Komiskt med otrohet?

Att fnissa, eller skratta är ett utmärkt sätt att släppa ut lite blandade känslor kring något som är känsligt och också tabubelagt. 

Det är lite komiskt att något som faktiskt ofta är spiken i kistan på en relation, och ett uppvaknande för den drabbade faktiskt kommer upp som en liten mindre händelse i omgivningens liv.

Man har naturligtvis sympati för grannen vara liv slås i spillror, men det finns något lite komiskt i vissa situationer, som just bygger på att tragedin inte är ens egen. Otrogna människor som inbillar sig att folk runtomkring är blinda och att just de kommer slippa konsekvenser, eller t.o.m lyckas 

I min värld är det ganska normalt att det förekommer lite prat och skratt om andra och det finns faktiskt en poäng med att saker kommer upp till ytan. Folk tittar ju på mängder av elände långt mycket värre än otrohet just för att få distans till sitt eget.

Sen tänker jag att man absolut inte ska tolka in glädje i att någon fnissar till. Man kan dra parallellen till att bli kittlad. Inte tusan är det glädje, utan tvärtom faktiskt lite obehagligt.

Då har du "bättre ögon" än många andra. De flesta ser nämligen bara att folk tisslar och tasslar. Inte vilken känsla som ligger bakom och vad personer drömmer om. 

Kanske dags att skaffa ett annat jobb där din superkraft kommer till användning!

Du lider uppenbarligen inte, men det är en vanföreställning att tro att man kan se vad andra tycker. Den där världen jag lever i är verkligheten och inte alls "min egna lilla värld".

Det är min input i frågan.

Fast är det att någon är en förövare, att den är otrogen? Och är det att vara ett offer att den man litade på svek det man ha?

Alla ser inte på otrohet på precis samma sätt och ett skratt, eller fniss är inte ett kvitto på hur folk faktiskt tänker och tycker om det hela 

Jag tycker precis att det är bättre att kalla otrogna för just otrogna, svekfulla, skitstövlar, svin och andra benämningar som bättre beskriver att man tycker deras beteende är förkastligt. Däremot så tycker jag att förövare faktiskt är att gå för långt och att också klumpa ihop saker som faktiskt inte är samma.

Det ena UTESLUTER inte det andra, man KAN vara utsatt för någon typ av relationsvåld där otrohet förekommit, men otrohet händer också i relationer där den drabbade faktiskt inte är ett offer, utan just en person som blivit sviken.

Jag motsätter mig att man gör folk till offer och förövare i situationer där det finns bättre begrepp.

Så fort en människa blir ett offer går ju tankarna just till vad som faktiskt är lagligt och kriminellt och inte "bara" omoraliskt.

Det finns mängder av saker som kan vara spiken i kistan på en relation och just otrohet är något väldigt många har som en fast gräns. Precis som lögner, att inte längre älska varandra, att ekonomin går åt skogen etc. Människor gör idiotsaker ibland och ibland vet man faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Vilket ju är själva frågeställningen. Att folk faktiskt skrattar i vissa situationer!