Är dessa krav rimliga att ställa på 11-åring?

Fint skrivet. Jag tror nånstans att hon behöver prata mer om känslor. varför blir man arg, vad kan man göra när man känner ilska komma. Börja analysera lite. Vår kunskap kanske inte räcker till helt där.
Jag har alltid tyckt att vi kan ha fina samtal om sånt som händer i hennes liv men när det kommer till hennes eget beteende så har hon svårt att ta ansvar eller se sin egen del i det hela. Att en kompis säger nåt som sårar henne är hemskt men när hon har sagt nåt liknande som kan såra så har personen som blir ledsen dålig humor. Detta har vi försökt prata om i lugn och ro då vi vill värna om hennes kompisrelationer.

Har läst om de tre korgarna nyligen där man ska prioritera vilka strider som är värda att ta och vilka man får släppa helt. ska nog gå igenom det med sambon. vi behöver ju få en likadan prioritering på detta.
Men som sagt svårt då det ändå är olika i olika hem.

en gång sa hon förresten att jag försöker uppfostra henne, att hennes mamma också försökt men gett upp. Lät ju roligt i stunden men att känna att ens mamma gett upp kan ju inte kännas bra längst in.

Jag tänker att du kommer slita ut dig fullständigt om du ska stötta barnet med saker som inte är förankrat hos vårdnadshavarna och att du ju är en medlem i hushållet, inte en "behandlare".

Det ingår i tonåren att tappa vissa förmågor, att inte lyssna på mamma, pappa och att faktiskt inte "förstå" vissa saker.

Jag vet inte vilken erfarenhet du har sedan tidigare, men mycket i fostran är faktiskt att hela tiden försöka och att inte göra saker än värre.

Exempelvis så säger jag glatt godmorgon och hämtar disk nu när det är nationella prov, medan jag väljer att kräva mer och ta en strid, när det faktiskt inte går ut över något annat.

Motivationen att fixa det som krävs INNAN man sticker iväg med kompisar och behöver pengar är liksom högre än motivationen när man faktiskt också behöver göra något.

"I en familj hjälps man åt" brukar jag säga och på så sätt både markera att det är ungdomens ansvar och att jag hjälper till, eftersom det är sjysst.

Det är faktiskt inte rimligt att du som partner går in och "bestämmer" hur föräldrarna ska göra. Däremot är det rimligt att du som medlem i ditt hushåll stöttar upp och hjälper till med vissa saker. I en familj hjälps man åt....

Det här tänker jag är något som många missar. Jag småler lite åt kommentarer som att "det fixar till och med min treåring". Jo, visst. Men de allra flesta tonåringar går igenom en period när fötterna är upp och huvudet är ner. Den enda tonåringen jag känner som inte revolterade det allra minsta, var så hårt hållen att hen knappt vågade andas utan att be mamma om lov. En tidigare kollega beskrev sin, som jag uppfattade som mycket välartade tonåring, med att han var glad om sonen hade huvudet under armen, får då var huvudet i alla fall med. Tonåringen blev sen vuxen och gick ut juristlinjen med mycket goda betyg och är framstående advokat idag. 

Ja det med att hjälpas åt försöker vi med också. Att hon ska förstå att även om vi ber henne städa rummet tex så om hon ber om hjälp så hjälper jag henne tex alltid vika kläderna för det kan vara knepigt att få till bra struktur på. Och att det då även går åt andra hållet, ber vi henne hjälpa till att duka så kan hon hjälpa oss med det.

absolut, när hon fick göra om ett prov tex låg ju allt fokus på det och återhämtning, inga andra måsten den veckan.

Ja det är det mina vänner säger också, att jag kan inte ge henne allt det om inte föräldrarna bryr sig om att stötta, skapa struktur som funkar mm, att jag kommer ta slut isåfall. Samtidigt känns det hemskt att bara skita i hennes uppfostran för hon är ju inte mitt ansvar, känns som en tråkig särbehandling av barnen. Folk runtomkring kommer ju tycka sonen är väluppfostrad och go medan hon som inte ens hejar när vi får gäster kommer de ju undra vad det är med.

Håller verkligen med, allt vänds upp-och-ner i den åldern!

Det kan också vara så att den utåt sett välartade och trevliga tonåringen vänder sig inåt och inte visar hur dåligt hen mår, medan en mer utåtagerande sur och uppkäftig tonåring är mer besvärlig för omgivningen men faktiskt är den som vågar visa sina känslor och vet att relationerna med familjen och andra håller för det. 

Tänker att du behöver träna på acceptans. Bonusdottern kanske aldrig kan blir någon som andra människor kommer prata gott om. Hon kanske inte blir den socialt anpassade tjejen som du hoppas att dina barn ska vara.

Jag har fått jobba mycket med acceptans när det kommer till min dotter med autism. I början av hennes tonår skämdes jag rätt så ofta när vi var i sociala sammanhang pga hennes beteende och hur hon såg ut. Men nu försöker jag verkligen släppa det så länge hon håller sig inom visa ramar.

Med barn med svårigheter så får man släppa på så många av sina föreställningar om hur livet skulle se ut. När jag jämför hur jag var som tonåring och hur min dotter är som tonåring så är det som natt och dag. 

Eller så blir de helt okej som vuxna trots jobbiga tonår. Man ska väl  försöka acceptera sina barn som de är oavsett, men att ha det jobbigt eller vara jobbig i tonåren är inte alls nån markör för hur man kommer att vara eller ha det resten av livet. 

Sen tror jag det är lättare för en förälder att acceptera barnen som de är, medan en bonusperson kommer att se barnet med helt andra ögon än en förälder som har biologi, en annan kärlek, känt barnet sedan födseln/innan födseln osv. 

Jag menade att man kan behöva påminna, men ska inte behova
få protester och otrevliga ord slängda mot sig.

Låter inte normalt.

Sh1t vad förväntningar verkar vara låga hos folk? Vi har pratat om att hjälpas åt och att inte skapa arbete åt andra sedan de var 8-9 år gamla. De är 11 och 13 idag, mina bonusdöttrar, och vi måste nog påminna och ibland blir det lite mothugg och suckar, men för det mesta flyter det på. 

Vi brukar fokusera, sinsemellan oss vuxna när vi diskuterar stränghet osv, vad som rör VILJA vs vad som rör KOMPETENS. Kan en 11-åring städa efter sig? Jo då, det kan de!

Vi har vissa strukturer/regler/vanor som kanske gör saker enklare dock.

Båda barnen älskar att baka - vi svarar varje gång "ja, det får ni - om ni städar efter er!", så de vet förväntningarna. Har de bara sädat på hälft så pratar vi igen om att det är trevligt för nästa person som använder köket att inte behöva börja med att städa, och att allt som man hoppar över lämnas ju till en annan människa ("Har du en egen husalv?" har frågats många gånger :))

Alla i familjen har fyra badlakan i sin egen väldigt distinkta färg. Gäster har grå eller vita eller grå-vitrandiga. Så har vi haft sedan barnen var små. Hand-handdukar är gemensamma och byts av vuxna.

Frukost har de dukat fram själva sedan många år, och de plockar saker ner i diskmaskinen efteråt. Är aldrig något snack. Är diskmaskinen igång sköljer man sin tallrick. Är det rent så plockar man ut. Nästan varje helg gör barnen frukostbuffe - tar fram bröd, yoghurt etc. SAMT gör pannkakssmet och steker ägg. Barn KAN. Ibland får vi vuxna inte vara med, utan ska komma finklädda till deras lyx-frukost lol. Det är kanske en strategi för att få äta pannkakor, men det får det gärna vara :)

Har vi gäster så brukar barnen göra antingen förrätt eller efterrätt. De får dock extra veckopeng för det. 

De ska hålla ordning i sina rum - såpass att städerskan kan städa på måndagar. Missar det de så får de dammsuga och dammtorka själva (hänt en gång, sedan lärde de sig att det är en lyx att ha en städerska).

Och ja - de sköter sin egen tvätt ibland, även som städerskan oftast viker den rena tvätten.

Om de har övernattande kompisar hjälper de till med maten allihopa, och de hjälper till att bädda, och städa dagen efter, 

Det där med att de itne ska skapa extra jobb åt andra verkar ha resonerat väl. 

Sedan gör vi vuxna mest såklart, men inte går jag/vi runt och servar så stora barn som 11 och 13! 

Kan tillägga att båda har periodvis behövt mycket hjälp med läxor och komma ihåg tider, men det är lite en annan sak än att kunna städa undan efter sig själva... Att ta tillbaka det man tagit fram gjorde de redan på DAGIS, för bövelen...

Tror folk bara är för lata...