Talanglöst barn i kör. Hur tänka?
Vi står i kö för intstrument, men det är lång kö för att få plats i närområdet. Att köra tre mil för blockflöjt klockan 15, är i dagsläget inget alternativ. Någon föreslog att vi skulle byta sport, men hon älskar handbollen och blir långsamt bättre. Dessutom får hon rörelse, vilket är viktigt. För övrigt är hon rätt dålig på allt som är fysiskt, så vi är glada att hon hittat nåt hon gillar.
När det gäller kören, är det som någon skrev, svårt att träna upp sången. Min dotter är kopiöst intelligent och lärde sig genast alla termer, men det hjälper inte att hon förstår hur notsystemet är uppbyggt när hon inte kan träffa en ton rätt. När kören går upp, går hon ner och tvärtom. Kören är liten, de andra är duktiga och man hör tydligt min dotter när de sjunger.
Jag vill inte döda drömmar, men jag kan inte heller vara föräldern som talar om hur fantastisk min dotter är och att hon minsann kan sjunga solo, när hon inte tar en ton rätt. Jag lyfter henne gärna, men jag ljuger inte.
Måste du värdera allt hon gör? Kan du inte bekräfta henne genom att säga "Jag ser att du har roligt i kören!"? Om du frågar på biblioteket så finns det jättebra böcker om hur man kan tänka i liknande situationer.
Ja, tänk när man "levde i villfarelse" som barn, innan man fick berättat för sig hur jävla värdelös man var på allt. Själv slutade jag på alla aktiviteter i tidiga tonåren för jag var tyvärr lika värdelös på allt. Lever väkdigt begränsat och många gånger ensamt nu som vuxen, eftersom jag knappt vågar delta i några aktiviteter dller sociala sammanhang där det blir uppenbart att jag är så kass på allt. Jag är glad att mina föräldrar inte berättade för mig att jag var tondöv när jag var sju år. Min mamma ringde till olika körer och pratade med körledarna och hittade en kör där jag välkommen.
Vill du fucka upp din dotter för all framtid eller vad är ditt mål?