Aldrig har jag älskat som nu och han är min bästa vän, att tänka mig vara utom honom gör ont på en nivå jag inte känt förr. Men jag har slutat vara glad, mina barn påtalar att jag är annorlunda, nere och inte som jag brukar. Jag har tappat min glöd. Jag som alltid är så glad är som en grå skugga av mig själv. När vi är tillsammans är allt toppen men sedan mörkt. Vi kommer inte framåt och jag tycks inte kunna påverka det och krav ställer jag inte och kommer inte göra. Så jag måste gå. Hur länmade ni och hanterade sorgen efter det beslutet? Jag är väldigt rädd för de bitarna.
