Livets efterrätt

"Livets efterrätt" hör till floskeltoppen, man hör inte uttrycket så ofta nu för tiden, tack och lov. Det har nog blivit omodernt eftersom äldre i dag kräver  tillgång till fullständiga menyer oavsett om de har barnbarn eller inte.                                                                                                                                                  Vi som absolut inte ville ha barn kommer alltså inte längre än till varmrätten enligt vissa men det är helt i sin ordning. Vi kunde till exempel avlägga  akademiska examina som 70-åringar; tentaläsning hade blivit knepigt med stojande barnbarn som klättrar på väggarna och ritar gubbar på tapeterna.                                                                                   Många mor- och farföräldrar har drömmar i livet, till exempel att utveckla intressen de inte hade tid med tidigare, delta i kulturliv, umgås med likasinnade över goda middagar eller varför inte ge sig i kast med alla böcker man köpt för att " läsa sen".                                                                                                                                                                 Dagens äldre är ofta kapitalstarka och gillar att resa, resor som inte endast innebär drinkpimplande vid poolen på Gran Canaria utan långväga upptäcktsresor som föregåtts av ingående studier av regionens historia och kultur.                                                                                                I detta forum ser man ofta synpunkter på äldres aktiviteter, det anses "egoistiskt" att ha egna intressen. Som mor-eller farförälder förväntas man lägga all tid på barnbarnen, en resurs som föräldrarna räknar med. Helt cyniskt undrar jag om barnbarnen uppskattar detta och hälsar på gamla mormor på äldreboendet när hon blivit senil? En fråga bara.