Vill lämna den metaforiska återvändsgränden
Det borde vara väldigt enkelt att lämna den inre återvändsgränden, och många gånger har jag trott att jag gjort det med genuint ärliga försök, med ökade grader av självinsikt och förhoppningar. Ändock har jag sett mig i slutändan hamna i samma gränd av ensamhet och besvikelse.
Jag har sen jag varit barn trott att livet ska delas i gemenskap. Glädje, sorger, erfarenheter, upplevelser och upptäckter, allt får en högre mening när dessa ting delas med människorna du håller närmast. När jag nu efter ett flertal försök till att forma min gemenskap genom partnerval, och vid ett kort tillfälle en liten kärnfamilj, så har jag i existentiella ögonblick fått uppleva min dröm realiseras i just den gemenskap av värme, kärlek och att dela livet glädjeämnen. Dessa ögonblick har sen raserats när relationerna brustit, och det gemensamma mönstret har genomgående varit att jag gjort mitt yttersta för att hålla liv i det som en gång blivit till. Sen går min gräns vid lögner och otrohet, så jag har ändå inte försökt reparera saker på ett till synes självdestruktivt sätt.
Jag letar fortfarande efter den för gemenskapen som gör att livet känns fullkomligt. Jag trivs bra i min ensamhet, jag har en kul och meningsfull tid med min familj och närmaste vänner. Nu i min ålder och livssituation så hade jag kunnat nöja mig där, kanske som många andra skaffat ett husdjur och en hobby ? och låta åren gå.
Jag tror ändå att mitt är bra som det är nu, men att den kan bli bättre när jag har Henne i mitt liv. Hon jag kan öppna mitt skal för, exponera min själ, känna min värme hämta ro och energi från hennes. En kvinna att dela upplevelser och upptäckter med, en gemenskap där minnen och händelser finns lika mycket i oss, som mellan oss. Tanken på familjeliv finns där också, en nystart på något som borde ha skett tidigare, men som aldrig fick bli mer än ett ögonblick.
Nu till mitt dilemma. Jag har försökt hitta en lämplig partner, och det var lättare att dejta för 15-20 år sen än vad det är nu. Det har blivit ännu svårare sen jag blev universitetslärare och forskare för ca 10 år sen. Det är inte läge att exponera sig visuellt där mina studenter är, och även om jag riktar om geografiska parametrar, så kan jag bli sökbar av människor som jag inte vill dela den här sidan av mig själv med. Av den anledningen har jag knappt någon närvaro alls på sociala medier (mer än något anonymt konto för tidsfördriv). Jag gör en jättestor skillnad på profession och person.
Vad är min fråga? Jag undrar om det finns andra som fått en offentlig roll genom sitt arbete och har, som jag, svårt att vara ?anonym? vid onlinedejting. Jag tar gärna emot lärande exempel eller tips.