Lära sig hålla tyst

Gå dit där det inte är folk. Promenera av dig ångesten. Gå ut i skogen och skrik. Storstäda. Hugg ved. Gör nåt annat än just stanna kvar i situationen som ger dig ångest. Gå i terapi eller samtal med nån. 

Man går iväg, helst inte demonstrativt, utan härdar ut litegrann, ursäktar sig och avlägsnar sig.

Du kommer säkerligen misslyckas med att inte gå iväg på ett demonstrativt sätt ett par gånger, men det är ändå bättre än att få skrik och gråt- utbrott socialt.

Jag har EIPS så det här är mitt ämne :)

Vill även ge tipset om att få ut det fysiskt genom träning. Intensiv träning. Är mycket bättre att springa 200 meter så fort du bara kan än att jogga 2km.

Om du inte får ut det fysiskt blir det lätt så att du skriker på eventuell pojkvän, så får han ta skiten du samlat på dig där du är arg på 10 andra människor. Då har man snart ingen pojkvän.

Jag hade en studiekompis som ibland ursäktade sig och snabbt lämnade sällskapet på grund av ångest. INGEN tog illa upp. Hon sa bara att hon inte mådde så bra och behövde vara ensam en stund.

Ångest är ett rent helvete och de flesta förstår det även om de inte har upplevt det själva. 

Fick ett gott råd för många år sedan. Dykare har ett mantra för när de hamnar i knipa: STOP.BREATHE.THINK.ACT. Det funkar som en liten checklista och ger dig tid att tänka innan du agerar. Du hinner fundera över konsekvenserna för dina gärningar. Värt att prova på!

+1

Kan du ge exempel på ett scenario? 

Nej jag vet inte.

Oftast på arbetet. Har kommit mer och mer till insikt att min ångest har antagligen förstört mitt liv. Helt.

Idag var en kollega glad, o så kom jag och den slängde ner blicken i blicken och låtsades som att jag inte fanns. Det bara skällde av mig så stark ångest att jag frågade personen "är det ingen som snackar med mig längre"? 

Den personen försökte då vrida hela situationen till att jag skulle vara avundsjuk på en annan kollega som jag gillar.

Det blev så konstig situation att jag nu istället kommer akta mig för personen.

Men inte bara det här. Hamnar i i ångest för ofta. Folk behandlar mig annorlunda.

Allt ska vara så jävla extremt petigt med vad jag gör som ex, medans andra kan göra precis tvärtom det jag blir tillsagd / lärd att göra och ändå är det helt okej. Sånt ger mig ångest.

Jag har inte svårt att prata med folk. Jag är alltid omtyckt i början (antagligen p ga mitt utseende) för efter några månader så existerar jag inte längre då jag har uppvisat ev tecken på depression i form utav tysthet.

En del av samma kön är även väldigt avundsjuka mot mig och det får mig att backa bakåt och bli tyst. Ger mig mörka blickar fast jag bara har varit trevlig och välvillig.

Jag klarar helt enkelt inte det sociala. Nu är jag på väg att avsluta ett arbete som jag faktiskt gillar p ga en person lyckats stöta ut mig totalt i lunchrummet som ex.

Jag är en person som kan må dåligt och blir tyst av mig visserligen. Men är alltid trevlig om någon vill ha hjälp då jag gillar att hjälpa. Är egentligen aldrig otrevlig utan bara ångesten som får mig att prata ut sanningen om hur jag känner i form utav någon fråga och blir då hånfullt bemött då jag antagligen har visat mig svag.

Finns många sätt att hantera det på. Ett av sätten är att ändra hur du tänker kring somliga saker. Tankar såsom "han tittar bort då han inte gillar mig" kan du ändra till "han tittar bort, då han är blyg." eller "Han tittar bort då han inte har tid."

Och båda dom där grejerna är inget som bör påverka hur du mår..

Man kan bli beroende utav vissa tankegångar.. Om någon tex går och tänker illa om sig själv, så blir det till slut en del utav rutinen. Då känns det helt plötsligt inte bra längre om den går och inte tänker dåligt om sig själv. Så hjärnan försöker då att hitta tillbaks.. Och letar efter tecken på att det bråk på g... 

För att ändra det, så behöver du ändra det sättet du hanterar dina tankegångar... 

Jag hade en arbetskamrat på ett nytt arbete som inte hälsade tex... hade jag varit yngre, så hade jag kanske gått runt och tänkt att det kanske är något fel på mig? 
Men denna gången insåg jag, att den killen helt enkelt är en kille som är på jobbet för att jobba och inte skaffa vänner.. Så jag respekterade det och slutade försöka säga hej åt honom. 

Detta gjorde att vi lite senare blev vänner.. 

Men låt säga att jag hade tagit åt mig istället.. Då hade vi nog aldrig blivit vänner.. 

Sen kan det vara olika också, du kanske råkat ut för skolgårdmobbning.. Och då är det ju inget konstigt om du är upprörd.. 
Men sättet att hantera det på är fortfarande inte att bli förbannad och börja veva. Det tyder bara på att du är känslosam..

Ett bättre sätt är att ignorera det, eller ett helt enkelt inte höra nått från mobbaren. 

Inte för att skada den som mobbar. Utan för att fokusera din egen energi på det som du ska göra.... Att hålla på med dramatik på arbetsplatser.. Gör enbart så att du själv kommer att bli utbränd i slutändan. 

Fundera på vad det är hos dig själv som är problemet. Och anpassa dig efter dina egna krav.. Det ändå bara dig själv som du kan ändra på i slutändan. Vill någon slösa tid på att bete sig som en idiot emot dig så får den göra det. Kommer ändå inte förändra att det är ditt och inte hans huvud som ligger tryggt och sover där på kudden under kvällarna. 

Har gillat han och haft en nära kontakt med arbetskollegan under ca 7 månader nu.  Så nej, det är ingen okänd för mig.

Skolgårdsmobbning är antagligen det minsta problemet som jag varit med om och då väntade folk på att fånga mig när man klev ur bussen för att hålla i varsin läm samtidigt som någon tryckte ner ansiktet i snön med knäet. Som sagt, det minsta problemet.

Förbannad kan jag bli, ja. Men vevar gör jag aldrig. 

Har ju funderat på det. Och kommit fram till att det är djupare ångest.. Även att det har blivit bättre på snare tid så bubblade det igenom idag och jag ångrar att jag ens sa något. Med andra ord, problemet är inte alla andra, utan jag plus att jag kan kliva in i ett rum och känna hur saker ligger till i luften. Jag ser dom små mörka korta bläng blickarna, jag ser, jag märker och jag fattar, att min existens är helt felplacerad helt enkelt. Okej? 

Med skolgårdmobbing menade jag det som sker inne på din arbetsplats.. Snackade teoretiskt.. Menade alltså inte vad som har hänt i din barndom.. Utan läs det såhär.

"Vad vet jag? dom kanske mobbar dig på din arbetsplats.. Och då är det ju inte konstigt att du reagerar.. MEN, att bli upprörd och börja veva.. Är knappast rätt sätt att hantera det på..."

Och då menar jag veva... Som att du energi mässigt hoppar upp i människors ansikten och skriker "varför säger du inte hej för?!?!?".

Det är att veva.. Även om man inte tar till nävar..

Och det är det jag menar att det där vinner man ingenting på.. Utan du får hitta nya sätt att hantera det på.. Istället för att försöka ställa folk mot väggen... Tex som att sluta ta åt dig och lära dig att ignorera. 

Ändra dina tankar... Så som när du sitter här och säger "det verkar som att jag är helt felplacerad..?"

Varför skulle du vara det? 

Du kan inte ändra det tänket till att du är precis där du har kämpat för att du ska vara.. Om någon har problem med det. Behöver dom ju inte bry sig.. För du bryr dig inte om vad dom gör under dagarna...

Men det där är ingenting som går över på en vecka.. Utan du måste aktivt gå ut för att förändra dina egna tankegångar..

Och det är sånt som osäkerheter som kan ligga kvar sedan du har varit barn... Men det går att ändra!
Och kanske behövs, då dina sätt att hantera det på, verkar göra så att du övertänker massor och inte direkt verkar göra så att du mår bra.. 

Så några års hårt arbete med att ändra dom här tankegångarna kan ju vara bra. 

Du kanske bara behöver fråga dig själv lite oftare "jaha, bryr jag mig om det där?"..