Bryta ekorrhjulet

Håller med detta i stort. Du har ju fått det bästa av två världar; äventyr som ung och ett tryggt familjeliv nu. Med familj och barn nu har du också inte bara dig själv att tänka på för lön och inkomst.

Det du skulle kunna göra är ju att antingen gå ned till 80% och satsa på något eget en dag i veckan? Om lön och jobb tillåter. Eller hitta spännande resor på egen hand när barnen är stora nog, och sen med barnen när de kan hänga med dig.

Ett privat pensionssparande är ett sätt att ta höjd för lägre pension. En eller två tusenlappar i månaden i 25 år blir en bra slant om de placeras i en fond. 

Sedan är det ju inte lätt att ändra på ditt liv, du är ju fast med barn och man. Men ni kan skala ner och se över er livsstil, jobba mindre t ex. Skaffa en hobby eller resa mer. 

Kanske bara en ålderskris. Försök vara nöjd med ditt liv, var tacksam för din familj. 

Hur många år är barnen?

Har ett barn, en dotter snart 15 år och känner likadant. Vad vore ditt råd till mig?

Kan det helt enkelt vara så att avsaknaden av intressen och hobbys gör att du känner behovet att "fly" från vardagen? 

Vad hindrar dig från att volontära på hemmaplan? 

Det känns som att du bara går runt hemma och vantrivs och väntar på att det ska hända något - men du missar att du själv äger ditt liv. Det finns inga hinder för att leva galet fast du har familj. Det finns många familjer i samhället som lever utanför normen och skapar udda liv och spännande levnadssätt. 

Utomlands skulle du ju ändå ha samma ansvar för familj och hushåll. Eller hur? 

Jag känner det som att du slösar bort både tiden och ditt liv att gå runt och vänta på något istället för att se vad du aktivt kan göra här och nu. 

Jag kanske läser in för mycket i trådstarten, men kan känna igen att saker man gör definierar den man är. Att ha varit på den ena och den andra platsen eller att ha varit med i det ena eller andra sammanhanget definierade mig länge, och jag upplevde också att jag fick respekt för att jag gjort det ena eller andra, eller att ha haft den ena eller andra kopplingen till någonting. Jag trodde också att jag blev intressant av att ha det ena eller andra intresset eller den ena eller andra erfarenheten. Sedan kom medelåldern. Man upptäcker andra saker. Volontärarbetet har etiska problem, men kan också vara viktigt. Det politiska engagemanget är ibland halvt falskt och har inte bäring på hur människor väljer att agera i sina liv. De som blir föräldrar visar sig vara lika ofullkomliga som de familjer de kom ifrån och ens vänner trillar därmed ner i backen från sina egna piedestaler om de satt sig själva där. Att ha ett sant intresse för exempelvis dykning eller att leva som på artonhundratalet som komplement till det vanliga livet hade varit kul, men är inte för alla. Så jag tror att många gånger handlar medelålders kriser om att förstå att man blev precis som alla andra trots sina intentioner om att göra det mesta av livet. Det finns några människor som lever mycket speciella öden, som Greta Thunberg eller Carola Häggqvist, men också människor som har fått sina liv anonymt krossade av krig eller bara relativ fattigdom. Jag säger inte att TS ska gå omkring och fundera över sådana saker hela dagarna men vad jag ser omkring mig är medelålders människor som känner att de inte blev så speciella som de tänkte sig att de skulle bli, och det skaver i dem. Ibland så mycket att det hindrar dem att vara närvarande i sina egna liv, men för det mesta är det mer av en sten i skon i en i övrigt medelmåttig tillvaro med genomsnittliga delar glädjeämnen och förtret.