Vänskap och borderline/EIPS

Vänskap är ju alltid knepigt oavsett om man har en diagnos eller inte. Det är inte lätt att träffa någon och speciellt inte att träffa någon man tycker om. 

Jag har nog alldeles för lätt att nästan "förälska mig" i nya människor. De intensiva människor jag talar om här kan verkligen ta en med storm. Men de tröttnar lätt och flyger vidare. Jag tror att många människor jag känt har haft ett stort behov av bekräftelse, vilket alla har, men mer än vanligt. Om de inte känner att de får den bekräftelse de behöver så söker de vidare. 

Jag bär också på en del historia som en del tycker är intressant att ta del av. Förr misstog jag mig och trodde att de var intresserade av mig som person, men i själva verket såg de mig som någonting underhållande, något att gotta sig i. När de hört allt flög de vidare. 

Så relationen byggde på att berätta historien om sitt liv för varandra, och när detta var "klart" tröttnade den andra och började behandla mig sämre.

Det här har i sin tur gjort att jag inte litar på människor som berättar för mycket och för snabbt, när jag tidigare inte hade problem med det alls. Jag tror att det har en stor del i varför många relationer inte fortsatte. 

Jag har mkt lättare att skapa relationer i vuxen ålder och även hålla dom på en sund nivå. Jag har gallrat mkt hårdare idag och tar avstånd från folk som är omoraliska. Jag har även insett värdet i att ge och ta men det är gör att jag genuint bryr mig om de jag omger mig av. 

Sen har jag givetvis många ytliga bekanta och istället för att sörja avstånd/tysta perioder så välkomnar jag dom när det är dags att ses eller ens vägar korsas. Jag har på ngt sätt förlikat mig med att man förändras och byter fokus i livet. 

Sen har jag även tagit fasta på att man kan vara väldigt olika och ha olika åsikter i mångt och mycket men man ändå kan vara vänner. 

Min bästa vän har borderline men jag ser henne som den mest ödmjuka och inkännande människa jag känner. Hon är värd att hålla i när det blåser. 

Vad fint skrivet! Ska tänka mer så. Stort tack för att du som har en bästa vän med borderline svarade utifrån din erfarenhet.

Om du vill och orkar får du gärna berätta vad du tror har gjort det lättare för dig att skapa och hålla relationer på en sund nivå. Jag har blivit bättre men känner att jag går in i gamla tankar lätt på grund av sådant som hänt mig. 

Jag brukar tänka att jag har en ryggsäck jag bär på med mitt bagage. Jag har blivit sjuk i omgångar i ung ålder, varit med om bilolycka, förlorat underbara människor som dött i ung ålder, jag har blivit sviken och bedragen i relationer, i många relationer. Alla dessa händelser har jag valt att de inte ska utgöra vem jag är utan istället att det är värdefulla insikter som gör mig mer förstående och öppen inför andra som kanske haft samma problem eller liknande, men även folk som inte alla delar min erfarenhet i livet. 

Jag har också valt att försöka att inte vara dömande. Stressade/sjuka människor gör ibland tokiga saker och livet är långt, man kan inte alltid vara den de härliga människan man önskade att man var.

MEN, det finns människor som vill utnyttja att man är godtrogen, eller som medvetet har onda intentioner och dessa vill jag inte ha i mitt liv. Människor som tar energi och aldrig ger ngt tillbaka. Dessa ger mig ingenting.

Sen är det viktigt att kunna säga nej till sina vänner. Ibland kan man lyssna, stötta och finnas där utan att lösa deras problem. Förut skulle jag alltid lösa allt för alla, men det åt upp mig och jag insåg att jag kan stötta på så många olika sätt men arbetet för att lösa sitt problem låg hos individen. Inte hos mig. Det gör också att de jag omger mig med kommer till mig för råd, inte lösningar.

Det hände också saker i livet som får mig att skifta fokus, i ung ålder var det särskilda intressen, i äldre ålder skola/utbildning och idag är det småbarnsåren. Mitt umgänge har skiftat här och jag känner att det är helt okej. Man förändras så det är inte konstigt att relationer också gör det. Att hålla kvar i människor av princip blir sällan bra.

 En sund nivå för mig är att sätta gränser. Att man inser att man är värd vänner även om man sätter gränser, ibland inte orkar svara, ibland säger nej. Jag har heller inga orimliga krav på antalet vänner. Just nu kanske jag har 5st riktigt nära och värdefulla vänner och en mängd bekanta som kommer och går. 

Sätter man gränser och blir mer trygg så kommer du hitta likasinnade. Sen är inte du ditt bagage även vad du råkat ut för eller varit med om. Jag var som sagt sjuk ung och har fortfarande sjukdomar men det definierar inte mig som person. Få i min omgivning vet att jag har förändringar i hjärnan tex. Men det är inget jag känner att mina vänner nödvändigtvis behöver veta? För det sitter inte i min personlighet. 

Har du borderline? Har du varit med om trasslig uppväxt?sjukdomar? 

kul att du uppskattade mitt inlägg! :)

Jo, men vissa människor har lätt att förälska sig i nya människor. Det är något nytt och lite spännande. Jag har själv märkt lite grann att det är historierna de är intresserade av och inte mig som person. Nu brukar inte jag dra mitt livs historia för folk jag möter, utan jag försöker ta det pö om pö och när jag känner mig trygg med personen och vet att jag kan lita på den.

Varför berättar du din historia? Känner du att du måste? Att du behöver? Genuint nyfiken :) 

Frågar någon så brukar jag berätta, men jag berättar inte självmant, om man säger så, men märker jag att folk är genuint intresserade så kan jag berätta, men jag berättar inte allt på en gång.

Först svarar jag på dina frågor. Jag har inte borderline, men jag har mycket starka känslor som ibland tar över, och det har gjort att jag inte upplever detta med starka känslor som skrämmande hos andra. Samtidigt blir jag ledsen och rädd om jag känner mig hotad och utsatt, men det gör sällan att jag går undan, utan jag brukar sätta hårt mot hårt, vilket ofta eskalerar situationer. Det finns något som heter lågaffektivt bemötande vilket ofta fungerar på mig om någon annan använder det (Freddie K ovan är en naturbegåvning!) , men däremot får jag det sällan att fungera på andra när jag försöker tillämpa det själv. Jag tror att min frustration och viljestyrka lyser igenom och därför blir det bara värre om jag försöker behärska mig. Jag saknar bra strategier i konfliktsituationer. 

Jag hade inte en trasslig uppväxt i den mening jag tror att du frågar efter.

Det du skriver ger mig hopp om att kunna gå vidare från det jag varit med om, då du verkar ha varit med om en hel del och dessutom har konstaterade förändringar i hjärnan utan att du tycker att andra behöver känna till det.

Dina inlägg är jättebra. Tack för att du tog dig den tiden! Jag hoppas att andra också blir hjälpta av dem i framtiden. 

Tack! . Jag försöker alltid att hålla mig lugn i alla lägen, dels för att det gynnar mig, dels för att jag mår bra av det och det ska mycket till innan jag hetsar upp mig, men det finns så klart där.