Jag behöver råd gällande min sambos obotliga pessimism. Det börjar gå ut över hela vår tillvaro och påverka min egen sinnesstämning.Vi har varit ett par i snart fyra år, har dock bara bott ihop i 1.5 år. Vi har ett barn ihop på 11 månader, och han har två barn i låg- och mellanstadiet som bor hos oss varannan vecka, som jag tycker mycket om.Mitt problem är att han är så otroligt negativ och gnällig, han hittar fel i allt och alla. Finns det inget att vara missnöjd över så söker han upp något att vara missnöjd över. Jag upplever det nästan som en oförmåga/ovilja att vara glad. Händer det något bra hittar han snart det negativa i det.Tex han blev erbjuden ett nytt jobb (som han sökt och borde vara nöjd över!), men istället för att bli glad tyckte han det var så jobbigt att ta beslutet om han skulle ta det eller ej att han gick runt och grubblade i två veckor och enbart klagade över hur jobbigt det var att veta vad som var rätt beslut, någon glädje över att ha fått jobbet fanns ej.Vi har inte heller kunnat glädja oss en sekund över det fina hus vi flyttat till tillsammans, eftersom han är ständigt missnöjd över något, såsom räntorna, att något är fel på huset (fastän det är i jättegott skick), att vi inte tar hand om trädgården på ?rätt? sätt, att det är för varmt eller kallt inomhus, att det är en konstig lukt (som bara han kan känna) i källaren, osv.Själv skulle han nog säga att det är jag som är naiv, som inte vill inse att det finns dåliga saker i livet. Men jag hävdar att man kan vara orolig för ekonomin (vår är dock egentligen bra) eller förfasa sig över kriget i Ukraina och TROTS det också inse att man har mycket att vara glad över och må bra av att sitta i sin trädgård en sommarkväll eller under en mysig dag med barnen, det ena behöver inte utesluta det andra.Jag tror att hans negativitet grundar sig i att han har en stor oro och ångest för många saker, och har ett stort kontrollbehov. Han blir otroligt lätt stressad och jag misstänker att han även är lätt hypokondrisk, han känner hela tiden efter om inte något är fel med honom. Och han är väldigt känslig för ljud och lukter, hela tiden är det något som är fel. Egentligen har han nog varit så hela tiden vi varit ihop, men i förälskelsens början tänkte jag inte nämnvärt på det, men det har blivit allt tydligare sen vi flyttat ihop och dessutom båda är trötta pga vakna nätter med bebis.Han tycker att jag inte tillåter honom att vara missnöjd eller negativ, men jag kräver inte på något sätt att han alltid ska vara glad, utan det är det ständiga, dagliga klagandet, gnällandet och oroandet som nöter ned mig. Jag börjar själva känna mig deprimerad och undrar om vårt gemensamma liv aldrig ska få innehålla glädje.Jag undrar om det är någon som känner igen sig i detta, som har tips om hur man kan bemöta en pessimistisk partner?
