Tonåring som bara fräser

Nu är jag tjej om det har betydelse men jag mådde skit i tonåren och var inte så trevlig. Kan säga att det där hade bara gjort saken tusen gånger värre. 

Jag försöker tänka lågaffektivt, men det är inte alltid så lätt när man för sjuhundrafemtioelfte gången får ett fräsande. Maken kliver ju in en bit in i diskussionen, när han märker att det inte spelar någon roll vad jag säger. 

Sonen är ju inte heller den som bara lämnar hemmet. Jag ska vara glad för mycket. Han varken dricker, röker, snusar, håller på med droger osv. Det handlar om innebandy, flickvännen, speltid osv. Så jag ska ju vara tacksam över att det inte är pga att han kommer hem redlös. 

Det kan vara att han vill ha min åsikt om saker, me  när jag inte ger honom det svaret han önskar så avbryter han, suckar, säger att jag ändå inte kan (fast det är sunt förnuft-frågor osv). 
Idag var det så enkelt att han inte såg brödpåsen när han skulle äta frukost. Vi svarade att den fanns på disk/köksbänken och då fräste han om varför den låg där istället för i brödlådan, sedan körde allt igång och resten av dagen har varit.. hopplös. Inget jag har sagt har varit bra. 

Jag frågar honom om det finns saker han vill prata om men han säger nej osv. 
Han vill inte jättegärna spendera tid med mig heller. Känns trist, då vi en gång i tiden var riktigt tighta. 

Jag hoppas att han snart kommer ur den här perioden med fräsande. För jag blir verkligen jättetrött (och ännu mer trött när det blir större än vad det faktiskt är). 

Det kan vara pubertetshormoner men det kan också vara symptom på depression. Många missar depressioner hos tonårspojkar eftersom man misstar det för normala pubertetsproblem. Jag skulle ta det lugnt med pojken och försöka nå fram till honom. Sover han tillräckligt? Ungdomar som sover för lite blir sura. Hur går skolan? Har han kompisar? Är han stressad?

I vår kommun finns kurser för att lära sig leda och hantera sina tonåringar. De fick bla en bok : Älskade förbannade tonåring . I kursen ingick diskussioner och grupplövningar. Min man var innan kursen jättesur på våra tvillingar och det var kaos för de bråkade jämt, min man och tonåringarna, Efter kursen blev min man mycket bättre som förälder, dels för att han nu insett vilka fantastiska barn han har, efter att ha hört föräldrar med verkliga problem berätta om det. Dels fick han olikamentala verktyg, rekommenderar verkligen en sådan kurs. Vår kommun ger den helt kostnadsfritt på familjecentrum, han fick till och med boken av kommunen.

Jag skulle säga att han skulle kunna sova bättre. Vi har ju läggningstider osv, men det är ju som det brukar med tonåringar. Alla andra får vara vakna längre, han ska bara göra en sak först osv. Sedan är han trött på morgonen. Nu under jullovet sover han rätt länge så klart. 

Han har kompisar, men prioriterar gärna att vara med sin flickvän. Jag tycker väl egentligen att de kunde ge varandra lite mer space så de inte glömmer sina vänner. Det har jag också sagt till min son, men han säger att det inte är någon fara. Känns som man bör lita på honom då. 

Min kommun har absolut ingenting sådant tyvärr. 

Jag tror inte något blir bättre av att man ryter, det eskalerar ju situationen. Känns som gammalt auktoritärt föräldraskap där barnen bara skall lyda och veta sin plats.

För mig brukar det funka att förklara mer för tonåringarna, man får inte förledas att tro att de förstår som vuxna, deras hjärnor är ännu inte fullt utvecklade och just empati är väldigt låg hos tonåringar, de är också mer risktagande. 

Jag brukar förklara , att om du fräser så blir jag ledsen. Om inte det räcker kan jag gå en nivå högre, och säga att tänk på hur oerhört mycket jag gör för dig, tex hjälpte dig med x, vad gör du för mig? Jag vill att du gör xxx, det är viktigt för MIG.  Tonåringar läser inga tankar och de förstår inte heller små vinkar, man måste vara väldigt tydlig och förklara exakt vad man förväntar sig av dem. Detta gäller många vuxna också??

Men om sonen fräser för att han är trött, stressad eller deprimerad så funkar det ju inte att resonera, då måste man gå till roten med problemet.

Sömnen är jätteviktig, jag tycker du skall jobba med att försöka hålla läggningstiderna. Men jag vet själv hur svårt det är idag med internet och telefoner, men tonåringar behöver mycket sömn, deras hjärnor är under extrem utveckling. 

Jag tror att han är antingen trött, stressad eller deprimerad. Försök lista ut vilket , du kommer nog inte kunna fråga honom, få tonårskillar klarar av att känna efter och förstå detta och dessutom kunna utrycka det. 

Är du säker på att ni inte har kurser, har du kontaktat kommunens familjecentrum? De flesta känner ju inte till att det finns i vår kommun heller. Vi gick en jättebra kurs när våra tvillingar var tre år. Då hade vi det jobbigt , de samarbetade med varandra mot oss föräldrar, och var hur trotsiga som helst. Men vi fick lära oss pedagogik och olika verktyg och sen gick det bättre. De hade till och med barntillsyn under kursen och bjöd på kvällsfika. Såna kurser borde alla kommuner ha, både för små barn och tonåringar. Sen har de en tyngre kurs också, för föräldrar med tonåringar som har tyngre problem, typ droger och kriminalitet. Men den har vi som tur inte behövt gå. 

Vad händer egentligen här, under punkten "sen kör allt igång"? Han fräser något - och sen vad..? Är det sonen som drar igång konflikten? Eller är det du och mannen som reagerar & agerar?

Nu vet jag inte vad du lägger i orden "fräser". Såklart finns det begränsningar för vad man säger eller hur man tilltalar varandra i en familj. Men om det är "bara" är sur attityd och snäsighet.. så är ju tonåringar. Har du provat att inte markera eller säga till så fort det är något? Att han kommenterar var påsen ligger, det är egentligen ingenting att bry sig om. Försök hitta ditt allra djupaste tålamod. Det han säger handlar om honom, inte dig, och att han genomgår en rent biologisk utvecklingsfas. 

Och att mannen försvarar dig... då visar ni att du inte kan stå upp för dig själv, och att det är mannens ord som är viktiga. Låt maken lösa sina egna samtal, så kan du ta dina. Du är också värd att lyssnas på. 

Tror inte du behöver oroa dig för att du misslyckats i föräldraskapet! Han har vänner och flickvän, så han är troligen fullt kapabel att vara en normalfungerande individ. Det är bara ni föräldrar som får ta en del skit just nu, men ni gör det för att han ska bli en självständig vuxen.