Jag träffade en underbar man som är 12 år yngre och han har inga barn. Jag har en dotter från tidigare äktenskap som är 18 år och jag gick in i klimakteriet redan några år tillbaka och har varit ärlig mot min pojkvän att jag inte kan få fler barn redan i början när vi började dejta och han har inget problem med det för han älskar mig och vill vara med mig och jag är 45 år. Men jag känner ändå ett skuld och ont samvete att jag inte kan ge honom barn och att han kan inte fortplanta sig. När jag tog upp det med honom om hur ledsen jag är så ber han mig att inte prata om det han vill inte tänka på det och bli tokig. Jag älskar honom så otroligt mycket och är rädd att han kanske hittar nån annan som kan och lämnar mig en dag. Överdriver jag eller är det normalt att känna så här. vill inte adoptera utan det är ett genetisk fråga. Ni som haft liknande kom ni över det . Jag kände innan jag träffade honom att jag var ändå färdig med att skaffa barn. Känner mig på sätt och vis värdelös och sörjer över att vi inte kan skaffa kärleksbarn ihop. Vi har pratat om att gifta oss och han har varit tydlig med att han valt mig.
