Anonym (Yrsa)

Mon 23 Jan 2023 14:56

102 svar

Hur säger jag detta till min transdotter?

Som förälder kommer man väl då och då till punkten då man tror sig veta vad som är bäst för sitt barn. Eller då man funderar över om något skulle vara viktigt för barnet att veta, eller fundera över.

Ett år är inte länge i en trans-process och det kan vara både det ena och andra som gör att hon inte mår bra. Och frågan är om det hjälper att du som förälder också funderar.

När man är 19 finns det vissa saker man vill diskutera med sina föräldrar och annat som man faktiskt inte vill diskutera. Jag tror på att förmedla till sitt barn att man vill hen väl, att man respekterar dess beslut, samt att man faktiskt inte vet allt, men är villig att lyssna.

Jag tänker att man kanske inte behöver börja och peta i just könstillhörigheten, utan att man kan försöka hitta andra delar som fungerar för att komma ut ur depression. Jag tänker att mamma och pappa på många sätt INTE är rätt personer att prata med, utan att det kanske blir lättare att också försöka få en psykologkontakt.

Anonym (Yrsa)

Mon 23 Jan 2023 16:50

#23

lövet2 skrev 2023-01-23 16:33:01 följande:

Jag tänkte samma sak. Många inom autismspektrum har svårt att skilja på könen. De ser en person och har ingen aning om vilket kön den personen har. Kön är liksom bara ett ord för dem. När de börjar få klart för sig att olika kön förväntas ha vissa kläder, vissa frisyrer, smink eller inte smink, skor, fritidsintressen osv, då kan det bli lite fel. "Jag gillar rosa, glitter, smink och dans, så jag måste vara en tjej egentligen!".

Är ditt barn utrett på den fronten? För det vore oerhört tragiskt om hon genomgick operationer och hormonbehandlingar, för att sedan bara bli ännu mer deprimerad och ångestfylld.

Men som vuxen är det ju TS dotter som har ansvar för sin hälsa och vad som händer. Hon väntade tills hon var 18, och kom då ut. Man kan väl inte förutsätta att det är just autism? Man kan ju faktiskt vara transsexuell och också må dåligt!

När ens barn mår dåligt så letar man efter förklaringar. Det är mänskligt. Men att förutsätta att någon hakat på en trend är olyckligt. Som förälder så kommer en tid då barn blir vuxna. Även om de har psykisk ohälsa.

Anonym (Yrsa)

Tue 24 Jan 2023 06:38

#36

Anonym (Saga) skrev 2023-01-23 22:28:50 följande:

Självklart ligger ansvaret ytterst på dottern men som förälder älskar man och bryr sig om sitt barn och vill barnets bästa. Transvården är ideologisk, styrd av identitetspolitik och det saknas forskning på stora patientgrupper. Tänk om någon annan vård fungerat på det sättet det hade aldrig varit tillåtet. Jag hade inte sagt något om dottern mådde bättre som kvinna men nu gör hon inte det.

Fast är det ens barns bästa att ifrågasätta deras beslut och delar kring deras psykiska ohälsa. Hade TS beskrivit att hon var tveksam till dotterns depression, dotterns diet eller dotterns val av partner hade man sett dottern som vuxen och ställt lite följdfrågor.

Nu, eftersom det handlar om en så stor och faktiskt känslig grej, så tycker jag, tillskillnad från många andra i tråden att man också ska komma ihåg detta, och faktiskt ha fokus på sitt barns allmänna mående. Inte ifrågasätta dess identitet.

Barn behöver lite utrymme i 19- årsåldern och tror man att hen behöver prata så gör man väl klokt i att fundera på om det är för barnets skull, eller för sin egen.

Ts verkar ju också tro att år av psykisk ohälsa skulle bli väldigt mycket bättre av en sak. Att inte må bra är inget som löses på snabbt. Det är en process.

Anonym (Yrsa)

Wed 25 Jan 2023 11:28

#42

Anonym (Saga) skrev 2023-01-25 11:00:29 följande:

Ja, det är absolut i barnets bästa att ifrågasätta i det här fallet. Det är till 100% för barnets skull som ts ska ta den här diskussionen det lätta är att bara acceptera, ge upp och strunta i att engagera sig.

Visst tar det tid att må bra igen, ts dotter provade en sak (leva som kvinna) för att må bättre det fungerade inte så nu måste hon gå vidare till en mer verkningsfull behandling.

Fast det är ju ett vuxet barn, där diskussionen i sig faktiskt kan bidra till ännu sämre mående. Ser man det som en fas, att personen identifierar sig som ett annat kön, är det rimligt att ifrågasätta...
Men det är ingen fas att komma ut som transsexuell, det är en process. Oavsett om man landar i något annat längre fram, eller om man landar ännu mera i det kön man vill ha.

Man har olika typer av föräldraskap och TS är naturligtvis fri att lyfta frågan. Själv hade jag faktiskt försökt att börja i en annan ände. För jag är inte transsexuell... Jag vet inte exakt hur det fungerar. Det jag däremot vet är att man som 19 åring INTE vill att mamma och pappa är fördömande mot ens livsval.

Det är i min värd förmätet att anta att TS dotter bra är i en fas, och att hon nu "prövat färdigt". Det tar tid att hitta sin identitet som ung och i min värld är det viktigast att fokusera på att dottern får hjälp av professionella mot sin psykiska ohälsa. Inte om hon är trans eller inte.

Anonym (Yrsa)

Wed 25 Jan 2023 15:11

#47

Anonym (Saga) skrev 2023-01-25 14:29:02 följande:

Könsdysfori är en sjukdom och inte ett livsval. Det handlar inte om en vanlig identitetsfråga utan om att dottern riskerar att skada sig för livet. Skulle någon av mina barn riskera att skada sig så pass att resten av deras liv blev förstörda hade jag agerat oavsett ålder och inte vara stått och tittat på. Det mesta går att ångra, jobb, karriär, pojkvän mm men hormoner och operationer är för evigt. Har hon väl börjat med den medicinska biten kan hon inte landa i något annat längre fram.

Och som förälder har du full koll och makt? Eller?

TS barn är vuxet och naturligtvis finns det olika sätt att förhålla sig till könsdysfori/transsexualitet. Själv tänker jag att TS vill ha perspektiv och det är en process att växa upp oavsett om man är "normal" eller lite ovanlig.

Det är uppenbart att folk på familjeliv tycker att TS ska ta tag i situationen, men riktigt så enkelt är det faktiskt inte.

Personligen tycker jag att man gott kan prata med sina barn, utan att förutsätta att de tagit miste ang. sin könsidentitet. Hade en förälder till vuxet barn med en vanligare åkomma/sjukdom ifrågasatt barnets glutenintolerans/diabetes/psykos så hade svaren i tråden varit helt annorlunda.

Ts barn har inte BARA kommit ut som kvinna, utan har ju annan psykisk ohälsa också. Och familjeliv är inte stället där folk faktiskt vet, utan stället där man kan få input av olika människor. Min input är att man faktiskt inte bör börja ifrågasätta någons könsidentitet ens som förälder om man faktiskt inte har VÄLDIGT mycket på fötterna. Och jag vet faktiskt inte ens om det är rätt approach då. Vuxna människor är, trots att de är unga. Just vuxna människor.

Anonym (Yrsa)

Wed 25 Jan 2023 17:05

#50

Anonym (Saga) skrev 2023-01-25 16:27:50 följande:

Du verkar inte förstå att man bryr sig om och månar om sina barn även som vuxna. Om din vuxna dotter hade anorexia och ett BMI på 15 och sa att hon är pro Ana och målet är att gå ner ännu mer i vikt hade du stöttat henne i det? Eller tänkt att hon är vuxen och måste få göra sina egna val.

Glutenintolerans och diabetes finns det enkla test för. Om jag misstänkte att mitt barn blivit feldiagnostiserad med psykos hade jag tagit den diskussionen. Hade transvården varit vettig hade jag satt större tilltro där och tyckt att ts kunde engagera sig mindre men nu är det inte så man får i princip välja vilka behandlingar man vill göra.

Livet är inte svartvitt och naturligtvis kan man måna om sitt barn UTAN att gå in och diskutera vissa saker med barnet.

Att jämföra TS dotter med en väldigt sjuk pro Ana anorektiker är inte rimligt. Och exakt vad man kommer göra i framtiden är naturligtvis inte skrivet i sten.

Ett vuxet barn som är dödssjuk, är en annan sak än ett barn som man misstänker tar miste om sin könsidentitet. Man kan bry sig väldigt mycket och ändå inte ta upp allt med sitt barn! Man måste ju få välja utifrån hur man uppfattar det hela.

Anonym (Yrsa)

Thu 26 Jan 2023 11:22

#54

Anonym (Jag) skrev 2023-01-26 10:53:30 följande:

Att ställa frågor och försäkra sitt barn att det går bra att ändra sig om man så vill är inte att vara fördömande.

Jag uppfattar inte heller att ts antar att det bara är en fas barnet går igenom. Hon är öppen för möjligheten att det kan vara så. Det är en annan sak. I så fall är det väl lika förmätet att anta att det man känner som deprimerad tonåring kommer att vara livet ut.

Att försäkra sitt barn om att den är vuxen, samtidigt som man pratar om livet i allmänhet är inte heller att helt ta ett steg tillbaka och "tillåta" barnet att vara sjuk/trans/whatever.

Man kan definitivt som vuxen ha en diskussion med sitt barn, men man behöver också inse att det finns olika vägar för en människa och man har inte alltid alla svar. Utom här på familjeliv då!

Varken vården eller samhället har tillräckligt med kunskap om psykisk ohälsa och ovanliga tillstånd. Så det är inte solklart hur man ska göra. Jag tänker att man faktiskt kan vara ett gott stöd åt sitt barn, utan att ifrågasätta dess könsidentitet, eller det som den här och nu upplever.

Anonym (Yrsa)

Thu 26 Jan 2023 12:30

#56

ClumsySmurf skrev 2023-01-26 12:16:13 följande:

Majoriteten av de som upplever könsdysfori växer ifrån det, kan du inte förklara med riktiga argument varför det skulle vara fult av ts att undra om det som de flesta har fel om tycker jag att du ska lägga ner tramset som inte gynnar någon.

Majoriteten är inte trans överhuvudtaget! Eller har klinisk depressionen, eller självskadebeteende. Det är inte fult av TS att undra... Men hon väljer själv om det är något som hon vill ta upp med sitt barn eller inte!

Majoriteten kan mycket väl ha noll koll! Så vad folk i allmänhet tycker är inte alltid rätt bemötande, eller bra "sunt förnuft".

Du må tycka att min uppfattning är trams, men jag blir faktiskt inte speciellt imponerad av ditt resonemang.

Många av de argument i tråden är tämligen dåligt underbyggda och du får gärna påpeka brister i mina resonemang, men att kalla det tramsigt säger mer om dig än om mig.

Anonym (Yrsa)

Thu 26 Jan 2023 15:59

#63

Ascendere skrev 2023-01-26 14:06:46 följande:

När jag läser den här tråden blir jag glad att jag har mina barn i en friskola där pojkar uppmuntras att vara pojkar och flickor att vara flickor.

Sjävklart ska man inte ens fundera på någon behandling (förutom samtalsterapi för att få personen att acceptera sig själv som det kön den fötts i) för personer som inte ens får handla på systemet, det är helt sjukt.

Så lustigt hur olika man kan tänka. Att flickor och pojkar uppmuntras att vara i en väldigt snäv roll gör ju att människor som har drag som är vanligare inom ett kön känner sig "fel".

Det är ändå fortfarande rätt ovanligt med att folk "kommer ut", så att anpassa skolgång för att "skydda" känns märkligt. Och vad folk funderar på kan man inte helt styra. Det går inte att ha terapi som automatiskt kommer leda till att någon kvarstår i ett kön den inte vill.

Anonym (Yrsa)

Thu 26 Jan 2023 20:03

#67

Anonym (Ocksåmamma) skrev 2023-01-26 17:40:24 följande:

Om min treåring säger att han är en dinosaurie gör det honom till en dinosaurie då? uppmuntrar vi honom dagligen till att han ska vråla som en dinosaurie och skapar honom en identitet utifrån detta? nej det gör man ju inte givetvis. Ja jag vet att jag hårdrar det men någonstans har mänskligheten gått bananas när det gäller det här. och unga mår bara allt sämre. Inte konstigt enligt mig.

Du kan inte på fullaste allvar jämföra en treåring med en 19 åring. Som förälder har man helt olika roller, beroende på hur gammalt barnet är...

Anonym (qwerty) skrev 2023-01-26 19:14:08 följande:

Jag jämför detta med att: om mitt barn säger att han är en bil så måste jag ju låta honom dricka bensin.
Det ska självklart ifrågasättas, speciellt om barnet sedan tidigare har en underliggande problematik eller npf. Som förälder är det ens jobb att guida sitt barn, inte blind låta dem vada genom internet-träsket och försöka hitta sin plats i världen.

Men INGENTING i TS beskrivning handlar om NPF! Och den vuxna, som är barn till TS har inte kommit ut som "bil".

Det finns en tid då man har makt och kontroll över sina barn och det finns en tid då de växt upp. Att jämföra barnen med folk tankefigurer om 3 åringar, eller bilar kommer inte att göra underverk för relationen, eller måendet.

Anonym (Yrsa)

Fri 27 Jan 2023 08:31

#72

Ascendere skrev 2023-01-26 22:12:06 följande:

Att vara enabler till någons vanföreställningar är inte att visa varken respekt eller kärlek

Det är ingen vanföreställning att uppleva sig ha ett annat kön, och jo, det är respekt att inte tro sig veta bäst för sina vuxna barn.
Man är fri att göra det, men det är inte så att "hjälper".

Det finns gott om föräldrar som håller med dig, att förskjuta barnen om de inte lever upp till förväntningar är något de tycker de gör i kärlek. Själv ser jag det inte som särskilt kärleksfullt, utan som att man väljer bort sina barn.

Hur säger jag detta till min transdotter?

INNEHÅLL