Självhat

Jag lider också av självhat och behöver inte ens inbilla mig att jag har gjort något dåligt, för jag hatar mig själv (stundvis) ändå. Tror känslorna kommer från två saker. Att jag blev utfryst ur familjen och att jag gjorde slut med mitt ex. Vem tycker om en om inte ens egen familj gör det? När det gäller exet känner jag skuldkänslor för att jag gjorde slut. Jag hanterar det genom att undvika mörka känslor. Just nu tittar jag mycket på komedier (som jag aldrig har tyckt om tidigare) och skrattar och skojar mycket. Om jag halkar in i negativa tankebanor, då försöker jag spärra de tankarna genast genom att sysselsätta mig med något. Så jag håller mig kvar i ljuset och undviker skuggan 🌗

Det låter ruggigt jobbigt med familjen. Jag kommer från en familj/uppväxt som på många sätt har vart väldigt bra. Det gör att jag trots allt lyckas känna att jag trots en bra uppväxt inte kan va nöjd. 

Med fyra barn är det ofta mycket att slita med. När jag är trött går verkligen hatmotorn in i högvarv.

Det känns som om ditt självhat triggas av att du känner att du inte räcker till och har för höga krav på dig själv. Förstår hur du menar med att du kan känna att du inte kan vara nöjd, trots en bra uppväxt. Det går åt båda hållen. Men en likhet som finns är att vi känner att vi inte räcker till på olika vis. Du när du är trött och jag när jag är utanför eller prioriterar mitt eget välmående framför exets. Jag tror ofta självhat bottnar i dålig självkänsla och villkorad kärlek. Att man kanske inte känner sig värd att älskad om man inte lyckas prestera.

Jo, lite så är det. Jag känner att jag inte riktigt kan klaga heller. Det känns som jag drar på mig en massa offerkoftor och ägnar mig åt självömkan. Därför vill jag inte prata med min sambo om det. Det läcker ut en del ändå. Ikväll sa hon att jag såg likblek och helt kraftlös ut.

Träffar du ditt ex fortfarande? 

Fy! Det låter tufft! Förstår att du inte vill prata med din sambo om det, men egentligen vore det säkert bra, eftersom hon ändå märker att någonting är fel. Då skulle hon säkert uppskatta om du öppnar upp dig. Likblek och helt kraftlös låter verkligen inte kul. Jag driver ett företag tillsammans med exet, så det gör det extra svårt att få distans och gå vidare.

Jag känner ofta skam eller hat mot mitt beteende.
Jag tror det bottnar i en rädsla att inte bli omtyckt. 

Det får konsekvenser av att jag inte hör av mig till folk eller umgås pga jag tänker att jag vill bespara dem det. 

Jag har förstått på äldre dagar att jag är helt ute och cyklar. Jag har de senaste åren börjat pressa mig själv att löpande kontakta dem jag inte träffat på länge Och det har givit god effekter. Folk blir väldigt glada. Det stärker mig. Även om vi inte träffas så är ett telefonsamtal egentligen tillräckligt.

Ofta har jag dåliga tankar om mig själv när jag sagt eller gjort något som jag tror kan missuppfattas. Det kan jag grubbla på i evighet. Min första lösning var att adressera problem till den jag trodde kunde känna agg mot mig. Vara rak och fråga om det jag sagt sårat eller kränkt. Ingen jag frågat har tagit illa vid sig så det gav positiva effekter och gjorde att jag inte behöver förutsätta att jag är otrevlig. 

En annan lösning som jag tycker fungerat bra är att så fort jag tänker en negativ tanke om mig själv så kontrar jag med en positiv. 

Men det som hjälpt bäst tror jag är acceptans. Att jag börjat acceptera mig själv. Typ om det kommer en tanke som shit dem måste tycka jag är en idiot då tänker jag direkt: ja då får dem göra det. Det är deras problem. 

I början blev det lite konstigt Eftersom jag inte tyckte det var deras problem utan mitt eget. Men det har liksom växt fram.

Nu kanske ni tycker att jag är off-topic, otydlig och osammanhängande. Men då får ni göra det. 😎 Det kanske är något av detta som går att använda.

Mycket hjälper bara man jobbar på det. Det är nu 8 år sedan jag på riktigt började med självutveckling och jag är ganska stolt över vad det gett mig. Jag har läst/lyssnat på varenda självhjälpsbok och faktabok om hur vi människor funkar. Jag har tagit små steg och befinner mig nu i en mycket större komfortzon än back in 2014.

Många bra tips och intressanta funderingar! Jag tycker om tipset att balansera upp en negativ tanke med en positiv. Då skyddar man sig från alltför hård självkritik. Acceptans är också bra. Att acceptera sig själv med sina fel och brister. På ett sätt är man sin egen värsta fiende annars. Vissa tankar och känslor måste nog mogna också. Angående exet, så känner jag bara: hur kunde jag göra så och ett enormt självhat, så jag är nog inte redo att jobba med de känslorna än. Just nu stoppar jag hellre huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Men annars tror jag det är viktigt att jobba med sig själv och lyssna, läsa och lära så mycket man kan 🤔

Håller med att man måste försöka "stå ut" med sig själv. Jag kommer också ofta på mig med att vara ruggigt negativ mot mig själv. Hade nåt knep förut som påminner om att säga något positivt. Nånstans känner jag att jag ändå försöker vara en god kraft i något avseende. Både för mina barn och rent allmänt. Min fru har vart nere under några år för hon blir mobbad på jobbet. Jag har försökt att få henne att byta jobb eller tänka ut något motdrag, men hon har inte gjort något. Jag förstår att det blir jobbigt och leder till passivitet. I somras mötte vi en av hennes kollegor på semestern av en slump. Hon är också en av hackkycklingarna. Jag sa då att dom måste göra nåt och att det absolut finns möjligheter. 
Nyligen berättade den värsta av de två plågoandarna att hon ska sluta!! För mig har det vart en plågsam tid att ständigt höra fruns smärta utan att riktigt kunna göra något åt det. Detta tills jag klurade lite och började dra i lite osynliga snören. Min fru skulle verkligen inte vilja att jag blandar mig i in person. Jag är rätt säker på att mitt dragande i osynliga snören var en del av anledningen till att personen sa upp sig. Det får mig att ändå känna mig lite duktig.