Vad ska man tillåta under parterapi?

Jag förstår dig inte.

Du erkänner att visst, du har ljugit.
Men du visar inte att du har tagit ansvar för vad du har ställt till med pga att du har ljugit.
Har du genuint satt dig in i vad det verkligen betyder för henne att du har ljugit? Vad har du själv för plan, vilket ansvar tar du själv, för att reparera följderna av att du har ljugit?

Du tror att hon blev arg pga saker som du har gjort.
Men det skadade bara er båda.
Vad då, att hon blev arg skadade bara er båda? Eller saker som du har gjort skadade bara er båda?
Karma fungerar inte då det slår tillbaka på en.
Menar du att det slår tillbaka på henne? Eller på dig?

För mig verkar det fortfarande som att du vägrar ta ditt eget ansvar för dina egna handlingar.
Du vägrar att villkorslöst ta ditt eget ansvar,
utan du ställer som villkor att hon måste ta sitt.
Då kan du inte lyckas.

Finns det någonting ni kan göra för att må bättre psykiskt.... har ni ekonomi att betala för hushållsnära tjänster.....  Kan ni ordna barnvakt och hitta på något tillsammans... Antar att det ligger på dig att ta initiativ och anpassa aktiviteten...kan ju vara resturangbesök på dagtid och spela bowling vad vet jag...=) hon verkar inte ha så mkt drivkraft inte samma förmåga som dig..... 
Hon verkar långsint också.... har svårt att förlåta helt enkelt......hon hade det tydligen jobbigt tidigare och skyller det på dig....
Samtidigt en otrohet är inte lätt att förlåta....  
Du kan uppmuntra henne att gå i samtal själv..... 
Att klaga på någon och vara missnöjd gör ju inte att personen känner sig sedd och bekräftad....prova att visa uppskattning, att hon är en bra mamma, lagar god mat eller vad som helst i vardagen.... 
Det kan ge ringar på vattnet........
Ni behöver ju stötta varandra och peppa varandra att bli era bästa jag....inte bara leta fel.....försök hitta det som är bra....ni har friska barn?! väl?!  rent vatten tack över huvudet.... förhoppningsvis kan ni ordna bättre boende också...
Det är olika hur man visar kärlek, en del gillar ord av uppmuntran och komplimanger. En del fysisk beröring, en del gillar tjänster, en del gillar gåvor och överraskningar och en del gillar att spendera tid tillsammans.... 
Ta reda på vad din fru gillar!! =) =) =)  

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med för att ta ansvar. Hon vill inte prata mer om det. Hon säger att hon litar eller försöker lita på att jag inte ljuger igen.

Min plan har det senaste året varit att vara ärlig, att visa att jag bryr mig och lyssnar, att försöka hitta på saker med henne så ofta jag kan, att hjälpa till mer hemma och annat. Ge henne närhet och egentid.

Men i allt detta så har hon skapat distans, sagt nej till närhet, inte velat prata, osv. Suttit med mobilen istället för att umgås. Det har skapat frustration och sakta brutit ned min självkänsla. Inte heller kan jag hitta på saker själv då jag måste vara hemma med barnen direkt efter jag slutat jobbet. Jag älskar mina barn men att vara hemma med dom och en person som visar att hon inte tycker om mig blir bara jobbigt i längden. Så pga detta har det skapat bråk och det är väl inte bra för oss.

Att hon blev arg för en skitsak (om det nu var som hon sa att han bara var en vän) gjorde bara att jag fick känslan av att det var en stor grej. Hon blev inte bara arg utan skitförbannad när jag kom på hennes lögn. Så istället för att be om ursäkt och vi släppte det skapade hon ett stort problem.

Efter det har hon blivit arg säkert 100 gånger pga detta. Både vår terapeut och en jag pratat med själv säger att det inte är bra om man är arg under en så lång tid. Det skadar båda två och relationen. Ilska går inte bara ut över mottagaren utan får även en själv att må dåligt. Därför jag menar att karma inte fungerar.

Jag tar ansvar för mitt men som var terapeut säger så måste vi kunna diskutera nutida problem utan att det gamla ska dras upp hela tiden. Så jag tycker därför att man ska kunna prata separat om nya problem utan att dra upp allt gammalt varje gång. 

Eller tycker du jag ska strunta i problem som uppstår bara för att jag var otrogen för några år sedan? 

Vår ekonomi är väl okej. Jag tjänar väldigt bra men min sambo får typ lägsta beloppet från a-kassan.

Problemet är att min sambo inte vill ha någon okänd som städar hos oss och inte heller att vi anlitar någon nanny. Och vi har inga släktingar eller vänner som kan ta hand om barnen mer än några timmar.

Jag brukar ibland ta en längre lunch för att hitta på något med henne men då måste jag jobba in de timmarna sen. Hon gillar inte restauranger eller aktiviteter bland andra människor. Men vi brukar åka ut i naturen.

Jag försöker visa henne uppskattning men hon säger ofta nej till den. Det har snarare blivit så att jag börjat känna ett behov av att bli sedd och bekräftad då hon ignorerar mig dagligen. Sällan ögonkontakt när vi pratar samtidigt som jag vet att hon älskar ögonkontakt och vi hade alltid bra ögonkontakt förut.

Hon stöttar ytterst sällan mig numera. Jag försöker stötta henne hela tiden. Säger jag att jag mår dåligt (vilket inte är så ofta som jag berättar det) så kan hon direkt säga: karma eller skyll dig själv. Och det fast hon inte ens vet varför jag mår dåligt den gången. Hon bryr sig inte.

Vi har friska barn och bor så bra vi kan utan att köpa en dyr villa. Väldigt barnvänligt område. Många rum. Egen trädgård.

För barnen finns det nog inget bättre ställe att bo i denna stad. Vi hade kunnat bo lite bättre men min sambos ekonomi är det som sätter stopp hos banken.

Min sambo gillar närhet men tydligt inte med mig. Hon tycker jag är jobbig varje gång jag vill ha närhet. Jag gillar också närhet. 

För mig verkar det fortfarande som att du vägrar ta ditt eget ansvar för dina egna handlingar.
Du vägrar att villkorslöst ta ditt eget ansvar,
utan du ställer som villkor att hon måste ta sitt.
Då kan du inte lyckas.

Jag förstår att det känns orättvist att du ska ta ditt eget ansvar medan hon inte gör det.
Jag förstår att hon har massor av problem och att hon skapar massor av problem.
Men om du ska ha någon chans att nå framgång i det du önskar dig så måste du klara att se bortom det.

För att ha en chans så måste du komma någon vart, komma en god bit på väg, innan det i nästa steg kanske kan bli möjligt att ta tag i hennes problem.
Om du fokuserar endast en enda sekund eller på någon enda detalj i hennes problem så motverkar du att hon skulle kunna få en egen vilja och en egen stark drivkraft att gå åt det håll som du önskar.
Om du genuint önskar få en chans till framgång i det du önskar dig så måste du klara att se bortom hennes problem.
Inte för att det är rätt eller rättvist, utan för att försöka skapa en chans för dig själv.

Hon anser absolut inte att hon måste kunna diskutera nutida problem utan att ta upp gamla problem.
I hennes värld, i den situation ni nu befinner er i, så måste hon ingenting. Hon anser absolut inte att du eller någon annan kan tvinga henne till någonting.

Om ni ska kunna diskutera nya problem utan att älta gamla så krävs det att hon själv vill göra detta.
Hur denna vilja ska kunna komma fram vet jag inte. Men jag är övertygad att en kompetent terapeut klarar det.
Är er terapeut kompetent nog?

Om du vill ha en chans att nå det du önskar så måste du själv skapa dig den chansen.
Då behöver du ta ditt fulla ansvar, du behöver ha en egen tillräckligt stark drivkraft att enskilt göra detta helt utan att kräva detsamma från henne, villkorslöst och utan att kräva något av henne.
Annars kommer hon inte släppa fram någon egen vilja att gå åt det håll du önskar.

Med den inställning du visar tror jag det är kört för dig.
Rätt eller fel, rättvist eller inte, vem som har gjort mest fel, spelar ingen roll i sammanhanget, för det är kört.

Världen är orättvis, det är bara att tugga i sig.

Tack för svaret. Det kanske ligger mycket i det du skriver. Men dels är det svårt att leva så men det är väl bara att gilla läget.

Sen tror jag att ditt budskap skulle nå fram bättre om du var mindre anklagande.

Du tror alltså på allvar att man når fram till folk som beter sig dumt genom att dalta med dem? Hur ska folk förstå att de gör fel om de bara får medhåll och ryggklappar?

Snubben som jämt kommer sent till jobbet kommer han fatta och ändra sitt beteende genom att:

1) Chefen förstår och stryker honom medhårs?
2) Chefen säger att fortsätter det såhär kommer jag säga upp dig?

Skillnaden mellan chefen och vad någon skriver på nätet är att straffet från den som skriver på nätet är noll. Det finns forskning som säger att man övertygar bäst genom att respektera den man behöver övertyga (när det inte finns någon form av straff av att inte bry sig).

Om vad folk på nätet spelar NOLL roll varför skriver du då en tråd och söker råd?

Jag tycker det mest låter som att du inte gillar att få höra att de problem ni har nu beror till stor del på DIG. Du verkar vilja att vi på något märkligt sätt ska ge dig råd och såklart bara ignorera din del i det.

Om det är så du resonerar, där du frånskriver dig allt ansvar för allt skit du gör och vill absolut inte höra talas om det utan tycker att det spelar "noll roll" så är det ju inte svårt att förstå varför er relation sket sig.

Nog dags för dig att växa upp... i vuxenvärlden får man ta ansvar för sina misstag. 

Jag tycker själv att jag mycket mera har försökt ställa relevanta frågor till dig,
än att jag skulle ha varit anklagande.

En del av det du har skrivit har varit svårt för mig att förstå hur du menar och då ställer jag direkta och konkreta frågor, för att försöka förstå.
Men jag förstår att frågorna kan upplevas svåra och att de då kan kännas lite anklagande.

Det är jättesvårt att leva så, tro mig jag vet.
Men om du har ett starkt önskemål att uppnå något så kanske det är enda vägen?
Du måste väl ändå tycka att det är jättesvårt att leva med nuvarande situation?

Jag har ändå lagt en hel del energi på att försöka hjälpa dig, jag har ansträngt mig komma med något konstruktivt och också berätta om mina egna erfarenheter och dela med mig om en del av mina egna insikter som jag kom fram till under en liknande situation som din.

Hoppas ändå att något i mina ansträngningar har varit till någon liten nytta för dig.

Vilken tuff sits du sitter i......men om det är så att hon behöver en egen terapeut utöver par-terapeuten  så blir det omöjligt...och jag tycker inte att det är rimligt att hon pratar med en manlig vän om era problem..... det löser ju inte era problem.
Speciellt inte när hon inte pratar med dig och speciellt inte om mannen i fråga är intresserad av henne.... 
Du gör vad du kan och blir dåligt behandlad.... tråkigt att hon dissar dig, inte vill samtala inte vill ha ögonkontakt... hon mår säkert dåligt och det är därför...men hon verkar gå in i offer rollen...och då blir väl du förövaren ...hon verkar vara dålig på att förlåta saker som hänt tidigare också....
Är man in en offer roll så kan man  inte och behöver inte göra något....
Jag vet inte hur man får någon att sluta spela offer och ta ansvar och göra sin del....Båda måste lyssna och bekräfta den andres tankar o känslor man behöver inte tycka lika men man behöver kunna lyssna utan att avbryta eller anklaga den andre....

Har ni rett ut din otrohet i terapin?
Uppenbarligen är hon både arg och sårad fortfarande.

De har inte sagt mer än att man måste släppa det och gå vidare. Hon har också sagt att hon ska göra det och att jag ska släppa att hon pratat med denna man.

Hon vill inte prata med mig om otroheten då hon säger att jag är förövaren och hon är offret och därför kan hon inte prata med mig om det. Jag tycker hon kan prata med mig. 

Men sen är problemet att jag sällan kan prata om några nutida problem för då landar vi nästan alltid i att hon drar upp min otrohet. Så hon släpper det inte fast hon säger att hon ska göra det. 

Hur menar du att det är omöjligt om hon behöver en egen terapeut utöver parterapeuten? Jag gick själv till en egen terapeut ett tag. Dock som ett resultat av att parterapeuten tyckte det.

Sen håller jag helt med om att det inte löser några problem om hon pratar med en manlig vän om dem. Det sa min terapeut också som även ansåg att det bara skadade relationen om hon valde att prata med en annan man istället för mig.

Ja hon ser sig definitivt som ett offer och är ofta helt oempatisk mot mig. Jag hamnade på akuten för några månader sedan. Men hon brydde sig inte. När de sa att det var pga stress så sa hon att jag fick skylla mig själv.

Men hon säger att hon vill försöka. 

Jag menar att delarna där du ställde frågor var bra men delen där du var anklagande bara skadade mottagandet av ditt budskap. Sånt kan göra att folk inte tar åt sig av dina budskap. Jag har studerat retorik och argumentationsanalys.

Du missförstår mig. Det jag menar är när någon skriver på nätet så har man mindre incitament att lyssna på alla. Är någon otrevlig så kan man välja bort budskapet den kommer med.

Jag tror att det inte spelar någon större roll hur man lägger fram saker för människor som bara ser vad de vill se 

Alla som gjort saker som fick negativa konsekvenser har alltid ett incitament att inte vilja lyssna på saker som skaver på samvetet. Medhåll är ju alltid trevligare än kritik och då är det lätt att bara klicka vidare och bara läsa det man vill se. Problemet är att då lär man sig aldrig något av sina misstag och utvecklas aldrig som människa och fortsätter bete sig på samma sätt med samma resultat.

Det är det nog rätt många som har studerat, haha. 

Oavsett, jag har inte orkat läsa precis hela tråden. Har dock själv gått i parterapi och individuell terapi. Vår gemensamma terapeut var mycket bra. Hon sa att det inte gick att gå vidare utan att vi har löst det gamla, vilket går emot det du skriver att de sagt till er (att ni bara ska glömma och gå vidare). Tycker det låter konstigt om de sagt så till er.

Håller med, jag/vi fick oxå höra att man först behövde försonas kring själva otroheten SEN kunde man diskutera andra saker.

Låter väldigt märkligt att en terapeut säger, sopa bara ner skiten under mattan och låtsas som inget hänt så ska ni se att det löser sig