Läkare på Alva vill utreda mitt helt välfungerande barn!

För att sammanfatta: Barnet har gått i 4 och ett halvt år på den kliniken, av andra skäl förstås. Men de har ju haft mycket tid och tillfälle att se hans utveckling. Läkaren som påtalade detta har inte varit med under hela den tiden, men det finns ju journaler, och kollegor som har träffat barnet under längre tid. Läkaren tycker att barnet bör utedas (för NPF)  för att han kommer att ha problem i en vanlig förskoleklass. Och hon är expert på området, har jobbat på BUP. 

Du känner ditt barn, men det är inte ovanligt att man tar sitt barn så som det är, det är ju positivt också. Men har du kunskap om NPF? Eller är du pedagog, förskollärare eller lärare? Om inte, hur kan du då veta att det kommer att funka bra för ditt barn i förskoleklassen? Jag är faktiskt mycket mer benägen att tro att läkaren har rätt. 

Det är din och kanske också TS tolkning. Ibland är det så att man som förälder ser sitt barn ur ett helt annat perspektiv än omgivningen och läkaren satte ingen diagnos, utan föreslog just en utredning.

De har ju under många år gått och prövat att få stöd med magen och "vanliga" råd har inte fungerat. Att då som läkare faktiskt tänka att barnet ev. inte fungerar som andra kan vara rätt rimligt. 

Ts är fri att välja hur hon tolkar läkarens frågor. Jag vet inte om det var en helt knasig gissning, eller om det faktiskt finns saker som gör det tämligen uppenbart att barnet behöver stöd.

Hur vet du vad läkaren tolkade in och inte? Det kanske var fullständiga rimliga frågor, utifrån situationen, eller en övertolkning av beteenden. Vad det inte var var en diagnos! Det var att lyfta att det kanske finns en diagnos. Inte en faktiskt satt diagnos.

Jag tänker att det är väldigt olyckligt att TS är så oerhört inställd på att hennes barn minsann inte har några problem. Att som sexåring inte riktigt landat i att gå på toaletten är inte att fungera precis som "alla andra". Det är ett symptom på att någonting INTE fungerar som hos de flesta.

Din son ska naturligtvis inte utredas mot din vilja. Men, varför känner du ett sådant motstånd mot att han utreds? Varför tog du så illa vid dig av att en expert på området, som visserligen inte träffat din son, men ändå tyckte sig se tecken på NPF och därför uppmanade till utredning? Själva utredningen tar kanske lite tid i anspråk, men är varken invasiv eller smärtsam för din son.

Personer med NPF är inte sjuka och de är inte sämre än andra. De funkar bara lite annorlunda. Det är inte heller fel på dig som mamma om du har ett barn med NPF.

Det är vanligt att närstående inte ser tecknen på denna typ av diagnos. Dels för att man lätt  blir "hemmablind", och dels för att det ofta är ärftligt, och man upplever därför dessa tecken som normala eftersom man levt med dem hela livet.

Med det sagt, så är det såklart omöjligt för oss andra i tråden att avgöra om det ligger något i läkarens bedömning eller inte.Kan du fråga en annan läkare för att få en andra bedömning? Om denne läkare också tycker att det är värt att din son utreds, eller inte?

Avfärdade läkaren verkligen lösningen, eller kände läkaren igen en väldigt bra strategi som fungerar på någon som har autism?

Är det en läkares jobb att klappa mamma på huvudet och bekräfta, eller att försöka hjälp barn få det de behöver för att bli välfungerande vuxna.

Hade barnet blivit helt "bra" hade besöket hos doktorn inte behövts överhuvudtaget.

I min värld är det rimligt att läkare lyfter olika ev. diagnoser och vidare undersöker en ung patient som inte riktigt knäckt toa-koden. I min värld är det rimligt att i sexårsåldern faktiskt vidare undersöka vad för bakomliggande orsaker det skulle kunna finnas.

Fast, det vet vi inte. Vi vet inte vad dessa andra läkare skrivit i journalen, och vi vet inte heller om de olika läkarna konfererat med varandra. Det enda vi vet är att TS aldrig uppfattat att någon annan skulle ha sett dessa tecken.

Läkaren kan naturligtvis ha fel, och jag har ingen åsikt om endera hållet. Det jag frågade var varför TS blev så oerhört defensiv av bara möjligheten att sonen skulle ha svårigheter åt det hållet. Om läkaren i stället hade sagt att denne misstänkte en fysisk diagnos och därför ville ta ett extra blodprov, skulle mamman ha tagit lika illa vid sig då, bara för att ingen annan läkare tidigare nämnt den möjligheten?

När man googlar Alva så ser jag de har både barnläkare och psykologer och psykiater på samma mottagningar. Jag tror utifrån det jag läser att det inte är en slump att ts blev bokad till denna läkare den här gången utan förmodligen är det något man funderat på och vill utreda. Förklaringen lär inte vara förstoppning som beror på att barnet hållit sig sedan 1,5 års ålder. Det kan däremot finnas flera andra anledningar, mekaniska eller psykologiska eller medicinska. Men man verkar ju inte riktigt ha hittat orsaken eller en fungerande behandling. Men vilken förälder som helst hade blivit paff om m en sådan diagnos kastades fram utan förvarning. Särskilt om det sker utan samtal om och med barnet. Kommunikationen verkar ha varit väldigt dålig.

Ja, kommunikationen i detta fall verkar inte ha varit den bästa, det håller jag med om.

Journalanteckningarna skrivs ju i efterhand, även om många läkare antecknar under besöket. Det är svårt att påpeka något under ett besök som man kommer på när man för journal efteråt.

Om du nu hur en utredning går till, varför tycker du att det är rimligt att ts blir rädd för att utsätta (ditt ordval) sitt barn för en?

Dina frågor har ingenting med min kommentar att göra. Jag säger inget om rimligheten i att göra en utredning av just detta barn. Jag bara konstaterar att det inte är något att bli kränkt eller upprörd över.