Fröken Allvar skrev 2023-03-25 09:13:49 följande:
På ett sätt känner jag igen mig, och på ett sätt blir jag lite provocerad över hur du ser på ditt liv. Därför känner jag mig manad att svara.
Jag bor i Stockholm och har förlorat många till bebisbubblan. En del vill komma tillbaka senare, och det går bra, men då inte nära vänskap. Jag vill inte vara nära vän med någon som valde bort mig för nya bebisvänner. Bekanta går däremot bra att vara, vi gillade varandra innan och vi gillar varandra nu, så tänker jag.
Nu är ju du vad jag förstår nyinträdd i bebisbubblan och vill ändå träffa vänner mer än en gång per månad vilket är ovanligt att hinna och orka med i din livssituation utifrån mina erfarenheter, men alla är förstås olika.
Det som provocerar mig är att du säger att du är "misslyckad" och "patetisk" . Jag har svårt att förstå människor som tar sin egen - tänkta, inte verkliga - livssituation, som utgångspunkt för att döma sig själv och andra. Ett exempel: jag har känt mer än en kvinna som vägrar att jobba med vissa saker och sedan klagar över att de inte har pengar. Fast de är fullt friska! Samma sak om man klagar över att man är ensam och då menar - jag känner inga snygga, fartfyllda infödda stockholmare i villa och innerstadsvåning efter 6 år i storstaden och därför är jag ensam.
Tänk på hur människor som flytt hit ensamma och bor trångbott som inneboende i en utsatt förort har det socialt för att få lite perspektiv på din situation. Och för den delen, människor som inte har en bästis i en annan stad eller i ett annat land. Det är väl jättebra förutsättningar att både ha en bästis, en nära vän i stan och bekanta att träffa en gång per månad?
Jag har vänner, bekanta, partner och känner mig ändå ensam ofta så på det sättet förstår jag dig. Det är för att jag har tid över som jag känner så.
Men egentligen tror jag att det mer handlar om att du ser vad du redan har i ditt fall.
Jag förstår hur du menar, och sådär tänker jag på riktigt varje dag. Jag är otroligt tacksam över mitt barn, min sambo och det jag har. Jag vet att jag har väldigt mycket att vara tacksam över. Du drar ju lite väl mycket slutsatser kring hur jag tänker, jag är inte ute efter "fartfyllda infödda stockholmare i villa och innerstadsvåning". Det är otroligt långt ifrån mig själv, jag bor i hyreslägenhet i förorten, är tillsammans med en man som är invandrare. Tills jag var 30 typ bodde vi i en plutteliten studentlägenhet och min sambo fick kämpa i ÅR för att få ett jobb pga rasism i hans bransch. Jag letar efter genuin vänskap. Relationer där man vet vart man har varandra och kan umgås kravlöst och känna som trygg. Typ laga tacos tillsammans och ha mellokväll (kollar inte ens på mello). Eller ses och grilla korv ute, åka och bowla eller vad som helst. Jag är ganska enkel, har inte så mycket krav ????
Jag känner nog som Anna skriver, att jag saknar lite fler att umgås med utanför familjen. Det hade typ räckt att ha ett annat par som man träffade två gånger i månaden och hittade på nåt med! Det hade varit ett stort uppsving från nu 🙂 ofta fokuserar jag på det positiva i mitt liv, jag vet att detta är "lyxproblem". Men trots det så känner jag att mitt vardagsliv kunde varit lite roligare med lite mer umgänge. Eftersom fler än jag känner såhär just i Stockholm kanske det är en grej med att det är svårt att få vänner I Stockholm? Jag tyckte nog det var lite lättare i min hemstad, dock var jag mycket yngre när jag bodde där. Men folk liksom håller sig på sin kant i Stockholm? Bjuder inte in? Är det bara jag som känner så?
PS tack för era svar ❣️
