• Anonym (Ts)

    Barnets kompis får ångest

    Var det så här krångligt när vi var barn? Har en 9-åring som har många kompisar, men framför allt en som hon ser som sin bästis. Bästisen är en väldigt gullig och härlig tjej. De verkar ha roligt tillsammans, utifrån det jag hör och ser när de leker här hemma, aldrig nåt tjafs, ingen som bestämmer över den andra. Sen en tid tillbaka har vi märkt att kompisen inte vill leka lika ofta/mycket, nån gång ibland och då kanske bara 1-2 timmar en lördag eller liknande. Min dotter har blivit ledsen och undrat vad som är fel. Nu har jag fått veta av kompisens mamma att kompisen "får ångest av att vara med vår dotter". Vi blev såklart förtvivlade, och undrade vad som hänt, det kändes inte riktigt som det barn vi känner att ge en jämnårig ångest! Nej, men då förklarade mamman att det egentligen inte är något vår dotter gör, men eftersom hon är "längre fram" än deras barn så känner sig kompisen underlägsen och får ångest då vår dotter exempelvis läser snabbare, kan göra volt på studsmattan, pratar mer engelska och liknande grejer. Och visst, vår dotter kanske kan vissa saker bättre än andra, men kompisen är ju till exempel en hejare på fotboll ("men det gills inte då vår dotter inte ens spelar fotboll") och typ mattegeni ("men det är ju inget som märks när de leker"). Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra med den här informationen, är det nån som har tips på att hantera situationen? Eller bara låta det vara? Det är så synd att tjejernas vänskap bara ska gå förlorad.

  • Svar på tråden Barnets kompis får ångest
  • Anonym

    Om kompisen kommer 2 timmar och leker så är väl det bra? Du kan väl fokusera på det som är bra. Om hon inte kommit alls så hade de förlorat vänskapen, men hälsar man på ett par timmar så är man fortfarande kompisar
    Man behöver inte flytta in för att kallas kompisar.
    Jag tycker du fick onödig information från mamman. Ingenting att göra åt det. 
    Gissar på att kompisen bara tycker att umgänget blev för intensivt och att ett par timmar är mer hanterbart för hen. Jag är också sån, jag blir mätt efter ett par timmar,

  • Anonym (Ts)
    Anonym skrev 2023-06-30 20:24:01 följande:

    Om kompisen kommer 2 timmar och leker så är väl det bra? Du kan väl fokusera på det som är bra. Om hon inte kommit alls så hade de förlorat vänskapen, men hälsar man på ett par timmar så är man fortfarande kompisar
    Man behöver inte flytta in för att kallas kompisar.
    Jag tycker du fick onödig information från mamman. Ingenting att göra åt det. 
    Gissar på att kompisen bara tycker att umgänget blev för intensivt och att ett par timmar är mer hanterbart för hen. Jag är också sån, jag blir mätt efter ett par timmar,


    Ja, såklart! Det är ju jättebra, men nu händer det väldigt sällan att de leker alls, det fasas ut till nästan inget. Det är flera veckor sedan de lekte, medan de tidigare lekte var och varannan dag. Det fattar jag också att det kan bli för intensivt, men det verkar ju vara mer än så som är problematiskt.
  • Anonym

    Men om hon inte vill leka så vill hon ju inte. Finns inte så mycket att göra.

  • Anonym (S)

    Svar NEJ, det var inte så krångligt när vi var barn!! "Ångest" för skitsaker, ursäkta, är ett nytt påfund som föräldrar fört över på sina barn! Att vara "kränkt" är nåt liknande.
    När jag var i den åldern så var det accepterat att man var olika bra på olika saker. Man tog hjälp av varandra istället för att lära sig att vara avundsjuk och motarbeta varandra.
    Dotterns kompis är säkert en fena på något som dottern inte har riktigt kläm på! Vägrar din dotter kanske spela fotboll om hon inte är intresserad av det? Eller låter hon kompisen få briljera i det nån gång när de leker, lika väl som de hoppar studsmatta och dottern är "bäst"? Kan man inte låtsats ha ett matteproblem om man t.ex ska åka och handla, så att kompisen får visa sina kunskaper? Om ni nu ändå vet om deras skillnader? Förr löste man ju sånt sinsemellan! Man var som sagt bra på olika saker, det var knappt ens en grej! Min bästis var bara glad för att jag kunde läsa för henne och jag tyckte det var kul när hon berättade om växter och blommor, jag kom hem till mor och far och tvingade dem att göra ett land till mig så jag kunde plantera! Eller "plantera"....
    Vi lekte ofta "Fångarna på Fortet" och hade banor i skogen (vet barn ens vad skogen är längre eller har de bara "klimatångest"...??) där det ibland krävdes att man var stark, ibland smidig, ibland smart och klurig, ibland att man hade bollsinne.

  • Anonym (K)

    Låt det vara. Om ungen får ångest så är det föräldrarna som har misslyckats med att bemöta hennes känslor.

  • Anonym (ov)

    Vänner i den åldern byts ut med jämna mellanrum så låt det vara, eran har snart en ny bästis.

  • Lynx123

    Självfallet fanns allt det här förr också - men det pratades inte om det på samma sätt. Jag förstår om det känns jobbigt men samtidigt är det inte så mycket ni kan göra. Du vill ju inte att din dotter ska behöva hålla tillbaka heller. En idé kan vara att bjuda in kompisen och en av hennes föräldrar att göra något tillsammans en dag - på så sätt kan du själv se flickornas interaktion och kompisen har hela tiden trygghet med sig på vägen. Gör något som båda tjejerna är bra på, eller kanske något helt nytt. Lycka till

  • Anonym (111)
    Anonym (S) skrev 2023-06-30 21:38:15 följande:

    Svar NEJ, det var inte så krångligt när vi var barn!! "Ångest" för skitsaker, ursäkta, är ett nytt påfund som föräldrar fört över på sina barn! Att vara "kränkt" är nåt liknande.
    När jag var i den åldern så var det accepterat att man var olika bra på olika saker. Man tog hjälp av varandra istället för att lära sig att vara avundsjuk och motarbeta varandra.
    Dotterns kompis är säkert en fena på något som dottern inte har riktigt kläm på! Vägrar din dotter kanske spela fotboll om hon inte är intresserad av det? Eller låter hon kompisen få briljera i det nån gång när de leker, lika väl som de hoppar studsmatta och dottern är "bäst"? Kan man inte låtsats ha ett matteproblem om man t.ex ska åka och handla, så att kompisen får visa sina kunskaper? Om ni nu ändå vet om deras skillnader? Förr löste man ju sånt sinsemellan! Man var som sagt bra på olika saker, det var knappt ens en grej! Min bästis var bara glad för att jag kunde läsa för henne och jag tyckte det var kul när hon berättade om växter och blommor, jag kom hem till mor och far och tvingade dem att göra ett land till mig så jag kunde plantera! Eller "plantera"....
    Vi lekte ofta "Fångarna på Fortet" och hade banor i skogen (vet barn ens vad skogen är längre eller har de bara "klimatångest"...??) där det ibland krävdes att man var stark, ibland smidig, ibland smart och klurig, ibland att man hade bollsinne.


    Det betyder inte att den här kompisen skulle orka vara i flera timmar med TS barn. 
  • Anonym (xdjtyn)
    Anonym (ov) skrev 2023-06-30 23:54:30 följande:

    Vänner i den åldern byts ut med jämna mellanrum så låt det vara, eran har snart en ny bästis.


    Där håller jag inte med dig. 
  • Anonym (xdjtyn)

    Tillägger: Så var det inte ialla fall när jag var barn, visst var det länge sen nuSpöke, men så mycket kan väl inte förändrats...

  • Anonym (Stella)

    Jag var det där ångestfyllda barnet för 40 år sedan så visst var det så förr också. Skillnaden var väl att mina föräldrar aldrig skulle pratat med utomstående då. Jag fick lida i tysthet och skulle bara skärpa mig så jag pratade knappt med mina föräldrar om det heller. Det fick jag ta med en terapeut när jag blev äldre. 

    Jag tror din tjejs kompis behöver bli bekräftad på allt hon är bra på av din dotter. Kanske du kan prata med din dotter om det. Hon är ju väldigt bra på att vara en bra kompis tex, din dotter tycker ju hon är bäst av alla på det. Hon är bäst på att var sig själv och ni gillar henne för det. Det tror jag hon behöver höra. 


    Försök göra de där två timmarna bra så släpper det kanske efter ett tag

  • Anonym (Man måste förklara)

    Jag tycker det är föräldrarnas jobb att förklara att man inte kan vara bäst på allt, och inte heller lika bra på saker som man själv bara gör ibland och någon annan gör regelbundet. Samt att det finns något som heter naturlig talang.

    Tala om det, avdramatisera det, visa att mamma och pappa inte kan stå på händer eller vad som helst. Berätta om hur det tog er tills ni var 20 att vissla eller nåt.

    Om de inte lyckas få sin dotter att fatta det nu kommer hon att möta en hel värld av problem framöver och kanske gå helt i baklås.

  • Anonym (SL)

    Vänskaper har flytit ut i sanden i alla tider men man har kanske inte problematiserat det så mycket som föräldrar som man gör nu.
    Mina föräldrar skulle nog bara konstaterat att -jaha, ni leker inte lika ofta och sen hade det varit bra med det.
    Jag var ett sådant barn som flickans kompis. Jämförde mig mycket, kände mig jämt underlägsen och mådde väldigt dåligt. Ångest är ett vuxenord som jag inte kände till, men ja det hade jag nog.
    Jag undvek också situationer  och även personer som fick mig att känna mig så....Alla tävlingssituationer och spel gick helt bort...
    Långt upp i vuxen ålder har jag aktivt valt bort sånt som jag inte vet att jag är bra på, aldrig utmanat mig. Jag har under ytan föraktat människor som tar mycket plats.

    Jag har dock sedan jobbat med mig själv och vågar idag kasta mig ut och misslyckas.
    Jag känner mig inte heller underlägsen människor bara för att de är bra på något som inte jag är. Jag väljer att bli avundsfrisk istället för avundsjuk. Jag värderar mig inte heller genom mina prestationer.
    Jag har nog fått en faktiskt självkänsla...(trodde det var en myt...)

    Jag hade nog absolut varit hjälpt av en vuxenvärld som hade ringat in mitt problem men jag kan nog tycka att barnets föräldrar här gör henne en björntjänst som går med henne i ångesten istället för att hjälpa med strategier att klara av den och glasögon att se sina styrkor.

    Ts, Jag hoppas det blir bra för din dotter och för hennes vän.
    Vänner är ju viktiga i den åldern och det är klart det är tufft för dottern när en vän börjar ta avstånd.
    Det är ju som sagt svårt att göra något när föräldrarna verkar gå med henne i ångesten.
    Bekräfta dotterns känslor att det är ok att bli ledsen men styr henne att umgås med fler kompisar.
    Kompisen kanske mognar och landar i sig själv och kommer tillbaka

  • Anonym (Ann)
    Anonym (Man måste förklara) skrev 2023-07-01 08:23:17 följande:

    Jag tycker det är föräldrarnas jobb att förklara att man inte kan vara bäst på allt, och inte heller lika bra på saker som man själv bara gör ibland och någon annan gör regelbundet. Samt att det finns något som heter naturlig talang.

    Tala om det, avdramatisera det, visa att mamma och pappa inte kan stå på händer eller vad som helst. Berätta om hur det tog er tills ni var 20 att vissla eller nåt.

    Om de inte lyckas få sin dotter att fatta det nu kommer hon att möta en hel värld av problem framöver och kanske gå helt i baklås.


    Håller med. Det hjälper inte dottern att undvika vissa barn. Ska hon då leka med de som kan mindre än henne, så de får ångest? Hur tänker föräldrarna?
  • Anonym (Ts)

    Tack alla för era kloka svar! Jag tänker att vi håller oss i bakgrunden och låter kompisen få höra av sig om hon vill leka. Och om det blir av, och de leker här, försöker vi styra upp nån aktivitet så att kompisen förhoppningsvis kan slappna av lite och känna att hon är uppskattad och omtyckt precis som hon är.

  • Anonym (fghj)

    Jag tycker det är bra att barnets mamma förklarade situationen för dig så att ditt barn inte behöver grubbla över att ha gjort något fel (man gör ju liksom inte fel genom att vara duktig). Jag hoppas att de arbetar på att komma över ångesten och att de kan prata med er om vad er dotter kan göra för att hjälpa. Menar i detta absolut inte att din dotter gör fel på något sätt men det kan ju t.ex. vara att (om din dotter faktiskt vill fortsätta vara kompis) göra precis som ni gör att backa lite och låta kompisen ta initiativet. Eller att lek främst är hemma hos kompisen eller vad det nu kan vara. 

    Mitt barn har också problem med ångest och hade vi inte varit öppna med det hans bästis så hade den kompisen definitivt inte orkat vara med honom något mer. Inte pga av något mitt barn gör i beteendet när de leker utan i att mitt barn kan bli en timme försenad när de bestämt att de ska leka för att han får ångest och inte klarar av att gå ut genom dörren och liknande.

    Utan förklaring så skulle mitt barn uppfattas som rätt dålig kompis och säkert inget barn som föräldrarna skulle uppmuntra deras barn att leka med. Men nu när deras familj har koll på det så är de istället världens bästa kompisfamilj för min son och verkligen några som gör hans liv bättre i att de alltid är så snälla och förstående. 

  • Mrs Moneybags

    Jag skulle inte göra ett skit. Det är flickans föräldrar som
    är ansvariga för hennes självförtroende, inte din dotter. Hon får hitta någon annan som hon gillar att leka med. 


    Barn är olika, precis som vuxna och det är bara att acceptera. Får man ångest av att någon är bättre på exvis matte eller volter så måste man jobba med det. Det är inget du och din dotter kan göra. 

  • TvillingmammaVästgöte

    Jag tror att det är mycket vanligare med olika kamratkonflikter idag och det är definitivt mycket vanligare att barn har ångest .  Massor av flickor har prestationsångest. Min enda tolkning är att det är föräldrarna som har så höga förväntningar på sina döttrar idag. 

    I min generation, född på sextiotalet,  hade vi inte någon ångest, väldigt få i alla fall, Men våra föräldrar hade ju inte heller så höga förväntningar. Man skulle ju förstås vara trevlig, väluppfostrad,  och sköta skolarbetet. Men några krav på att utöver detta kunna göra volter och ägna sig åt elitidrott och liknande fanns absolut inte. 


     

  • Räkan77

    Vet du om den andra tjejen har kompisar som det funkar bättre att vara tillsammans med? I så fall skulle jag backa och invänta att de tar initiativet.

    Om du är osäker vet att hon inte har andra kompisar så skulle jag höra sv mig till mamman och fråga om ni tillsammans kan komma på sätt som möjliggör fortsatt vänskap. 

  • Anonym (S)
    Anonym (111) skrev 2023-07-01 07:24:03 följande:
    Det betyder inte att den här kompisen skulle orka vara i flera timmar med TS barn. 
    Ska man umgås så är det ju ett givande och ett tagande, speciellt om man är olika!
Svar på tråden Barnets kompis får ångest