Singel med hudhunger

Tråkig erfarenhet men att träffa rätt person som det går att leva med är en bra början. 

Jag känner igen mig i det där. (Jag är en karl). Det är inget onormalt behov du nämner. Vet precis hur du känner och det gäller säkert hur många människor som helst.
För din del och även min så är det att inte ge upp. Exponera dig på dejtsiter och om det finns nån bra förening så går du med den. Stänger du in dig inne och inte är ute bland andra singlar/människor så blir det svårare och få dina behov uppfyllda. Till sist händer det.

 

www.svtplay.se/video/KNwJ2ZP/odesaren

Jag tänkte att den här kan ge lite tröst. Du verkar veta vad som är fel i relationena. Det är ett bra första steg. Önskar dig att hitta rätt. Vi är så många som varit där du är just nu. 

Förstår din situation och du är inte ensam om det. Det finns ingen enkel lösning, men kanske hitta någon via bekanta istället för dejtingsajter, som är energikrävande. För mycket oseriösa som är mer för sex än kärlek och värme.

Ja, många träffas på nätet. Sen så finns det andra som inte har det lika lätt. Jag har varit med på dejtsidor i ca 20 år och har aldrig haft ett förhållande. Jag är man.
Jag saknar också närhet, men till skillnad mot TS så tycker jag det är underbart att få sova själv 

Det finns väl egentligen bara en sak att göra och det är att du träffar någon.

Substitut är barn (som du nämner), vänner och husdjur. Men det är ju inte riktigt samma sak. Beröring är jätteviktigt.

Tack alla. Jag hade jättegärna träffat någon, men det känns omöjligt i denna åldern och jag har inte en enda gång sen jag skilde mig för 7år sen känt mig attraktiv ihop med en man. Kanske jag dejtade på fel sätt, via nätet, men nu har det brutit ner mig så pass mycket att jag inte längre har självkänslan att försöka och tänker att det är fel på min kropp och personlighet som gör att de inte vill investera att lära känna. Glöden har liksom slocknat.
Jag vill bara slippa känna denna saknad av beröring, allt annat i livet går att fylla med substitut men inte denna delen.

Rör mig inte så mycket i kretsar där det är mycket singlar, varken på jobb eller bland vänner. Senaste mannen jag försökte med var en gammal bekant och jag var kanske naiv som trodde att det kanske skulle vara skillnad då och mer ödmjukhet och respekt.

Jag är ok med att vara ensam, jag vill bara slippa påminnas om min kropps saknad då det bara påminner mig om att jag inte duger för mer än ett ons eller två.

För mig hjälper att ta en varm dusch. Har en extra stor kudde i sängen som jag antingen har mot min rygg eller håller om. Mediterar. Jobbar mot negativa tankar som säger  "du kommer alltid vara ensam". Tänker på vad jag har i livet som ger glädje. Och alltid påminna mig om att det värsta är inte att leva utan en relation.

Vill du ha närhet och ev chans att hitta någon så kan väl en danskurs i vals och eller foxtrot vara nåt? Går själv en med min partner och det finns ganska många som går ensamma dit(kanske inte därifrån) 
förstår känslan med huden,med  min nuvarande är det som om vi är samma hud vi känner inte varandras vikt utan bara känner att hon finns där, otroligt härlig känsla som jag inte upplevt med någon tidigare.