Få nya vänner som 30+?

Jag känner med dig! Det kan vara tufft att hitta nya vänner i en ny stad, och kanske speciellt i 30-årsåldern då många redan har väldigt etablerade kompiskretsar och kanske också satsar mer på familjen, är i bebisbubblan osv.

Men ett råd är att försöka gå med i en förening för något du gillar. Sjunga i kör är ett intresse för många och det finns körer för alla, även de som inte sjungit tidigare. Det finns många hälsoeffekter av det, inte minst socialt!
Kanske även en målar-eller matlagningskurs kunde passa.

Sen finns det väl även någon form av Tinder fast för bara vänskap?

Lycka till!

Jag har gått på kör, teater, varit kommunpolitiskt aktiv, är med på en sida för att skaffa vänner. Får kontakt, men den blir liksom inte djupare, så rinner det ut i sanden. Jag börjar känna att det är fel på mig som inte lyckats skapa mer nätverk i Stockholm på 6 år. Känner mig misslyckad och patetisk.

På ett sätt känner jag igen mig, och på ett sätt blir jag lite provocerad över hur du ser på ditt liv. Därför känner jag mig manad att svara. 

Jag bor i Stockholm och har förlorat många till bebisbubblan. En del vill komma tillbaka senare, och det går bra, men då inte nära vänskap. Jag vill inte vara nära vän med någon som valde bort mig för nya bebisvänner. Bekanta går däremot bra att vara, vi gillade varandra innan och vi gillar varandra nu, så tänker jag.

Nu är ju du vad jag förstår nyinträdd i bebisbubblan och vill ändå träffa vänner mer än en gång per månad vilket är ovanligt att hinna och orka med i din livssituation utifrån mina erfarenheter, men alla är förstås olika. 

Det som provocerar mig är att du säger att du är "misslyckad" och "patetisk" . Jag har svårt att förstå människor som tar sin egen - tänkta, inte verkliga - livssituation, som utgångspunkt för att döma sig själv och andra. Ett exempel: jag har känt mer än en kvinna som vägrar att jobba med vissa saker och sedan klagar över att de inte har pengar. Fast de är fullt friska! Samma sak om man klagar över att man är ensam och då menar - jag känner inga snygga, fartfyllda infödda stockholmare i villa och innerstadsvåning efter 6 år i storstaden och därför är jag ensam.

Tänk på hur människor som flytt hit ensamma och bor trångbott som inneboende i en utsatt förort har det socialt för att få lite perspektiv på din situation. Och för den delen, människor som inte har en bästis i en annan stad eller i ett annat land. Det är väl jättebra förutsättningar att både ha en bästis, en nära vän i stan och bekanta att träffa en gång per månad?

Jag har vänner, bekanta, partner och känner mig ändå ensam ofta så på det sättet förstår jag dig. Det är för att jag har tid över som jag känner så. 

Men egentligen tror jag att det mer handlar om att du ser vad du redan har i ditt fall. 

Fast Ts skriver ju inte att hon ÄR misslyckad däremot att hon känner sig misslyckad, det är en viss skillnad. Man kan ju vara tacksam för det man har samtidigt som saknar det man inte har. Så är det allafall för mig. Jag bor också i Stockhol, har sambo och tonårsbarn, pluggar och jobbar, brukar inte ha problem att få kontakt med folk, är 41 år. Men som Ts saknar jag också umgäng, eller allafall ett umgänge tillsammans med sambon och barnen. Kan väl säga att jag har 2 vänner här i Stockhol, sen bekanta på jobbet som man gillar men man umgås ju aldrig privat. Träffar dessa två vänner kanske en gång i månaden. Har oftast heller inga direkta sociala planer för helgen. Vi har ingen släkt här. Min bästa vän bor i Skåne, var väl kanske tre år sen vi sågs? Samtidigt är jag ju tacksam för att jag bor i ett land där jag kan utbilda mig, har två friska barn osv. Men tänk om vi hade haft ett annat par att umgås med på helgerna, va kul det hade varit, bjudit på middag, spelat kort, bowlat. Det fattas liksom. Drömmen för mig hade vart att man bott med grannar som var ens bästa och man umgicks vid den gemensamma poolen planerade golfrundor osv (jag spelar inte ens golf😂 och har ingen pool)men tänk så trevligt det hade vart. Ja som du förstår fattar jag dig till fullo ts

Men du Ts går du inte i nån mammagrupp, där kan möjligheter finnas för att träffa nån vän för att utvecklas mot en riktig vänskap?

Okej, lika barn leka bäst sägs det ju! Jag kan ju slänga ut frågan, om någon läser här som fattar vart jag kommer ifrån, som gillar promenader, kaffe, bor i förorten eller bryr sig om förorten, gärna är intresserad av musik/teater/läsa m m kultur, inte hatar vita människor om inte är rika och ser att detta och andra inlägg är skrivna med humor eller äkta frustration, passa på att skriva till mig medan jag bor i Stockholm. Jag åker kollektivt så om jag ska komma till dig och promenera måste du bo i närheten av kollektivtrafiken (kommer åka hit för kulturen även efter eventuell flytt) 🙂

Jag förstår hur du menar, och sådär tänker jag på riktigt varje dag. Jag är otroligt tacksam över mitt barn, min sambo och det jag har. Jag vet att jag har väldigt mycket att vara tacksam över. Du drar ju lite väl mycket slutsatser kring hur jag tänker, jag är inte ute efter "fartfyllda infödda stockholmare i villa och innerstadsvåning". Det är otroligt långt ifrån mig själv, jag bor i hyreslägenhet i förorten, är tillsammans med en man som är invandrare. Tills jag var 30 typ bodde vi i en plutteliten studentlägenhet och min sambo fick kämpa i ÅR för att få ett jobb pga rasism i hans bransch. Jag letar efter genuin vänskap. Relationer där man vet vart man har varandra och kan umgås kravlöst och känna som trygg. Typ laga tacos tillsammans och ha mellokväll (kollar inte ens på mello). Eller ses och grilla korv ute, åka och bowla eller vad som helst. Jag är ganska enkel, har inte så mycket krav ????

Jag känner nog som Anna skriver, att jag saknar lite fler att umgås med utanför familjen. Det hade typ räckt att ha ett annat par som man träffade två gånger i månaden och hittade på nåt med! Det hade varit ett stort uppsving från nu 🙂 ofta fokuserar jag på det positiva i mitt liv, jag vet att detta är "lyxproblem". Men trots det så känner jag att mitt vardagsliv kunde varit lite roligare med lite mer umgänge. Eftersom fler än jag känner såhär just i Stockholm kanske det är en grej med att det är svårt att få vänner I Stockholm? Jag tyckte nog det var lite lättare i min hemstad, dock var jag mycket yngre när jag bodde där. Men folk liksom håller sig på sin kant i Stockholm? Bjuder inte in? Är det bara jag som känner så? 

PS tack för era svar ❣️

Hej ts! Jag är en 32-årig tjej i Sthlm, tar gärna en aw eller fika om du vill ☺️

Bor ihop med min kille men vi har inte barn än ☺️ haha glömde skriva det. 

Till TS och C, 

Jag har sambo och snart 2-åring. Bor i de västra delarna av Sthlm. Jag skulle gärna ha fler att umgås med!

Här i Göteborg finns gofrendly och det är en app bara för tjejer/ kvinnor. 

Testa vetja! 

Förlåt för att jag drog för stora växlar på ditt inlägg och tack för att du beskrev dig själv tydligare. Jag menar inte att det är ett "lyxproblem" du har utan jag reagerade på att du känner dig "misslyckad" och "patetisk" när du i mina ögon lyckats bygga upp en hel del på dina 6 år i stan, och och dessutom har behållit kontakten med ditt gamla umgänge. Om det var din bästis som flyttat och hon försökt få nytt umgänge i sex år och hon ringde och beklagade sig, inte skulle du säga att hon var misslyckad och patetisk som hoppades få vänner i din stad?

Jag tror också att du är en människa med relativt mycket energi. Om folk håller sig på sin kant i Stockholm vet jag inte, men runt mig händer det ibland att någon bjuds in i gruppen och är med ett tag, sedan lämnar. Orsaker jag kan se är många interna skämt, minnen och referensramar som kan göra umgänget svårnjutbart för den som inte är införstådd.

Du säger att det är just ett annat par du vill umgås med och varannan helg. Då är det plötsligt fyra personer som ska klicka tillräckligt bra för att lägga 50 procent av alla helger på umgänge med andra. Det är inte omöjligt, men samtidigt är din sambo inte social, så jag undrar också om han har samma önskningar som du i det här?