Varför är vissa så lättkränkta och hur har de blivit sådana?

Menar du mig nu eller??

Aaaahh blir kränkt!!!! 

Visst finns det lättkränkta människor men det finns också människor som helt enkelt inte gillar ohyfs. Svårt att svara utan exempel på vad du menar.

Folk har blivit känsligare på 2000-talet, både på gott och ont, och kanske mycket beroende på internet, diskussionsforum och sociala medier, där folk har vågat vara mer offensiva i sina åsikter, pga viss anonymitet. Öga mot öga vågar folk inte vara så "modiga", eftersom det att möta människan personligen gör att man får en naturlig respekt när man har denne framför sig (man ser att det är en människa).

Men ja, folk är generellt mer lättkränkta idag överhuvudtaget, och framförallt har folk blivit räddare och mer misstänksamma mot andra. Man pinkar in sitt revir och umgås bara med likasinnade, dvs folk som tycker och tänker som man själv och har samma värderingar.

Det har nästan blivit en hysterisk intolerans mot folk som inte är och tänker som man själv hos många. Med hysterisk menar jag att folk har en tendens att gå i taket och skrika högt när någon är av en annan uppfattning.

Detta samtidigt som människor alienerar sig mer och mer och avskärmar sig från varandra, i takt med alltmer digitalisering. Det är egentligen en farlig utveckling som gör oss mer fientliga mot varandra.

Du kanske säger saker på ett sätt som får dom att tro att det handlar om dom. Ibland får man tänka på vad man säger och hur man säger saker, och är man en sådan som kan kläcka ur sig lite dumma kommentarer så får man tänka en extra gång innan. Med andra ord behöver det inte vara andra som är lättkränkta utan du som är klumpig på att uttrycka dig.

Fast jag skrev en sak i en liten grupp som andra, som känner både mig och hen som blev kränkt,  tycker att det jag skrev var helt normalt och den kränktes reaktion helt onormal

Bra analys,

Det är dessutom så att den tekniska utvecklingen gynnar polariseringen då sökmotorer och appar söker din uppmärksamhet och bidrar till allas filterbubblor.

Dessutom har vi under senare tid fått en märklig syn på offerskap där offret är "hjälte" och handlingskraft är "skurk". Maktanalyser och normkritik/dekonstruktion ligger bakom det här perverterade synsättet.
Lägg till att offret alltid har tolkningsföreträde och skall skyddas då varje kränkthetskänsla är enligt deras definition ett "övergrepp".
Så föds ett samhälle där folk belönas av att känna sig kränkta och vi får personer som letar anledningar att bli sekundärkränkta å andras vägnar. Detta leder till ytterligare en ganska otrevlig företeelse - Godhetssignalering.

Du kanske inte har sagt något dumt detta året men vänta, internet glömmer aldrig, vad gjorde du för 20 år sedan? Aha! du var utklädd till indian på maskeraden då, skäms! Du är dum, jag är god eftersom jag har exponerat dig och alla indianer tackar mig.

 

Folk som i hela sitt liv har varit tysta och bara tagit emot kommentar efter kommentar kommer tillslut brista och ta åt sig av det mesta - inget konstigt.

Sen beror det väl på hur du säger saker eller vad du säger, kan du ge exempel?

Finns folk som är kränkta men det finns även folk som tycker att alla är kränkta när det är dem själva som slänger ut sig dumma kommentarer.

Nu gillar jag inte egentligen att kalla det för 'lättkränkt', eftersom jag anser att en kränkning handlar om bra mycket mer än att någon blir upprörd eller tar illa vid sig av något. Dessutom används 'lättkränkt' som ett skällsord eller ett invektiv, som ofta syftar till att förminska och/eller avfärda någon annan (precis som det närbesläktade 'offerkofta').

Med det sagt, så tycker jag att företeelsen att ta allt personligt ökat. Vissa har helt enkelt inte förmågan att skilja på sak och person, varken när det handlar om dem själva eller när det handlar om andra. Om deras åsikt eller agerande blir ifrågasatt, känner de det som att det är deras person som blir kritiserad, och på samma sätt har de en tendens att gå på meningsmotståndares person, istället för deras åsikt eller resonemang. De fokuserar alltså mer eller mindre enbart på person, inte på sak.

Jag tror att detta i grunden handlar om en försvarsmekanism (det är väl få som gillar att bli ifrågasatta), som blir underblåst av att man inte förstår eller vill erkänna just skillnaden mellan sak och person, inte har fått lära sig hur man argumenterar sakligt, och vad som är skillnaden mellan ett rationellt resonemang och ett emotionellt sådant. Lägg till att emotionella resonemang är det som i mångt och mycket har använts under årtionden av både politiker, media, 'experter' och tyckare av olika slag. Det är helt enkelt norm att diskutera på det sättet.

Men, samtidigt tycker jag mig se ljuset i tunneln. Detta emotionella synsättet har under de senare åren blivit allt mer kritiserat och ifrågasatt. Jag tror vi är på väg tillbaka mot en mer saklig och rationell norm. Det beror förmodligen på att det känslobaserade världsbilden har blivit för extrem, även om media gör sitt bästa för att få den att framstå som en majoritetsåsikt, så börjar gemene man tröttna på dessa strömningar eller världsbilder som lägger för stor vikt vid individers känslor.

Ett bra boktips i sammanhanget är "Ingen tar skit i de lättkränktas land" av David Eberhard, överläkare inom psykiatrin. Han analyserar i den boken kränkthetskulturen som växt fram på 2000-talet. Den är mycket läsvärd och förklarar på ett pedagogiskt sätt hur nutidsmänniskan önskar upprättelse genom att hävda att de är kränkta.

Självklart ska man visa respekt för människor och inte trampa på människor som mår dåligt, men om jag ska dra en referens till då jag själv var barn/ ung på 80- och 90-talet, så var ofta jargongen många gånger hårdare då än vad den är idag. Vi som var unga då fick höra av de äldre att "vi inte visste något om livet" och att vi inte skulle tro att vi visste och kunde så mycket, då vi ansågs inte vara "torra bakom öronen". Yngre sågs ofta då av äldre som totalt okunniga och oerfarna, något som vi borde sett som kränkande. Idag har det i många fall blivit tvärtom. Äldre tar efter de unga och deras känslighet inför att bli kränkta och det ha blivit trendigt att söka upprättelse för att man anser sig kränkt.

När jag praktiserade på olika arbetsplatser som yngre fick jag ofta utstå hånanden och raljeranden från de äldre på dessa arbetsplatser, för att jag var ung och oerfaren. Och jag hade bara att bita ihop och acceptera det. Det var inte tal om att säga att man kände sig kränkt.

Precis. Skiljer inte på sak och person. Det var nog exakt det som hände häromdagen som föranledde att jag skrev tråden. Jag skrev en sak till en grupp personer om en sak som hänt och min utgångspunkt var konstruktiv och hur göra det bättre nästa gång. En person tog det  oerhört personligt, gick igång på temat "det var inte med flit" osv. Vilket jag tycker är det fånigaste av alla kommentarer, det är väl klart att man förstår att en vuxen person inte gjort något med flit som drabbar andra negativt... Och hen vände det helt mot mig som att jag var dum som kommenterade det, typ. Men just den här personen har reagerat på samma sätt flera gånger tidigare just när jag lyft något eller invänt något. 
Vi måste samarbeta då vi är i en förening ihop.