Alkohol och planerar barn

Min känsla jag får är att han vill ju helst att jag inte går på möhippan eller ut på klubb. Han säger inte det rakt ut utan det han gör är att han försöker med omvägar Indirekt. Så att jag själv ska göra det valet, att det ej är passande för en gift kvinna att stå på klubb en stund med tjejerna. 

han kommer alltså med argument och i det här fallet riktar han det på alkoholen. han har ett utmärkt tillfälle att använda sig av fertiliteten för den är svår att argumentera emot. För då framstår jag som dubbel eftersom vi sagt att vi ej ska dricka. Däremot har jag sagt att det får endast hända isåfall vid speciella tillfälle . 

det som är mest jobbigt är att jag ska alltså på en möhippa med restriktioner?. Så jag har ju tappat lusten helt egentligen. Men vill inte vika mig.

Och hur tänker du att en bikini eller en vän från studietiden  påverkar en eventuell graviditet?

Allt detta som beskrivs är ett sjukt och obehagligt beteende. Graviditeten som ännu ej finns är bara ett svepskäl.

Normaliseringsprocess som det ylas om i tid och otid handlar om alla kvinnor som tidigt i relationer VÄLJER att ignorera röda flaggor som är rätt uppe i fejset och viftar sen påstår man att man var maktlös när man ligger där med avsparkat käkben och sprucken mjälte. 

Det provocerar mig oerhört att man väljer att blunda.

vi har barnen varannan helg, det funkar ej att ha de hör på vardagar pga skolorna. Då träffas syskonen varje gång, så på så sätt har det funkat. 

julen funkar också då barnen firar på dagen med mammorna och så har det alltid varit innan han träffade mig sedan på kvällen med min mans familj. Det har bara blivit så att vi aldrig ses med mammorna för man går om varandra och det är min man som åker och hämtar de, då ja kan jobba lite på helger. 

han är förövrigt en bra pappa det ska jag inte ljuga om, tar sitt ansvar vad det än är. Men nu lever jag med honom det är ju en annan femma. Hans kontrollbehov är jätte jobbigt för mig. 

vi har tjafsat återigen hela helgen om möhippan igen! Denna gång eskalerade det faktiskt så till slut sa jag att jag lämnar honom. Det tog han jätte hårt och efter 3 dagar kom jag hem igen och nu ska han verkligen ?kämpa med sitt beteende? 

han träffar en psykoterapeut också, men jag har helt ärligt inget förtroende för honom, så mitt ultimatum är att jag ska märka av skillnad nu fram till sommaren. Då har jag iaf gjort allt jag kunnat och gett psykologhjälp en ärlig chans.  vet bara att jag ej klarar av att leva såhär, är 30+ vill bara ha lugn och ro.