Rädd för att vara ensam

Jag tror att det är en existentiell ångest/oro du upplever. Du har föraningar om att vi människor innerst inne är ensamma. Har vi inte tro på Gud, så är vi faktiskt ensamma.

Vi kan få mycket stöd och uppmuntran av våra närstående. Men i längden räcker inte kärleken från vare sig mamman eller pappan. Vi är alla fristående individer, och kan aldrig riktigt nå in till varandra. 

Vi är inte i symbios med våra föräldrar. Man kan önska att man vore det med speciellt mamman, som burit och fött oss. Men det är inget avgörande band när det kommer till oss människor i förhållande till evigheten. 

Mina råd? Min tröst. Du har fina föräldrar som älskar dig och har gjort och gör sitt bästa. Du har förmågan att reflektera över hur du känner. Du är ärligt rädd för ensamhet och står för detta inför dig själv. Du har egentligen allt du behöver.

All lycka och välgång önskar jag dig! Var inte så rädd. Det kommer ordna sig till det bästa. Sätt inte för hög tilltro till andra människor.