Varför är vissa så lättkränkta och hur har de blivit sådana?

Nu gillar jag inte egentligen att kalla det för 'lättkränkt', eftersom jag anser att en kränkning handlar om bra mycket mer än att någon blir upprörd eller tar illa vid sig av något. Dessutom används 'lättkränkt' som ett skällsord eller ett invektiv, som ofta syftar till att förminska och/eller avfärda någon annan (precis som det närbesläktade 'offerkofta').

Med det sagt, så tycker jag att företeelsen att ta allt personligt ökat. Vissa har helt enkelt inte förmågan att skilja på sak och person, varken när det handlar om dem själva eller när det handlar om andra. Om deras åsikt eller agerande blir ifrågasatt, känner de det som att det är deras person som blir kritiserad, och på samma sätt har de en tendens att gå på meningsmotståndares person, istället för deras åsikt eller resonemang. De fokuserar alltså mer eller mindre enbart på person, inte på sak.

Jag tror att detta i grunden handlar om en försvarsmekanism (det är väl få som gillar att bli ifrågasatta), som blir underblåst av att man inte förstår eller vill erkänna just skillnaden mellan sak och person, inte har fått lära sig hur man argumenterar sakligt, och vad som är skillnaden mellan ett rationellt resonemang och ett emotionellt sådant. Lägg till att emotionella resonemang är det som i mångt och mycket har använts under årtionden av både politiker, media, 'experter' och tyckare av olika slag. Det är helt enkelt norm att diskutera på det sättet.

Men, samtidigt tycker jag mig se ljuset i tunneln. Detta emotionella synsättet har under de senare åren blivit allt mer kritiserat och ifrågasatt. Jag tror vi är på väg tillbaka mot en mer saklig och rationell norm. Det beror förmodligen på att det känslobaserade världsbilden har blivit för extrem, även om media gör sitt bästa för att få den att framstå som en majoritetsåsikt, så börjar gemene man tröttna på dessa strömningar eller världsbilder som lägger för stor vikt vid individers känslor.

Jag håller med. Känslor är inte oviktigt. Saken är väl den att man behöver en balans mellan känsla och rationalitet, för det blir inget trevligt debatt- eller samhällsklimat med extremer, oavsett åt vilket håll det är extremt.

Sedan är vi alla människor, och vi färgas såklart av våra känslor och erfarenheter. Ingen kan helt lägga bort sig själv i till exempel en diskussion. Däremot kan man, speciellt i skrift, tänka på hur man formulerar sig, och vad man i slutänden väljer att faktiskt skicka iväg. Det går ju liksom att läsa igenom det man skrivit och fundera över om man verkligen är i alla fall hyfsat saklig. Jag strävar efter att diskutera sak och inte person, men visst håller jag inte alltid det. Detta är trots allt ett forum där man diskuterar med privatpersoner, inte en vetenskaplig artikel.

Det är också därför jag i princip alltid skriver med mitt eget nick. Att vara otrevlig bakom en dubbelanonymitet är ett oskick, och de medlemmar som håller på så har jag ärligt talat väldigt liten respekt för. Det är en sak om ämnet är väldigt känsligt och/eller man delger information som är väldigt personlig, men jag tycker det är rätt fegt att vara otrevlig som anonym. Det blir en ojämn balans också, man skriver inte på samma villkor om den ena är öppen och den andra anonym. 

Jag upplever det som att de flesta och värsta otrevligheterna och påhoppen kommer från just dubbelanonyma. Det alltid enklare att vara otrevlig och elak om man vet att i nästa tråd, kommer ingen att veta att man var så otrevlig mot andra. Man behöver alltså inte ta ansvar för det man skrivit.

Men, i TS fall uppfattar jag det som att det var muntlig kommunikation, och där är det nog lättare att reagera emotionellt och säga saker i affekt eftersom man inte har möjlighet att ta ett steg tillbaka och svara när man tänkt igenom saken lite.

Visst är det så, man kan ibland väldigt tydligt känna igen även dubbelanonyma från tråd till tråd. Jag brukar dock inte påpeka att jag känner igen dem, det finns ingen poäng med det.