Sambos negativitet bryter ned relation

Tack för era svar, ni har alla rätt.

Jag tänkte ibland i början att det var mitt ?fel? att han var sur och oroad jämt, men har insett att det ligger hos honom och att jag inte kan ändra på det. Förstår också att det inte är så charmigt av mig att vilja ändra på min partners personlighet, men det är ju allra mest för hans egen skull jag tänker att han skulle må bra av att lära dig tänka lite annorlunda.
Men tror inte han har självinsinten av hur hans pessimism påverkar vare sig honom själv eller andra.

Att bemöta honom logiskt är just det jag gjort hittills, typ ?var nu glad över jobbet det är en positiv sak?, och det har inte alls funkat. Ska prova om jag kan få gehör genom att prata om hur jag mår, men gissar han bara kommer tycka det är jag som gnäller då.

Och det är också sant att jag fått allt det jag önskade, och därför haft svårt att relatera till hans grubblerier. Men han är nog ingen husmänniska, har faktiskt sagt just det, att det blivit för mycket för honom. Dock var det tidigare han som insisterade på hus, jag ville lägenhet, och huset har besiktigats och var prickfritt (just nu iaf, problem kan så klart komma med tiden).

Jag står iaf inte ut med tanken på att inte ha min dotter på heltid. Så jag vill försöka göra något för att förbättra situationen. Rådgivning för att lära oss kommunicera bättre skulle säkert vara bra, jag är knappast perfekt heller. Frågan är om han låter sig övertalas. 

tack för er input!

Detta låter mycket bekant i vår relation! Jag får ibland höra att han upplever att han är ensam ansvarig för alla problem som han ser, och att jag har huvudet i det blå. Jag tycker själv inte att det stämmer att jag har huvudet i det blå. Men jag är mindre oroligt lagd än han, och tänker oftare att saker löser sig än han (med rätta enligt mig...). Men det är också så att jag ledsnat på att försöka dela ansvarsbördan eftersom min sambo är perfektionist och enbart litar på den information han själv tagit reda på eller det han själv har gjort. Så när jag gång på gång erfarit att det jag bidragit med inte duger så tröttnar jag på att ens försöka.
MEN du har rätt, jag kan försöka visa tydligare att jag vill dela ansvaret och i grund och botten bryr mig lika mycket som han. Jag ska ta med mig detta.Jag har föreslagit att vi ska lista alla de saker han tycker behöver göras, tex kontakta hantverkare, jämföra elbolag, osv. så att vi kan dela upp uppgifterna mellan oss. Men upplever att han bara blir stressad av tanken att konkretisera "problemen" på det sättet? Nästan som att han VILL ha en massa saker i huvudet som han kan oroa sig för och klaga på.

Detta låter mycket som min sambo! Han har också stört sig på ett ljud som bara han hörde. Och retar upp sig på saker och finner direkt det negativa i olika saker, utan att vilja ta in att det också kan finnas en positiv aspekt av det. 
Tror också att allt egentligen handlar om stress och oro över andra saker, men han kan inte formulera det, kanske inte ens för sig själv.

Nu har jag klagat så mycket på min sambo att jag måste inflika att han också har bra sidor. Till exempel är han väldigt fin mot vår dotter och sina barn. Djupt därinne finns en fin människa som jag tycker mycket om, och jag önskar att han skulle slippa lite av all stress och ångest jag tror han bär på.

Jag känner också en del empati med honom då han haft en ganska tuff barndom men en mamma som är otroligt kritisk och negativ mot honom, och han brukar beskriva henne såsom jag nu beskriver honom, att hon knappt tillåter en att vara glad.

Tyvärr verkar han mer och mer bli likadan som henne. Jag uppfattade inte detta i början av vårt förhållande, men det är nog stressen från allt som förändrats i vårt liv senaste åren som framkallat det kanske.

Barbabrist: ja det är ett bra förslag. Tror han skulle motsätta sig idén av en lista, men om jag bara gör den skulle han nog ändå uppskatta engagemanget och förstå att jag bryr mig, (även om han säkert skulle vilja ändra listan och göra den på sitt sätt?).

Camilla: jag känner exakt samma! Har sagt det till honom, att jag saknar att få drömma och göra roliga framtidsplaner ihop med honom. Har man drömmar och planer orkar man även med de mindre roliga delarna av livet, tycker jag. Ser inga problem med att drömmar kan vara lite naiva. Men det är som att han strävar emot att se det positiva i livet, han bara måste fokusera på det negativa.

Usch jag befarar att ni har rätt i att situationen inte kommer att förbättras.
Men kan verkligen inte tänka mig att lämna honom nu, det finns känslor kvar och jag kan inte föreställa mig att inte få vara med min dotter varje dag. Och jag känner trots allt glädje varje dag att få komma hem till dem (han är pappaledig nu). Men fanns inte dottern i bilden hade jag nog tänkt annorlunda.

Jag tänker hursomhelst göra vad jag kan, och försöka få honom att inse att han inte ensam har ansvaret för allt som stressar honom, och samtidigt försöka få honom att inse hur hans beteende får mig att må.
Kanske kan det trots allt bli bättre.

Det var skönt att ventilera med er främlingar iaf, så tack för de!

Har för övrigt en fundering över om han kan ha Aspbergers, eller någon liknande diagnos. Han säger själv att han genom livet tyckt det varit svårt med sociala koder och stt han haft svårt att förstå andra människor (till och med gått i terapi för social fobi för många år sen), han är väldigt känslig för lukter och ljud, samt lättstressad, vilket jag hört kan hänga ihop.
Slår visst knut på mig själv för att försöka förstå honom, för att ta allt mindre personligt :/