Tonåring som bara fräser

Det är bara en period i livet och att det kommer lugna ner sig! Men just nu är han nästan hjälplös under vågorna av testosteron och omorganisationen av hans hjärna. 

Tålamod, humor och väldigt tydliga gränser funkar (på båda hållen). Fem gånger mer kärlek är fortfarande ett vinnande koncept även om det kan verka ouppnåeligt under vissa perioder. 

Vet tiden då som gift.. och vi senare fick en flicka tillsammans.
Helt plötsligt, efter tösen kom upp sig i åldern, jösses.. då stod jag där med två fruntimmer på halsen. I be gotdamn säger jag bara.
..Så det så. Då ett tag var man inte värd ett ruttet lingon att tugga på liksom och man fick veta att man levde^

Skönt att det nu har lugnat sig kan man ju säga. //.

Det är väl jättebra att din MAN ryter ifrån när sonen fräser åt dig? Det brukar alltid vara bättre att den andre förälderns säger ifrån när ett barn ställer sig emot den andre föräldern.

Man brukar sällan få respekt och medhåll bara genom att säga ?var snäll med mig? till en tonåring?

Hur mår han egentligen? Kan man prata djupa saker med honom?

Det KOMMER gå över. Tills dess kan du kanske dra in på privilegier ryp. Mobil, spel etc. Sånt brukar de inte vilja vara utan...

Kärlek är A och O här hemma. Vi finns alltid där för honom. Men just nu känns det som att jag bara säger stopp och sätter förbud pga hans attityd. Jag är stenhård på honom och ett nej är ett nej. Men jag försöker också förklara för honom, men det behandlas som luft.
"Jaja" får jag som svar. Standardsvar och respektlöst som sjutton. Sedan smörar har lite när han vill ha något. 

Det är jättebra att min man kliver in. Jag uppskattar att han markerar och säger stopp och att man inte behandlar sin mamma på det sättet. Jag blir bara så trött på det eviga bråket här hemma. 

Jag LÄNGTAR tills den här perioden är över. Tack och lov att det är en period i livet, som ni säger. Jag börjar nämligen ifrågasätta mitt föräldraskap. 

MammaLina:
Kasta ut honom kommer inte på fråga. Han är 15, minderårig, full med hormoner och mitt ansvar, inte 25, vuxen och skitstövel. 

Tonåren är jobbiga. Förmodligen jobbigare för dagens ungdom då de ofta inte har någon naturlig plats att "fly" till.
Men kommer man till det läget att man står och "tuppar sig", så har en ju misslyckats. Någon stans måste en ju som vuxen analysera om ens strategier fungerar, och vara ödmjuk nog att tänka om.
Det handlar inte om att vika ned sig. Det handlar om att tänka nytt och utanför lådan. Öppna konfrontationer kan behövas i bland, men då de mer blir rutin, så vinner ingen på det.

Jag tycker inte det verkar som ett superbra move att mannen bryter in utan att det snarare eskalerar med hans sätt. Kan ni inte enas om ett sätt som funkar bättre? Där bägge föräldrar har samma metod? Jag tror på lågaffektivt bemötande och harsjälv två tonåringar.