Ledsen och värdelös

Jag tycker du har all rätt att känna dig värdelös för när du berättar om sitt liv så låter det verkligen som som du är det, och nu är du ju dessutom gammal, 50 är väldigt gammalt och din mor är ju inne på sina sista år, jag tror att din mor behandlar dig annorlunda för hon inte älskar dig, inte som dina syskon och hon kanske skäms att du är misslyckad i livet? Och det är därför du blir behandlad annorlund. Jag tänker att om är så pass gammal och fort inte gjort något av livet eller känner sig värdelös så finns det tyvärr inte mycket hopp! Har du något att leva för egentligen om du frågar dig själv? jag försöker ge dig ärliga svar, jag vet att ingen annan här kommer göra det. 

Jag fyller 50 om några dagar. Hela mitt liv har varit tufft, mest då min mamma och pappa skildes när jag var liten. Mamma gifte om sig med en svensk och jag var tvungen att lämna papoa, släkt, vänner och mitt liv bakom mig. Kom till Sverige som 7åring, blev mobbad, en mamma som nästan dagligen misshandlade mig (i vårt hemland var barnaga tillåtet). Jag fick bara fula billigkläder som inte klarade vintern och fick stryk för att kläderna slets ut (pga dålig kvalitet) Fick ett halvsyskon som från dag 1 blev bortskämd och fick allt hen pekade på. Jag kände mig som en slav/ piga som blev slagen och utnyttjad. Aldrig en kram, puss eller något Min 14årsdac glömdes bort av min familj. Hela min skoltid försökte jag få hjälp av skolkurator mm men efter varje samtal ringde hen till mamma och berättade vad vi hade pratat om vilket resulterade i att jag fick stryk då jag tydligen skämde ut familjen. Som 17åring flyttade jag hemifrån och hade ett svårt förhållande med mamma. När jag  var 21 hade jag möjlighet att få resa till hemlandet och vara med min pappa (han visste inte om hela katastrofe  här) och det var en underbar tid. Tyvärr rök mamma och jag ihop och hade ingen kontakt på ca 1 år. På hennes födelsedag bet jag ihop, beställde blommor och ringde. Sedan dess har vi ett konstigt förhållande. Jag tänker att "hellre en dålig mamma än ingen alls". Flyttade tillbaka till Sverige när jag var runt 35 och ända sedan dess är det ännu mer märkbart att jag bara är ett bihang. All mammas intresse och kärlek går till mitt halvsyskon som är "mammas lilla bebis". Tex fick jag aldrig övningsköra eller fick en enda krona som hjälp. Mitt syskon fick övningsköra, fick körkortet betalt och fick en egen begagnad bil när han var 18....     varje månad hjälper jag (bara jag) mamma med hennes räkningar, myndighetspost och övriga digitala ärenden. Varje gång tar det jättelång tid pga hennes nojor. Jag ringer varje dag för att se att allt är ok med henne. Mitt syskon har knappt kontakt alls med henne, enda gången är när hen behöver hjälp, pengar eller barnvakt. Nu är det så att jag ska fylla jämnt. När mitt syskon fyllde 40 fick hen 4.000 kr av mamma. Nu fyller jag 50 och fick 1.000 kr..... blev mållös, ledsen och besviken än en gång. Jag vill bara ge henne pengarna tillbaka och säga typ: kan du inte ens ge mig en adekvat uppvaktning och gåva kan det kvitta. Tack men nej tack. Vad tycker ni, är jag girig och krävande? Eller är det faktiskt min mamma som är ute och cyklar? Hon har pengar (vilket jag ser mär jag betalar räkningarna och jag ser även vad hon har betalat till mitt syskon)  För mig känns det overkligt att än idag i vuxen ålder år det så märkbart att mamma föredrar sin minsting istället för att behandla oss 2 lika....

Vill även lyfta att varken mitt syskon eller jag har mågon annan anhörig i livet förutom mamma. Våra båda pappor samt farföräldrar är sedan många år i himlen (vi var pappornas enda barn) mormor sedan 5 år och morfar har aldrig funnits.

Snälla, bombardera mig med era svar, tankar och idéer🙏❤️ vet inte vad jag ska göra, hur jag ska bete mig eller handskas med situationen. Skäll på mig, förstå mig, stötta mig  bolla med mig.