Orka med en trea?

Ja,det orkar man väl .Har man två så är det inte världens största skillnad att få ett till.

Tack alla som har kommit med konstruktiva inlägg. Vi har idag varit på sjukhuset och fått graviditeten fastställd (v5+3) och pratat om vad som händer om vi inte fortsätter den. Dock tror jag att vi lutar mer åt att behålla än inte. Dock känns det inte självklart åt något håll. Har konstaterat att vi har bättre förutsättningar nu än när vi fått barn tidigare, men det är verkligen ett stort beslut som påverkar hela vår tillvaro så mycket. 

Det kan vara stor skillnad att få ett barn till, även om man redan har flera barn och vanan inne. Det är liksom inte mängdrabatt på barn. Varje barn är en unik individ och vissa barn är mer krävande än andra.

Jag vet familjer som i efterhand har ångrat ett tredje eller fjärde barn. Sjävklart ångrar de inte barmen i sig, men hade de vetat hur det skulle bli, hade de valt annorlunda.

Jag önskar att det slutade spridas myter om att man alltid ångrar en abort men aldrig ett barn. Så är det inte, och det hjälper inte TS ett dugg att få sådana kommentarer. Det är lika illa som om någon hade skrivit att TS självklart borde göra abort. Inget är sjävklart, det var ju därför TS startade tråden.

TS, lycka till vad ni än beslutar er för! 

Tillägg: Det är vanligare att ångra barn än vad många tror. De flesta ångrar naturligtvis inte sina barn, men det förekommer. Men det är inget det pratas öppet om, eftersom det är så tabu. Det är mycket mindre tabu att ångra en abort.

Tänk på det, ni som skriver. Verkligheten är inte alltid som den verkar eller som ni önskar att den vore.

Vi ångrar absolut inte våra barn, men en trea var aldrig aktuellt. Vissa vill inte ha barn alls eller bara ett barn. Andra orkar och vill ha många barn. Vi är alla olika med olika förutsättningar.

Att gå från 2 till 3 barn är en jättestor skillnad. Jag talar av egen erfarenhet.

Det som ändå är bra i ert fall, är precis det du beskriver, att ert minsta barn är typ 5 år när den nya kommer (om den kommer). Vår andra var bara typ 2. Vi har och har haft otroligt jobbig tid. Vår minsta är nu 2,5 år. 

På vilket sätt tänker jag enbart på mig själv? 

och hade jag lagt några djupare tankar på att mitt barn skulle kunna få en funktionsnedsättning så hade jag aldrig skaffat barn. Jag kommer inte leva mitt liv i rädsla för det värsta ska hända. Självklart tänker jag på det, men det kan inte styra allt.

Jag har  två barn, 3 och 8 år. Hade aldrig orkat  börjat om med en bebis. 

Vi skaffade barn nr fyra när syskonen var 7, 9 och 11 år, absolut det bästa vi gjort:)

Taskigt bara för föräldrar som redan har ett funktionshindrat barn.

Jag fick tre barn på tre år. Den sista blev till trots skydd. Paniken var total och min första tanke var abort. Jag bara såg framför mig hur jag inte skulle orka tre blöjbarn samtidigt. Maken var inte heller så taggad på att ha tre blöjbarn. Jag funderade några dagar på vad jag helst vill leva med resten av mitt liv. För det är DET man ska titta på. Inte nu. Inte om två eller tio år, utan vad vill jag leva med HELA mitt liv? Alternativ 1. Kämpa igenom några sjukt jobbiga småbarnsår som vi lämnar bakom oss när barnen är lite större i skolåldern. Sedan har vi dem alla tre och de har varandra i livet. Alternativ 2. Göra abort som jag aldrig riktigt lämnar bakom mig eftersom mina tankar kommer återvända dit då och då under mitt liv, där jag ibland skulle undrat vem det hade varit.

Valet blev så lätt med dessa två alternativen. Jag tänkte att "vad är några jobbiga småbarnsår på en hel livstid? Ingenting. Vad är en abort för mig under resten av mitt liv? Den kommer jaga mig resten av livet, för jag kommer alltid att undra vem det skulle varit."

Jag behöll min fina lille kille. Lillebror till mina tjejer. Han är 1,5 år nu. När han skrattar och springer och pussar mig och lämnar lite snor på min hals, när storasystrarna leker och busar med honom och han skrattar högt, när maken hämtar tjejerna från förskolan och han hör de i hallen och springer dit och de kramas länge alla tre. Då kommer mina tårar fram. Och jag är så oändligt tacksam att jag aldrig tog bort honom. Jag valde den lätta vägen. Den som jag kan leva med. Den andra vägen, den svåra, tog jag inte. För allt är inte som det ser ut att vara. Den vägen man tror är svår kan vara den lätta att vandra på resten av livet och den vägen man tror är lätt kan vara den svåra att vandra resten av livet.

Tänk igenom TS, hur ser du ditt liv om 10 år? 15 år? 20 år? Båda vägarna är oåterkalleliga. De går inte göra ogjorda sedan. 

Stort tack för ett fint och tänkvärt inlägg. 

Vi har landat i att behålla. Vi har bättre förutsättningar än innan, vi har haft funderingar kring en trea tidigare men inte på en tillräckligt konkret nivå för att göra ett aktivt val för det. Det känns som att det är meningen att det ska bli så här. Dock har jag fortfarande blandade känslor kring graviditeten - men att göra abort känns inte som ett val. Jag tror att jag skulle gå och undra och fundera kring det resten av mitt liv. Mina två barn är det bästa i mitt liv, jag kan inte ta bort möjligheten till ett tredje för att jag är rädd för tre jobbiga år.

Grattis ts till erat beslut. Jag blev glad över att läsa detta. Lycka till!