Varför väljer individer med NPF diagnoser att skaffa barn, när det så ofta resulterar i problem för samtliga inblandade?
Det jag undrar med denna tråden är varför så många individer med NPF diagnoser väljer att skaffa barn. Jag talar lite utifrån egna erfarenheter då jag själv diagnostiserades med en så kallad NPF diagnos under min barndom, och nu i efterhand kan jag relatera det till min framlidna far, som jag med allra största säkerhet kan säga hade en NPF diagnos. Men när han växte upp så diagnostiserades inte barn.Vad många inte vet är att NPF diagnoser på sikt inte sällan medför sekundära problem senare i livet. Exempel på det är antisocialt beteende, drog/alkoholberoende, psykiska sjukdomar så som GAD eller Schizofreni. Att psykiskt sjuka individer har en NPF diagnos i grunden är väldigt vanligt.
För mig har det gått relativt bra i livet, vilket jag tror bitvis kan förklaras av att jag är ganska intelligent men också besitter andra framgångsfaktorer. Utöver det var jag ensambarn och kunde därför få mer hjälp/uppmärksamhet/resurser än om jag hade haft massa syskon. Hade jag växt upp i Rinkeby, då hade jag antagligen slutat som en gängkriminell brottsling. För många med NPF diagnoser kulminerar livet nämligen i kriminalvård, drogberoende eller psykiatrin. Ibland romantiseras NPF diagnoser. ADHD beskrivs som en superkraft, ofta nämns individer som simmaren Michael Phelps. Samma sak med högfungerande autism, men då är det istället teslagrundaren Elon Musk som får agera exempelfigur. Verkligheten för de flesta är emellertid en mindre glamorös historia.
Många av de jag träffat som har NPF diagnoser har valt att skaffa barn. Påfallande ofta har deras barn ärvt deras problematik, det är faktiskt skrämmande ofta som det är så. Hur kommer det sig att folk med NPF diagnoser som är medvetna om sin problematik väljer att skaffa barn? Frågan riktar sig särskilt till de med autismspektrumstörning och/eller de som dessutom har någon form av utvecklingsstörning. Varför skaffar man barn? Allt jag ser i de här familjerna är problem. Själv skulle jag som yngre man aldrig komma på tanken att göra det. Dels för min egna skull, dels förbarnets.
