Vad ska man tillåta under parterapi?

Det är en gammal nära vän sedan över 20 år tillbaka säger hon. Men vi har haft en relation i 10 år ungefär och jag har aldrig träffat personen. Hörde hans namn första gången för drygt ett halvår sedan kort innan jag märkte att de diskuterade vår relation. Då nämndes han kort som en vän. 

När jag försökt diskutera det hela har min sambo blivit upprörd. Hon har kläckt ut sig saker som att de tycker om varandra, att han är bättre än mig på olika sätt, mm. Det känns som hon sagt så för att såra mig. Hon menar att jag inte har någon rätt att lägga mig i vem hon pratar med och träffar. Jag menar att om man är i en relation så har man det.

Jag vet egentligen inte vad de skrivit om mer än att han sagt att han inte kan sluta tänka på henne och att de pratat om att ses. 

Jag har delvis tagit upp det då det är så svårt att prata med min sambo. Hon vill sällan prata med mig. Hon säger att hon är för trött. När vi väl pratar har hon väldigt taskig attityd. Det går sällan att prata med henne utan att hon drar upp gamla saker jag gjort för flera år sedan och kommer med personangrepp. Förutom någon enstaka gång så blir hon också arg på en gång.

Jag kan sällan diskutera något nutida problem i relationen då hon alltid drar upp saker jag gjort för länge sedan då hon anser att det hör ihop.

Exempelvis kan hon vara elak mot mig. Jag tar upp det och då säger hon att hon var trött och därför reagerade. Alternativt säger hon att hon inte kom ihåg situationen. Och sen drar hon upp att tröttheten beror på att jag inte var föräldraledig när hon var arbetslös för några år sedan och därför är det mitt fel att hon är elak. 

Terapeuten säger att hon måste arbeta med sig själv innan hon kan arbeta med relationen. Vid ett samtal kom de fram till att hon inte skulle prata med mig pga sin trötthet. Men den strategin fungerar inte så bra då vi måste prata i en relation...

Hon säger att hon gjorde det för att hon inte kunde prata med sina andra nära vänner (då jag känner dessa) för att de skulle tycka illa om mig. Men det hon säger att hon sagt till denna manliga vän är inte så allvarligt enligt mig. Att jag tyckte hon alltid tog lång tid på sig på toaletten på morgonen att jag en dag valde att ta tid är ett exempel. Vi kom aldrig ut på förmiddagen på helgerna för att hon tog sån tid på sig.

Ett annat exempel som hon sagt är att jag inte tog hand om barnen när de var små. Men hon var arbetslös och jag jobbade. Så hon fick vara föräldraledig för att ekonomin skulle gå ihop. Sen blev det väl en konflikt för att jag inte tog nätter men mitt jobb var så krävande att jag inte kunde det medan jag jobbade.

Det borde man kunna säga till vem som helst tycker jag.

Vet inte om hon behöver gå i terapi. Snarare behöver hon vila upp sig och ta det lugnt. Men hennes personlighet är att hon har svårt att ta det lugnt så hon kör slut på sig hela tiden fast hon antagligen är utbränd.

Vi har väl olika värderingar. Vissa kom fram tidigare, jag hade svårt att acceptera dem och jag var väl inte så snäll mot henne pga det. En sådan är att vi har olika syn på utbildning och arbete. Jag tycker det är viktigt att båda bidrar ekonomiskt till hushållet.

Hon tycker inte det är så viktigt eller åtminstone orkade hon tidigare inte anstränga sig tillräckligt för att få utbildning och arbete.

Jag ville egentligen separera då men i samma veva fick vi barn.

Det gjorde inte ekonomin bättre och för mig blev det jobbigt. Vi hade inte råd att köpa varken lägenhet eller hus trots att jag tjänade mer än 90% av befolkningen. Så fort jag inkluderade henne i kalkylen hos banken så sjönk beloppet vi fick låna kraftigt. Istället fick vi bo i en dyr hyresrätt. Alla mina besparingar gick åt och mycket av mina aktier.

Jag blev en bitter person. Och det gick ut över henne. Pandemin gjorde det inte bättre. Vi hade många bråk. 

Sen kom nästa fas i skillnader på värderingar efter att jag upptäckt kontakten med denna man. Hon såg inget fel i det utan rättfärdigade det till och med för att jag betett mig så illa. Jag hade ingen rätt att ifrågasätta deras kontakt, att hon ljög, osv. Hon menar att hon har rätt att träffa vem hon vill ensam och prata känslor med vem som helst. Jag menar att man inte kan göra så i en relation, speciellt inte om man samtidigt väljer bort sin partner.

Jag fick henne iaf att sluta ha kontakt med denna man. Dock menar hon att om de råkar stöta på varandra så är det ohyfsat av henne att inte prata med honom. Jag har sagt att de kanske kan träffas framöver om vi reparerar vår relation. Men då har hon sagt att hon ska diskutera vår relation med honom igen. Det gör det ännu konstigare. Tycker inte att de ska träffas för att diskutera vår relation igen... Nu har de inte ens träffats på länge utan bara pratat över nätet. Men att träffas ensamma för en sådan sak tycker jag är för mycket.

Tack för svaret!

Jag vet iaf inte hur jag ska agera för att planera på att separera. Jag har tänkt igenom det mesta egentligen.

Det är jag som har pengarna och bostaden. Hon är fattig som en kyrkråtta. Jag har inget problem att ha hand om barnen varannan vecka (vilket är den stora skillnaden). Det jobbiga är kanske att dela på bohaget. Dvs att gå igenom sakerna.

Känslomässigt finns det inte mycket mellan oss just nu ändå. Visst, jag älskar henne, men tilliten är för skadad och det är ingen närhet. Jag har inget problem att hitta någon annan om jag vill eller vara ensam vilket nog är det bästa. Dock har jag i praktiken varit singel i några år nu då vår relation varit som den varit.

Jag har tänkt hur jag ska agera rätt så ofta men hela relationen har sakta brutit ned min självkänsla och ork. Bråk, att bli ignorerad dagligen under flera år och sedan passiv aggressivitet och ingen intimitet. Det tar på en. Det skapar onödig oro och dålig självkänsla.

Jag har aldrig tidigare brytt mig om vem hon umgås med. Ex, killkompisar, osv. Inte ens tänkt tanken att det skulle vara något. Har inte ens funderat på vad hon gjorde på sin telefon.

Sen frågade jag om denna nya manliga vän och vad de pratade om. Lögnerna kom och i kombination med att hon ansåg att hon inte gjort något fel så förändrades hela jag. Hon blev arg på mig för att jag kollat hennes telefon. Hon ansåg inte ens att hon ljugit. Hon menade att jag hade ett kontrollbehov.

Men hennes agerande födde ett kontrollbehov och svartsjuka. Något som jag inte haft tidigare. Jag bokade tid hos psykolog men hon sa att det inte var mitt fel utan min sambos fel. Min sambo måste ta på sig skulden för sina lögner. Vilket hon vägrat.

Men när jag sagt att jag vill separera så har hon blivit upprörd och sagt att jag måste ge henne tid.

Som du skriver är det nog bäst att stå rakryggad. Men då hon är en väldigt fri person av naturen tror jag hon kommer att vilja umgås fritt med alla hennes killkompisar oavsett. 

Nä, det har hon inte ork eller tid med. Hon är i stort sett bara hemma om dagarna och kvällstid är vi alltid hemma med barnen. Vi har kamera på ytterdörren så skulle någon främling hälsa på under dagtid så skulle han fastna på film...

Det har faktiskt blivit bättre det senaste halvåret men inte alls tillräckligt bra. Men det beror mycket på våra svårigheter att kommunicera och speciellt kring denna manliga vän. Jag borde kanske bara ha ignorerat honom. Men hennes beteende efter hon ljugit gjorde mig svartsjuk och kontrollerande. Jag blev någon människa jag aldrig varit tidigare och aldrig vill vara. Men jag har inte heller haft en relation med en person som varit så svår att kommunicera med och som har svårt att erkänna sina fel.

Oavsett kanske det är bortkastad tid. Vi får se. 

Tror inte det är så i det här fallet. Hon vill att jag visar att jag är en man och att jag kan ha mitt egna liv.

Med att vara en man menar hon att jag inte ska bry mig känslomässigt om henne, inte reagera på småsaker.

Sen vill hon att jag har mina egna intressen och inte försöker umgås med henne hela tiden.

Problemet är att när man har småbarn tvingas man umgås med varandra rätt så ofta. Och dessutom hindrar de många intressen man hade förut...