Lögner i en relation

Jag kom på min partner att ljuga om allvarliga saker. Han ljög inte bara en gång utan vid flertalet tillfällen kring saker som vi haft väldigt uttalat att det är viktigt att man är ärlig kring, Men tillslut kom jag på honom rejält och då erkände han efter många om och men... Men innan dess var han både sur och irriterad att jag konfronterade honom. Han kände skam och kämpade med näbbar och klor för att inte åka dit. Nu har vi testat terapi som inte gav något nämnvärt för jag står här som ett frågetecken med magont. Vi har ventilerat ut allt men det känns som att han tycker att det ska vara färdigt med oro från min sida nu. Hur ska jag få oron att försvinna, hur ska jag känna mig trygg med någon som kan ljuga på det där sättet ? Han verkar ganska less nu när det gått några veckor. Han blir irriterad när det kommer på tal, för han vill må bra och tänker inte sitta hemma och be om ursäkt mer. Han måste inte be om ursäkt hela tiden, man att uppvisa att man är less och trött gör mig besviken. Det var han som valde att ljuga och gå bakom min rygg. Flera gånger.

Anonym (Boll) Trådstartaren

Tue 13 Jun 2023 08:51

#9

Jag önskar jag kunde lägga det bakom mig. pga barn (ej gemensamma dock) så känns det absolut inte rätt att lämna, mm. Han har bättrat sig på vissa punkter (slutat vara kontrollerande). Allt jag vill nu är att känna lycka men allt förtas, jag kan inte se honom med samma ögon längre. Jag fattar inte hur man kan ljuga till den grad för den man påstår sig älska. Vi pratar inte vita lögner här?

Anonym (Liknande partner) skrev 2023-06-13 07:07:48 följande:

Hej!

Jag sitter i en lite liknande båt som du. Har vetat att min man ljuger mycket sedan vi träffades (snart 10 år sedan) och det har gjort att jag varit mycket osäker. Nu vet jag inte hur din man är, men min har mycket narcissistiska drag. Skulle kalla honom narcissist t.o.m.

Pga hans aggressiva reaktioner när jag ifrågasatt honom, blev jag passiv och gjorde allt för att inte göra honom arg. Men senaste gången han ljög för mig om något stort och jag, av en slump, såg bevis och visade honom det så blev han vansinnigt arg. Han t.om. örfilade mig två gånger och stampade mig i ansiktet för att få tag på beviset jag höll i handen.

Nu kanske din man inte alls är en sådan psykopat som min, men han har inte alltid varit så aggressiv. Detta fick mig att totalt tappa alla känslor jag har haft för honom, på sekunden. Problemet nu är att vi har barn ihop så man kommer få vara strategisk för att de ska få en så bra uppväxt som möjligt. Jag växte själv upp med separerade föräldrar så vet att vissa människor bara förvärrar av att bo ihop. Nu har jag dock inte möjligheten (ekonomiskt) att hitta eget, men han är knappt hemma ändå så det stör mig inte. Det är redan som att vi inte lever ihop.

Han har heller inte varit lika kontrollerande senaste 2-3 åren, vilket gör att jag ens kan skriva här. Jag är säker på att det är pga att han hittat en annan som han kontrollerar (har sett andra bevis på detta), vilket är skönt för mig men tycker extremt synd om hans nya offer. Dock kommer mina barn alltid komma först och om det är detta som krävs för att jag ska kunna ge dem en så trygg och stabil grund som möjligt so be it.

Det jag vill komma fram till (utöver möjligheten att få ventilera) är att jag inte vet hur din man är som person, men att min betedde sig/beter sig väldigt lika och att detta eskalerar.

Jag borde inte ignorerat alla varningsflaggor men här är jag nu. Det är en så onödig huvudvärk, även om separation är möjligt.

Oj jag känner igen mig i det du skriver. I perioder har jag heller inte vågat skriva här så han kontrollerat min telefon. Tittat i den när jag sover. Jag satte upp en fälla i mobilen och då när jag hade bevis så tillslut erkände han att han tittat i den . Min har dock aldrig slagit mig men han kan bli svart i blicken och har ett dåligt ölsinne många gånger så vi kan knappt gå ut tillsammans längre. Han vill inte att jag går ut och dricker något glas med vänner utan honom heller. Men jag tror aldrig han skulle slå mig? Vad är din plan? Vad har du för alternativ? Hur gamla är barnen?

Anonym (Boll) Trådstartaren

Tue 13 Jun 2023 09:20

#12

(Det blir några extra frågetecken trots att jag skrev punkt, fl är knepigt ibland när man skriver från mobile )

Anonym (Boll) Trådstartaren

Tue 13 Jun 2023 09:52

#13

LFF skrev 2023-06-13 09:13:42 följande:

Om ni inte har gemensamma barn så är det en ÄNNU större anledning att lämna! Vill du verkligen att dina barn (eller hans) ska växa upp med en sådan relation som förebild?

Han är väldigt fin med barnen.. Men frågan är väl om jag kommer bli deprimerad av ångest och oro.. Och då är det ju kanske bättre att lämna? Men jag vill reparera tilliten, men nu när han är mer less och kall så blir det svårare för mig. Det är som att han plötsligt gått in i förnekelse och skyller på omständigheter för att orka köra på. Han menar att han men det var för att han mådde dåligt den dagen. För mig håller inte det, man står inte och blåljuger om allvarliga saker för sin partner flera gånger? Man gör det bara inte. Vad är ett löfte värt i en relation då? Varför ska vi lova vandra något. Vad kan man göra för att bygga tillit på nytt? Går det verkligen inte?

Anonym (Boll) Trådstartaren

Fri 16 Jun 2023 21:57

#17

onelifetolive skrev 2023-06-16 20:19:23 följande:

En sak som folk tyvärr har lite svårt att komma till insikt med, är att en person som kan ljuga om allvarliga saker, just har den förmågan (eller ska jag säga bristen?).
Dom kan utan vidare ljuga för att vad dom tror är - att rädda sig själva.
Dom är inte som vi. Dom får inte dåligt samvete.

Som jag ser det så är hedern _det enda_ man har. Om man ljuger och våldför sig på någon annan så har man ingen heder. Vem är man då?

En person som saknar heder kan inte återfå den hur som helst. Hur ska en sån person på riktigt kunna få sig själv att inte ljuga helt plötsligt? Vilka verktyg ska denna använda för att ändra ett så grundläggande personlighetsdrag?
Tro mig - det kommer INTE att ske.

Har man låst in sig i en relation, måste man börja väga för och emot. Är det värt att ta på sig 4-5 nya problem (ekonomi, delad vårdnad, andra relationer, nytt boende osv.) mot att bli av med ett ännu större problem?
Här brukar jag kunna tänka att när jag är 80 år och ser tillbaka på mitt liv. Kommer jag då tänka "det var bra att jag stannade. Jag har iofs inte varit riktigt lycklig en enda gång dom senaste 40 åren men ändå... eller kommer jag tänka "hur fan kunde jag vara så dum och stanna. Alla tecken fanns ju där! Varför varför varför lämnade jag inte??"
Där har man sen svaret kring hur man ska göra - oavsett hur svårt det är.
Väljer man att stanna får man helt enkelt förlika sig med att det är det beslutet man tagit.

Jag är själv i en relation jag borde lämna, så jag lever inte riktigt som jag lär, men det är jag medveten om och - får förlika mig med det.

Jag börjar inse det du beskriver. Och det är en läskig insikt. Det gör både ont och är extremt ångestframkallande. Jag har inte energin att lämna nu och jag är inte redo att lämna. Denna man har andra kvaliteter som berikar relationen och livet. Men avtar inte denna obehagskänsla inom tex ett år så förstår jag att vi måste gå skilda vägar. Då är det inte värt det.

Hur gör du för att förlika dig med det? Har du respekt för honom?

Anonym (Boll) Trådstartaren

Fri 16 Jun 2023 23:46

#19

onelifetolive skrev 2023-06-16 23:18:20 följande:

Ok. Jag förstår.
Vilken soppa 😔

Trots att jag förstår att det måste vara otroligt svårt för dig att genomföra det, känner jag bara att du måste försöka ta dig ur det där.
Fast det är ju bara jag.
Du vet vad som är rätt för dig. Inte jag. Men tipset är ändå att försöka tänka utanför boxen och se om det inte går att ta dig bort på något sätt.
Uppenbarligen är inte din ekonomi hjälpt av att stanna hos honom. Den kommer bara bli sämre, med hans obegripliga inställning till barnens behov.

Har du möjlighet att köpa en billigare bil?
Flytta närmare skola/jobb?
Delar ni på er kommer han troligtvis betala underhåll.
Sen borde du också kunna få hjälp med bostadsbidrag.

Tror du förväxlar mig med en annan tråd. Jag har ont nämt ngt kring ekonomin.

Anonym (Boll) Trådstartaren

Sat 17 Jun 2023 12:46

#23

onelifetolive skrev 2023-06-17 02:26:44 följande:

Det inlägget som var fel skulle ha varit i en annan tråd. Konstigt att det hamnade här.

Hur som helst så ja, jag har faktiskt väldigt stor respekt för... henne.
Hon är på inget sätt elak men har alltid blundat för våra problem och stoppat huvudet i sanden. Inte velat gå i parterapi eller något sånt.
Hon ignorerar det jag vill att vi jobbar på och jag har känt att jag är beredd att dra när som helst. Fast samtidigt så är det precis som du skriver om din man, att hon berikar förhållandet på andra sätt. Hon är min bästa vän.
Men jag vet innerst inne att jag kommer bli en bitter man om jag stannar.

Ingen fara.

Att vara beredd på att lämna ger mig ett litet lugn i denna kniviga fas. Jag vet att jag kan lämna om jag måste. Jag och mina barn klarar oss fint själva och vi skulle ha kvar samma levnadsstandard osv. Men, att bryta upp bonusfamiljen som fungerar väldigt bra skulle vara en stor sorg och förlust. Jag älskar vårt familjeliv, jag älskar även såklart det fina i vår relation och i honom. Hans lögner och oro påverkar till största grad bara mig och vår relation, men såklart indirekt helheten också.. Jag hatar att behöva känna mig kontrollerande man blir en dålig version av sig själv. Men att begrava oro inombords när triggers dyker upp känns inte heller bra. En del i att förlåta är ju att försöka lita på honom. Känns som jag måste fokusera på att bli mer mentalt stark och inte låta oron äta upp mig. Jag vill komma till en punkt där jag känner att förtroendet finns där på en tillräcklig lägsta nivå så att jag kan respektera honom och vår relation. Hur länge har du känt så här? Har du satt några gränser för när det är nog? Tror du hon vet om du känner?

Lögner i en relation

INNEHÅLL