Jag har ett tidvis enorm självhat där jag alltid lyckas övertyga mig att jag är en skitstövel innerst inne. Oavsett om jag har gjort bra saker. Då känns det som att jag har gjort dom bra sakerna för att ha nån form av alibi. Exempelvis har jag under lång tid vart blodgivare. Ofta känns det som det skulle vara bättre om jag inte fanns.
Är det någon som känner igen sig? Hur hanterar ni det?
Det låter ruggigt jobbigt med familjen. Jag kommer från en familj/uppväxt som på många sätt har vart väldigt bra. Det gör att jag trots allt lyckas känna att jag trots en bra uppväxt inte kan va nöjd.
Med fyra barn är det ofta mycket att slita med. När jag är trött går verkligen hatmotorn in i högvarv.
Jo, lite så är det. Jag känner att jag inte riktigt kan klaga heller. Det känns som jag drar på mig en massa offerkoftor och ägnar mig åt självömkan. Därför vill jag inte prata med min sambo om det. Det läcker ut en del ändå. Ikväll sa hon att jag såg likblek och helt kraftlös ut.
Träffar du ditt ex fortfarande?
Håller med att man måste försöka "stå ut" med sig själv. Jag kommer också ofta på mig med att vara ruggigt negativ mot mig själv. Hade nåt knep förut som påminner om att säga något positivt. Nånstans känner jag att jag ändå försöker vara en god kraft i något avseende. Både för mina barn och rent allmänt. Min fru har vart nere under några år för hon blir mobbad på jobbet. Jag har försökt att få henne att byta jobb eller tänka ut något motdrag, men hon har inte gjort något. Jag förstår att det blir jobbigt och leder till passivitet. I somras mötte vi en av hennes kollegor på semestern av en slump. Hon är också en av hackkycklingarna. Jag sa då att dom måste göra nåt och att det absolut finns möjligheter.
Nyligen berättade den värsta av de två plågoandarna att hon ska sluta!! För mig har det vart en plågsam tid att ständigt höra fruns smärta utan att riktigt kunna göra något åt det. Detta tills jag klurade lite och började dra i lite osynliga snören. Min fru skulle verkligen inte vilja att jag blandar mig i in person. Jag är rätt säker på att mitt dragande i osynliga snören var en del av anledningen till att personen sa upp sig. Det får mig att ändå känna mig lite duktig.