Dåligt bemött av psykolog?
Hej, skulle gärna vilja ha andras perspektiv på mitt besök hos psykologen.
För att göra en lång historia kort. Jag har lidit av psykisk ohälsa i flera år varav de senaste två åren medicinerats med antidepressiva, venlafaxin för att vara exakt. De senaste halvåret har mitt mående försämrats, vilket även mina närmaste medmänniskor har lagt märke till. Detta på grund av både för mycket jobb, arbeta i ett yrke där stress är en vardag samt en mycket sjuk anhörig. Tiden har tagit ut sitt och detta har slitit på mig mycket. Gnistan för livet har försvunnit, vissa dagar känns så pass jobbiga att jag börjar ifrågasätta om det är värt att fortsätta leva. Jag känner mig utmattad, jag orkar inte göra något, har ingen motivation, är konstant trött och sover i princip större delen av min lediga tid och har även varit sjukskriven från mitt jobb i några dagar.
För ungefär en månad sen beslutade jag mig för att ta kontakt med min vårdcentral för att sträcka ut handen och få hjälp med mitt mående. Dem som mår dåligt, kanske vet hur fruktansvärt jobbigt det är att enbart söka hjälp ibland. VC beslutade direkt att boka in en tid med en psykolog. Efter mitt besök med psykologen känner jag mig helt förkrossad och helt hopplös. Jag berättade för psykologen om allt jag har nämt plus lite till kring mitt mående. Personens svar på detta var att jag skulle börja motionera samt ändra mina matvanor. Och kan återgå till min heltidstjänst igen på måndag. Hen hävdar att jag måste prioritera det som gör mig glad för att jag ska må bättre, vilket jag försöker få personen att förstå att jag har väldigt lite ork och känner mig väldigt nedstämd och ångestfull. Inte kanske det lättaste att gå ut på en springtur när man känner sig så?
Jag förstår att motion är bra, men jag förstår även att jag kan inte ändra mitt beteende på några enstaka dagar från att gå från att ha sovit större delen av dygnet till att dagligen motionera. Psykologen säger även under samtalet du vet att du kan söka hjälp till psykakuten när du känner att du vill ta ditt liv. Hela detta samtalet får mig att fundera över hens bemötande mot mig och får mig ifrågasätta om detta är verkligen korrekt bemötande. Det känns lite som en käftsmäll i ansiktet hela kommentaren¨du vet att du kan söka hjälp till psykakuten när du känner att du vill ta ditt liv.¨ . Jag vet vart jag ska söka hjälp vid akuta situationer, men jag vill inte att det ska behöva gå pass långt där av tar jag kontakt med VC. Hur hade ni reagerat på en psykolog som bemöter er på det viset?