare. Uppenbarligen var detta för snabbt tempo för dig. Hur många handlar det om, som du har umgått med? Jag har i regel avslutat kontakten DIREKT om jag märkt att något var fel. Antagligen har du väntat alldeles för länge. Och gett andra och tredje chanser? Gör inte det! 

man ska kyssa många grodor innan man hittar sin prins är ju ett ordspråk, men det ligger något i det.

Men som någon annan menade, en relation är inte en magisk lösning för att hitta lyckan. Finn lyckan innan du finner en relation är en bättre prioriteringsordning. Speciellt nu när det verkar göra dig deprimerad.

Jag är 49 år idag. Så jag måste ha varit 48 år när jag skrev det här. Jag känner mig lika ensam. Även om jag inte skulle behöva det. Då jag engagerar mig i allt möjligt. Har 5 jobb och håller på med föreningsliv som Ordförande . Vissa killar dyrkar mig. Men jag känner mig ensam. Det är väl att jag tror på kärleken. Har dejtat en del. Men potential finns bara en. Som jag har ett viss intresse. Men en kvinna som har varit med om våld. Så hennes psyke är inte stabilt. Barn som har diagnoser. Men jag tycker om henne. Men inser att det är inget att satsa på. Men att hitta en kvinna i första stadiet är inte lätt. Tror inte att många vill bli hittad tyvärr. Att dom är rädda för allt möjligt.

Känner igen de där. Jag brukar gå med i nån dejting app nån gång per år. Försöker att ge de en chans men jag går aldrig ens på en dejt. Jag ser bra ut så jag får mkt napp så men jag känner bara att jag orkar inte dra igång med nåt sånt. 

önskar jag kunde träffa ngn jag redan känner o bli kär 
haha

Det här känner jag igen.
Hade en liknande situation för många år sedan, och det kändes skit. Knullade som en jävla råtta i många år men kände aldrig det där djupa. Sen, en helt random dag i fucking Italien så var det dags igen, jävla tinder, men skillnaden var att den gången vald hon att hänga kvar i kontakt & efter ett tag var det seriöst. Sen sket det sig pga X men det är inte relevant nu. 

Min poäng är att tänk på snubben & diamanten han grävde efter, som låg där när han bara hade två gräv kvar men valde att ge upp.