Säga till vän som lever i en svinstia

Hon mår tydligen dåligt och behöver hjälp i form av boendestöd. 
Många klienter har det likadant om man arbetar inom socialförvaltningen och är hem till folk. Det är inget ovanligt. 

Det är folk som behövt extra stöd och inte fått det. 

Förstår att det är läskigt att ta upp men du ska nog ändå sätta ideen i hennes huvud att hon ska ta kontakt med socialförvaltningen och söka bistånd om boendestöd. Har hon diagnoser som gör att hon tillhör LSS så är det vård och omsorgsförvaltningen man ska ta kontakt med. 

Du låter inte direkt som en vän på hur du pratar om henne. Inte hennes hem utan henne.

 

När det gäller är hemmet är hon redan väldigt medveten. Ni står tydligt inte varandra nära, kanske från hennes sida men inte din.

Jag hade en syster som hade det så. Hon hade en lätt utvecklingsstörning. Men det var inte riktigt orsaken, det gick ju bra i många år. Det var först när hon var runt 50, arbetslös i många år, som hon verkar ha blivit deppig och skitit i allt. Jag märkte inte att det var så illa för att vi bor i olika länder och dem senaste två, tre åren fick jag inte komma in hos henne. Så jag tänkte att det nog var ganska illa, men det var värre än vad jag trodde. 

Jag har läst på lite. Fenomenet är lite mer utforskat i vissa länder, t.ex. i Tyskland och i England. Där pratar man om Messies eller hoarders. Och det är illa. Jag såg ett program om en känd brittisk sångerska - som hade gott om pengar och ett stort hus. Men hon kunde inte riktigt ta sig ur det heller. När min syster dog - vi vet inte riktigt varför hon dog, men livsstilen bidrog nog ganska mycket - så pratade jag några gånger med en kurator som sa att såna människor är extremt svåra att hjälpa. De brukar inte ta emot hjälp.

Så, det är inte bara att be kommunen hjälpa henne. Man kan alltid börja där och försöka ändå, men det brukar inte räcka. Det brukar behövas ett helt team. Det är ju en psykisk störning i sig och det är lite som ett beroende. När det en gång har gått så långt så är det mycket svårt att ta sig ur. Du får tänka: All smuts och grejer överallt är på något sätt en slags trygghet för henne. Hon har kontrollen, hon vill inte göra sig av med något. Hon får antagligen ångest vid tanken.  

Titta på programmet Hording- buried alive så ser du att det är väldigt svårt komma till rätta med ett sånt där problem. De blir blinda för det kaos de lever i. Ofta finns det depressioner och andra diagnoser i bakgrunden. Vissa de försöker hjälpa i det programmet blir helt tokiga när de ombeds slänga rena sopor. I deras värld är det ju nåt värdefullt och det ger total ångest att göra sig av med saker.
Du kan inget göra själv för att hjälpa den här människan. Hon måste vilja själv- med hjälp av proffs.

Hon har tydligen boendestöd, men det verkar inte hjälpa henne. Som någon skrev här så verkar hon behöva mer hjälp. 

Och angående någon som skrev att jag inte verkar vara en vän så hade jag aldrig energi på att skriva här om jag inte brydde mig om henne eller ville fortsätta vara vän med henne. Jag hade inte suttit och tänkt på henne. Då hade jag bara avvisat henne och levt vidare. Jag ser att hon mår dåligt och så som hon har det hemma kan ingen människa trivas innerst inne. Hon behöver hjälp. Sedan är det inte någon jätte nära vän och jag vet om att hon inte heller ser mig som någon nära vän heller. För vi har inte umgåtts jätte mycket. Men vi är vänner non the less och jag tycker synd om henne, vill peppa henne.

Hon beskriver att hennes mamma är där ibland och hjälper henne, men att hon blir upprörd för att saker och ting flyttas från "sina platser". Jag har erbjudit henne hjälp med att komma igång och städa och lovat henne att hon får välja platser på alla sina saker, att jag aldrig hade lagt något på en plats som inte hon godkänner. Hon tackade och verkade uppskatta mitt erbjudande. Sedan har vi inte pratat om det mer.

Men ingen som tycker att man kan säga något till henne? försöka prata om det? Eller jag ska bara strunta i det? Är det så att det inte finns något att säga till en sådan människa? Jag har ju lust att tala om för henne att hon hade mått så mycket bättre om hon hade fått det städat och fint i sitt hem, att hennes astma antagligen också hade blivit bättre. Men jag är medveten om att hon kan ta illa upp... vad säger ni? Nämna något? Och hur i så fall? Eller knipa käft och sluta bry sig på ren svenska?

jag tycker att hon beter sig väldigt omoget och oansvarigt åt

Det är ett problem att du tycker så. Det har inget att göra med att hon är omogen och oansvarig i den situationen, hon klarar helt enkelt inte av att göra det. Låter otrligt att hon har boendestöd, isåfall hade jag bett att få byta boendestöd.

Man säger ingenting. Om du tycker att det är äckligt att äta där så gör inte det. Sedan tvättar du dina kläder när du kommit hem.

Det känns som det är läge att producera en ny omgång av programmet "Rent hus", som gick för ett antal år sedan. Jag har haft en del kompisar under åren som verkligen struntat i hur det ser ut hemma, och det har gjort att man inte velat komma hem till dem. Kök som ser grisiga ut där bänkar, diskbänken och spis inte är rengjorda, disk som samlas på hög, tvättkläder som samlas i påsar och stinker ve och fan. Flera lager damm på möbler, tallrikar med matrester som står framme, akvarium där vattnet är grumligt och fiskarna riskerar att dö (eller har dött). Folk som inte byter sand i kattlådorna mer än högst en gång varannan vecka, så det stinker kattskit och kattpiss. Sunkiga toaletter där det är ingrott bajs i toalettstolen och avrakat skägg och hårstrån i handfatet. Potatis- och lökskal i vasken och soppåsar som svämmar över.

Som vuxen människa ska man klara att hålla rent och kunna visa upp ett prydligt och renstädat hem för de som kommer på besök. Själv har jag alltid varit noga med det.

Hur tänker du då? Vad ska boendestödet göra om hon blir hysterisk så fort man försöker ta bort sopor? 

Jag har själv jobbat med sånt en sommar när jag pluggade. Och då hade jag också minst en person som var sån. Hon hade flera dussin tomma lipsyl-stift överallt och man fick inte slänga dem. Ibland slängde jag några få, hemligt, så att det inte skulle bli fler. 

Man kunde ha såna här samtal med henne:

- Det är larver i ditt kök. 
* Vad hemskt! Det är ju fruktansvärt! Så ska det väl inte vara!
- De kommer för att det har legat så mycket på bordet så länge. Vi borde ta bort det. .
* Det tas INTE bort någoting! 

Hon behöver professionell hjälp. Det behövs en långsiktig plan och terapi. Det hjälper inte att städa åt henne. Då kommer hon bara försöka att få tillbaka skräpet så snabbt som möjligt. Du kanske kan höra med mamman, om mamman har försökt något. Och sen kan ni höra om det finns någon slags behandling för just sånt.