Bryta ekorrhjulet

Man kan inte få allt. Du har fått både och, men vid olika tidpunkter. Jag tror att en resa då och då är ett realistiskt äventyrsbegär om du inte vill ge upp det du har. 

Har du svårt att acceptera familjelivets begränsningar? Jag tänker att om man är van att leva sitt liv i högt tempo med stor variation så kan familjelivet kännas instängt då och då. Eftersom din man är en hemmakatt kan du kanske teama upp med något/alla barnen för  att få mer variation igen. Du söker bland andras drömmar, men jag tror att var och en måste utgå ifrån de egna förutsättningarna, hur trist och snusförnuftigt det än må låta. Att se på dokumentärfilm eller läsa resereportage kanske kan stilla något av begäret efter att ta dig utanför dig själv? 

Finns det verkligen inget sätt att gå ner i tid på ditt jobb? Jag får känslan av en människa som känner att livet, och därmed du själv, är ospännande. Jag kan känna igen mig i det från när jag var yngre. Då skulle alla val vara så unika. Sedan märkte jag att människor är sig lika överallt och att jag personligen inte är så viktig som skyltdocka i mitt eget liv. Jag har som de flesta som blir äldre förändrats mycket men är ändå samma person. Det som "räddar" mig är att intressera mig för olika saker. När jag tröttnar tröttnar jag, och låter det vara så. Man kan inte tvinga sig att ha en hobby som man inte har. 

Oj, vad ovanligt. Fast det kanske inte är ovanligt. Jag minns en gång ett provrum där det lät från grannen. Kanske var det du? För mig var det en väldigt äcklande upplevelse att höra de ljuden, men det har som tur är bara hänt mig en gång, och vistas rätt sällan i provrum numera. 

Jag kanske läser in för mycket i trådstarten, men kan känna igen att saker man gör definierar den man är. Att ha varit på den ena och den andra platsen eller att ha varit med i det ena eller andra sammanhanget definierade mig länge, och jag upplevde också att jag fick respekt för att jag gjort det ena eller andra, eller att ha haft den ena eller andra kopplingen till någonting. Jag trodde också att jag blev intressant av att ha det ena eller andra intresset eller den ena eller andra erfarenheten. Sedan kom medelåldern. Man upptäcker andra saker. Volontärarbetet har etiska problem, men kan också vara viktigt. Det politiska engagemanget är ibland halvt falskt och har inte bäring på hur människor väljer att agera i sina liv. De som blir föräldrar visar sig vara lika ofullkomliga som de familjer de kom ifrån och ens vänner trillar därmed ner i backen från sina egna piedestaler om de satt sig själva där. Att ha ett sant intresse för exempelvis dykning eller att leva som på artonhundratalet som komplement till det vanliga livet hade varit kul, men är inte för alla. Så jag tror att många gånger handlar medelålders kriser om att förstå att man blev precis som alla andra trots sina intentioner om att göra det mesta av livet. Det finns några människor som lever mycket speciella öden, som Greta Thunberg eller Carola Häggqvist, men också människor som har fått sina liv anonymt krossade av krig eller bara relativ fattigdom. Jag säger inte att TS ska gå omkring och fundera över sådana saker hela dagarna men vad jag ser omkring mig är medelålders människor som känner att de inte blev så speciella som de tänkte sig att de skulle bli, och det skaver i dem. Ibland så mycket att det hindrar dem att vara närvarande i sina egna liv, men för det mesta är det mer av en sten i skon i en i övrigt medelmåttig tillvaro med genomsnittliga delar glädjeämnen och förtret. 

Du behöver en utmaning med jämna mellanrum för att hålla jämna steg med den del av ditt liv som inte är jämngrått. Ändå vill du inte byta jobb. Kan du renovera som många andra i din situation? Eller kan du acceptera att leva med din ouppnåeliga dröm om att sätta dig på mopeden i soluppgången med familjen på flaket? 

Jag känner igen mig väldigt mycket i hur du resonerar. Man vet vad man har men inte vad man får. Som någon skrev :

Vad är det för fel på att leva här och nu?

Men om man är en person som planerar och vill framåt är det utmaning nog att vara här och nu. 

Som en jämförelse har jag haft många riktigt tuffa år i rad. Nu verkar jag ha nått fram till mera acceptans. Eftersom jag tror att du älskar din man och dina barn behöver du dela upp dig lite. Du är den du är. Men det där med nytt jobb och gå ner i tid låter väldigt bra. Lätt för mig att säga som lever grundbilligt, men jag bara känner att där har du en väg. Det är bara det att du ska veta vad du vill ägna fritiden åt också. Mitt liv är promenader och konst. Du skulle inte trivas i mitt skinn. Eller så skulle du det, men behöver tänka i helt nya banor.