Sambos negativitet bryter ned relation

När det gäller just bemötande så finns det inte mycket man kan göra. Det enda man kan göra är att ignorera, byta ämne, inte gå in i diskussioner osv, men det funkar ju ändå inte i längden eftersom hans negativitet kommer fram oavsett vad det än handlar om, alltså att det inte beror på något som du gör eller inte gör.

Det där är något som han måste fixa men han verkar inte vara på en sån "plats" mentalt att han har insikten ens, vilket är ett måste för att vilja och kunna jobba mot förändring. Nej ts, tyvärr kommer er relation se ut så här på obestämd tid, vem vet hur många år det tar innan han kommer till insikt. Hur ledsamt det än är så måste man då gå vidare.

Håller med (S) ovan. 

Vore en sak om din man var medveten om hur negativ han var och visade att han ville göra nåt åt det. Men han verkar ju inte fatta.

Du kan ju testa att ta upp det på ett mkt lugnt sätt, hur hans beteende får DIG att må. Inte ge exempel på hur hans beteende är ologiskt. Det kommer inte hjälpa om du säger "nej det finns ingen lukt i källaren, nej var nu lite glad över jobberbjudandet, det är ju positivt ju", då bemöter du bara allt han gnäller om logiskt. 

Nej istället bemöter du det genom att ta ett snack och berätta hur hans negativitet får dig att blir trött och nerbruten. 

Men funkar det inte, så får du kanske gå vidare och lämna det fina huset och de snälla barnen, för att slippa den gnälliga mannen.

Det är inte bra att du också blir deprimerad. Hellre bo "sämre" och vara glad. Alla är inte husmänniskor, och om man är känslig, vilket han verkar vara, så kan det vara bättre att ta mindre ansvar.
Nu har du en bonusfamilj, ni har ett litet barn och ett hus, saker du säkert önskade dig och nu har fått. Men så "förstör" han allt med sin negativitet, medan han tycker att du är "naiv" som tycker att huset är i gott skick trots mögellukt. En praktisk lösning är att ni tar dit en besiktningsman och får eventuella fel åtgärdade. En annan sak jag tänker på är att nu när förälskelsebubblan är spräckt och ni inte längre bara är ni två utan har ett barn med er som inte har andra föräldrar så gör det antagligen att ni bägge ser varandra i ett nytt ljus. Efter 4 år tänker man att man känner varandra, men vardagen med 1,5 års sammanboende då ni köpte boende i sista sekund, 3 mån innan barnets ankomst, stressar nog en kontrollerad själ som din sambo.
Kanske kan ni ta några timmars rådgivning, bara för att få upp på bordet vart problemen ligger, och sen jobba på. Det blir aldrig mera rosa moln. Men det kan bli fint ändå. 

Nu låter jag dryg. Men svaret är att man inte väljer att leva ihop med och skaffa barn med en person vars personlighet man inte gillar. 

Tack för era svar, ni har alla rätt.

Jag tänkte ibland i början att det var mitt ?fel? att han var sur och oroad jämt, men har insett att det ligger hos honom och att jag inte kan ändra på det. Förstår också att det inte är så charmigt av mig att vilja ändra på min partners personlighet, men det är ju allra mest för hans egen skull jag tänker att han skulle må bra av att lära dig tänka lite annorlunda.
Men tror inte han har självinsinten av hur hans pessimism påverkar vare sig honom själv eller andra.

Att bemöta honom logiskt är just det jag gjort hittills, typ ?var nu glad över jobbet det är en positiv sak?, och det har inte alls funkat. Ska prova om jag kan få gehör genom att prata om hur jag mår, men gissar han bara kommer tycka det är jag som gnäller då.

Och det är också sant att jag fått allt det jag önskade, och därför haft svårt att relatera till hans grubblerier. Men han är nog ingen husmänniska, har faktiskt sagt just det, att det blivit för mycket för honom. Dock var det tidigare han som insisterade på hus, jag ville lägenhet, och huset har besiktigats och var prickfritt (just nu iaf, problem kan så klart komma med tiden).

Jag står iaf inte ut med tanken på att inte ha min dotter på heltid. Så jag vill försöka göra något för att förbättra situationen. Rådgivning för att lära oss kommunicera bättre skulle säkert vara bra, jag är knappast perfekt heller. Frågan är om han låter sig övertalas. 

tack för er input!

Skönt att huset och barnet är friskt! Bra utgångsläge oavsett om ni bor kvar eller säljer. Om du inte får med honom till rådgivning så pusha honom inte. Låt det vara lite silkesvantar ett tag och se till att hämta energi själv. Det blev säkert mycket med flytt och en liten på en och samma gång. Nu nytt jobb med. Sitt lite still i båten men se till att du och dottern mår bra hela tiden. 

Jag känner till viss del igen mig själv i din beskrivning av sambon, mycket beroende på oro och behov av kontroll och planering. En bidragande del är dock min sambos inställning som aldrig oroar sig för något, alltid säger att det ?löser sig? och har huvudet i det blå. Ja det löser sig för att JAG planerar och har kontroll och oroar mig. Hade min sambo tagit en större del av ansvarsbördan här hade det nog varit annorlunda, och jag hade kunnat chilla mer.

Detta kanske är något du själv kan ta med dig, är det något i ditt beteende eller inställning du kan ändrat för att lätta bördan för din partner? 

Åh vad jag känner igen det där med att klaga på nyköpt hus. I vårt fall var det ett ljud som bara min man hörde. Han frågade var och varannan dag om jag hörde det, sa att han sov dåligt och ständigt var trött pga det mm. I själva verket var han superstressad över sitt jobb, men det förnekade han bestämt. 

Till slut sa jag att om ljudet var så störande så fick vi lägga ut huset till försäljning och flytta någon annanstans. Nej, det behövde vi inte sa han, och sedan dess har jag inte hört ett pip om ljud.

Han kan också på ett väldigt "gubbigt" sätt reta upp sig på saker som han egentligen inte har all information om. Typ jag säger "det står här i tidningen att de ska uppgradera vägen här utanför". Utan att veta exakt vad det betyder börjar han mala på om hur dåligt det är att göra si och så. Om jag då säger "det står faktiskt här att de tänkt göra på ett annat sätt just för att undvika ditten och datten" så börjar han konfrontera _mig_ om varför de valt att göra på ett visst sätt. Som att jag skulle veta det. Det är också när han är stressad... 

Vi har varit tillsammans i 20 år, så jag har lärt mig att slå dövörat till. Ibland undrar jag varför han inte byter jobb eftersom det är det som stressar honom, men jag orkar inte diskutera det med honom eftersom han inte verkar fatta det själv.

Be honom skriva en lista på allt som han ser är fel i sitt/ert liv, och i en kolumn brevid kan han fylla i vad han (eller namn på personen om det är någon annan än han själv som ska göra just den saken) planerar göra åt det och vid vilket datum det ska vara gjort. Då får han lite struktur. Sen hänvisar du till listan, som kan sitta väl synlig på t ex kylskåpet, varje gång han börjar gnälla om något. 
Finns det ingen lösning till ett specifikt fel kan man skriva det på listan, eller t ex lösning ännu inte definierad.

Detta låter mycket bekant i vår relation! Jag får ibland höra att han upplever att han är ensam ansvarig för alla problem som han ser, och att jag har huvudet i det blå. Jag tycker själv inte att det stämmer att jag har huvudet i det blå. Men jag är mindre oroligt lagd än han, och tänker oftare att saker löser sig än han (med rätta enligt mig...). Men det är också så att jag ledsnat på att försöka dela ansvarsbördan eftersom min sambo är perfektionist och enbart litar på den information han själv tagit reda på eller det han själv har gjort. Så när jag gång på gång erfarit att det jag bidragit med inte duger så tröttnar jag på att ens försöka.
MEN du har rätt, jag kan försöka visa tydligare att jag vill dela ansvaret och i grund och botten bryr mig lika mycket som han. Jag ska ta med mig detta.Jag har föreslagit att vi ska lista alla de saker han tycker behöver göras, tex kontakta hantverkare, jämföra elbolag, osv. så att vi kan dela upp uppgifterna mellan oss. Men upplever att han bara blir stressad av tanken att konkretisera "problemen" på det sättet? Nästan som att han VILL ha en massa saker i huvudet som han kan oroa sig för och klaga på.