Hur säger jag detta till min transdotter?

Tror inte du kan säga något, bara finnas där och lyssna. Hörde något om att transpersoner går igenom en andra pubertet, det är säkert inte lätt i den åldern. Vad gäller en eventuell depression så är det viktigt att söka hjälp. Ibland kan sk lyckopiller behövas för att ta någon över en puckel.

Hej.
Jag själv vet hur jobbigt det är att vänta på utredningen och det känns väldigt hopplöst i den väntan speciellt för henne just nu. Du verkar redan vara en fantastisk mamma som accepterar henne som hon är och det är okej att ha såna funderingar. Jag önskar min mamma var som du när jag väntade på min utredning. Det är en svår situation då hon redan väntar på en utredning och såna frågor kommer att ställas där. Utredningen tar ett tag och såna frågor kommer att komma upp. 

Det du kan säga är att du finns här för henne vad hon än identifierar sig som och att du lyssnar om hon behöver prata om någonting. 

Det dåliga mående kan också vara att hon precis som jag gjorde inte känner sig hemma i sin egen biologiska kropp och det är psykiskt påfrestande. 

Det känns för jävligt nu men det kommer bli bättre, att våga komma ut med något sådant är väldigt stort och kan bli överväldigande.

PANS/PANDAS? Med tanke på självskadebeteendet osv.

Våga ändå så det fröet hos henne, med mycket kärlek i botten.

Så att hon vet att det är okej att ångra sig också. 

För egentligen kan du inte till 100% veta om det stämmer för henne eller om hon kommer att bli en av de som ångrar sig om hon genomgår behandling. 

Just för att utreda detta har vi skaffat privat psykolog till vårt barn. För att försöka undvika att det blir fel beslut. Viktigt att visa att det är grundat i kärlek och omsorg bara. 

Jag tror inte jag hade sagt det som förälder. Jag hade hålla det väldigt generellt i så fall, mer som "jag älskar dig, stöttar dig oavsett vad det är som kan göra att du mår bättre". 

I det här läget kanske det skulle ta oerhört hårt att få höra att ens egen förälder funderar på om hen valt fel (jag fattar att du inte menar fel, men det kan ju låta så).

Det finns en del artiklar och berättelser på nätet av eller om folk som ångrat sig. Även uttalanden av olika läkare. Tror du att hon läst sånt? Det kan vara ett sätt annars, att få upp tanken utan att det är du som säger det. 

Har din dotter någon annan problematik som inte är utredd (typ inom NPF)?

Hej

Det kan ju vara så att första känslan var lycka och lättnad över att få klarhet och få komma ut och hon precis som ni tänkte, att nu vänder det, nu är det slut på dåligt mående men att hon nu landat i en känsla att det inte var så lätt ändå, att allt liksom inte löste sig automatiskt. Och det är en tuff insikt.
Det behöver inte ha att göra med hennes könstillhörighet att göra utan det kan vara en allmän uppgivenhet kring livets komplexitet.
Något som alla går igenom mer eller mindre och som blir extra komplex för henne eftersom hennes identetskapande stannas upp och påverkas av utredningens väntetider. 

Mitt råd är att bara finnas där och fortsätta bekräfta för henne att hon är älskad för den hon är.
Har du någon att prata med? Någon proffesionell?

Det är väldigt vanligt att de med NPF diagnoser (på papper eller odiagnostiserade) definierar sig som transexuella ofta har de psykiska sjukdomar också som ditt barn som har depression och ångest. De försöker hitta sin plats i samhället men känner sig inte hemma någonstans det skrivs och pratas så mycket om transpersoner att det blir en av många ställen de letar på. Vad gäller FTM är en del homosexuella jag vet inte om det är samma sak med MTF. De som tillhör den här gruppen ångrar sig ofta ibland är det redan försent deras kroppar är förändrade för alltid av hormoner och operationer. 

Jag rekommenderar dig att titta på Tranståget på SVT och läsa boken Irreversibel skada: transepidemin som drabbar våra döttrar av Abigail Shrier. Den handlar om FTM men jag tror att du kan finna den intressant ändå. 

Som förälder kommer man väl då och då till punkten då man tror sig veta vad som är bäst för sitt barn. Eller då man funderar över om något skulle vara viktigt för barnet att veta, eller fundera över. 

Ett år är inte länge i en trans-process och det kan vara både det ena och andra som gör att hon inte mår bra. Och frågan är om det hjälper att du som förälder också funderar. 

När man är 19 finns det vissa saker man vill diskutera med sina föräldrar och annat som man faktiskt inte vill diskutera. Jag tror på att förmedla till sitt barn att man vill hen väl, att man respekterar dess beslut, samt att man faktiskt inte vet allt, men är villig att lyssna.

Jag tänker att man kanske inte behöver börja och peta i just könstillhörigheten, utan att man kan försöka hitta andra delar som fungerar för att komma ut ur depression. Jag tänker att mamma och pappa på många sätt INTE är rätt personer att prata med, utan att det kanske blir lättare att också försöka få en psykologkontakt.