Insättning Paroxetin - så otroligt plågsamt.

Jag har inte personlig erfarenhet - men jag har varit satt till att ha koll på unga i jobbet som satt in medicinen. Anledningen till det har varit att risken för självmord ökar under insättning. 

Om du mår mycket dåligt, sök kontakt med vården. Ring till dig en anhörig eller vän. Inte vara själv. Har du en vän som är bra på att bara sitta tyst med?

Jag har ätit Paroxetin i många år, och jag minns att jag hade en försämring av hur jag mådde precis när jag började med det, men inte alls så illa som du beskriver. Personligen hade jag försökt få tag på läkaren som skrivit ut medicinen (med risk att man tyvärr får tjata för att kunna få en telefontid snabbt), för att du mår så där dåligt behöver hen känna till så att det kan bedömas om Paroxetin verkligen är rätt för dig.

Som Dockan så klokt frågade, har du någon som kan vara hos dig? Någon du kan ringa om du orkar prata i telefon?

Okej, tack snälla för era svar. Jag ska försöka få tag i någon läkare på måndag och höra om jag verkligen ska fortsätta med Paroxetin. Jag sov hos en nära vän natten till idag, men det gjorde bara situationen ännu jobbigare. Jag orkar inte prata, vill bara krypa ihop i fosterställning till dess att det här går över. Det värsta jag varit med om! 

I det där läget undrar jag nästan om du inte borde kontakta psykakuten, om det finns en sådan där du bor? Du ska verkligen inte behöva må så där.

Ja, hade det inte varit för att jag har hund hade jag nog övervägt att åka till psykakuten. Men jag har ingen jag kan lämna henne till.Hon är gammal, går inte ihop med andra hundar och är allmänt svår att ha att göra med. Jag ska försöka ta mig igenom helgen och om det är lika illa på måndag får jag försöka hitta en läkare som inte har semester. Tack snälla för era svar! 

Sharetec, om du vill och orkar svara, varför började du äta Paroxetin? Var det på grund av ångestproblematik? Och hur tycker du att medicinen har hjälpt? 

Nej, klart att det blir krångligt när man har en pälskling att ta hand om! Förstår att du väntar till måndag då, jag kommer att hålla tummarna för dig. Ångest är verkligen ett helvete rent ut sagt.

Jag började med Paroxetin på grund av depression, och totalt sett tycker jag att det har fungerat skapligt bra mot det. Egentligen tycker både jag och min behandlande läkare att jag borde träffa en psykiatriker för att se om det finns någon medicin som passar mig ännu bättre, men att få träffa en sådan är milt sagt lite av en utmaning... Jag är dock glad att jag har Paroxetinen, även om min ångestproblematik dessutom (framgångsrikt) behandlas med Lergigan.

(INSÄTTNING PAROXETIN DAG 6)
Har bestämt mig för att använda den här tråden som "dagbok" och skriva om mina insättningssymptom. Om jag överlever det här och kommer ut på andra sidan kan mina erfarenheter kanske vara till hjälp för någon annan.

Dag sex idag sedan jag började med 10mg Paroxetin. Tanken är att jag ska höja till 20 mg, men det har jag absolut inte klarat än. 

Jag har aldrig mått så dåligt som jag mår nu. Ångesten är skyhög. Omöjligt att sova. Får knappt i mig mat eller vätska. Oroar mig konstant för att det här tillståndet är permanent eller att jag har någon dödlig sjukdom, hjärntumör eller liknande. Hade ångest innan jag började med Paroxetin (det är därför jag har fått medicinen utskriven), men den har tiodubblats under de här dagarna. Kan knappt ta mig från sängen till badrummet. Allt är verkligen nattsvart. Hade det inte varit för min hund så hade jag kastat in handduken och åkt till psykakuten. 

(INSÄTTNING PAROXETIN DAG 7)

I natt har jag sovit ett par timmar. Tror att jag somnade av ren utmattning. Den konstanta ångesten tar något oerhört på krafterna. Har aldrig haft så starka panikkänslor och så mycket katastroftankar som de senaste dagarna. Rationellt sett vet jag att det med största sannolikhet är insättningssymptom jag har, men jag är trots det livrädd för att det är en hjärntumör eller galna kosjukan. Rädsla och panik är starkaste känslorna just nu! Ska försöka få tag i någon läkare idag och sjukskriva mig. Inser nu att jag borde ha gjort det från dag ett av insättningen. Läkaren föreslog även det, men jag viftade bort det och sa att det är bättre att jobba på. Det hade jag INTE sagt om jag visste hur jag skulle må tjugofyra timmar senare. Fy fan, det här är inget jag önskar min värsta fiende!

Symptom just nu: panikkänslor, katastroftankar, total aptitlöshet, tankarna känns "upphackade", vill absolut inte gå ut/lämna lägenheten, precis allt känns omöjligt.

(INSÄTTNING PAROXETIN DAG 7) forts.

Konstant malande oro blandat med panikattacker. Mitt liv känns ihåligt och meningslöst. Ser ingen framtid alls. Visst, jag var orolig för en massa saker innan jag började med medicinen, men nu känns allt nattsvart, som om jag är på väg mot undergång.

Har fått i mig lite mat. Druckit en fanta zero. Den smakade himmelskt! Förmodligen för att jag har vätskebrist. Kan inte sova. Kan inte göra något heller. Känner mig lamslagen och vill bara komma ur det här tillståndet. Om det här är insättningssymptom så förstår jag inte varför det inte informeras om att det kan bli så här när man får medicinen utskriven.

Skriv GÄRNA om det är någon som känner igen sig! Jag känner mig grymt ensam och utelämnad i allt det här.

(INSÄTTNING PAROXETIN DAG 8) 

Önskar att jag kunde säga att jag mår bättre. Det här är en mardröm. Jag mår sämre och sämre. Kan det verkligen vara insättningssymptom? Jag klarar ingenting. Måste gå ut med hunden, men det känns omöjligt. Får knappt i mig någon mat. Kan inte sova. Ångesten är skyhög. Katastrof- och paniktankar mal oavbrutet. Jag ser hela mitt liv passera revy och allt är bara ett misslyckande. Hela min situation känns nattsvart. Hur ska jag klara mig om jag inte kan arbeta? Det känns som om jag är på väg rätt ner i avgrunden. Men det är kanske dags för det nu. Jag har kämpat och hankat mig fram i hela mitt vuxna liv. Återkommande depressioner och mycket ångest, långa sjukskrivningar och många år på halvfart. Kanske har jag nått vägs ände nu. 

(INSÄTTNING PAROXETIN DAG 8) forts.

Har varit ute med hunden. Ätit en halv banan och lite youghurt. Stupade i säng efter det. Känner mig som om jag var hundra år och döende. Har läst i andra trådar och det verkar som om man kan ha insättningssymptom i upp till sex veckor. Herregud, hur ska jag stå ut? Och om medicinen inte hjälper. Tänk om det här inte är insättningssymptom? Jag kanske bara har blivit mycket sämre? Har jättesvårt att reda ut vad som är vad när det gäller mitt mående just nu. Känner mig verkligen inte alls som mig själv. 

(INSÄTTNING PAROXETIN DAG 8) forts.

Panikkänslorna är kvar, men jag tror att de har dämpats lite nu under eftermiddagen. Har sjukskrivit mig och tänker att det får gå som det går med jobb och ekonomi. Orkar inte tänka på något annat än att försöka bli bättre just nu. Har så smått börjat inse att jag har varit riktigt dålig under en lång period. Antar att man kan vänja sig vid att ha mycket ångest och vara deprimerad. Nu när jag ser tillbaka på de senaste tio åren är det uppenbart att jag har gått som i en dimma och bara precis (knappt) lyckats hålla näsan över vattenytan. Har ingen aning om vad jag ska göra om paroxetinet inte hjälper, men jag kan inte fortsätta som förut. 

(INSÄTTNING PAROXETIN DAG 9)

Lyckades somna i går kväll men vaknade vid tre och har inte kunnat somna om. Tankarna mal och jag har en stark obehagskänsla i kroppen. Men inte samma starka panikkänsla som de senaste dagarna. Mer molande, dova katastroftankar nu. 

En sak som känns helt overklig är att jag för två veckor sen cyklade till stranden, gick i affärer, hälsade på vänner osv. Visserligen med ångestpåslag och inte helt utan problem. Men nu känns den typen av aktiviteter väldigt avlägsna. Bara att ta sig ut med hunden känns som att bestiga Mount Everest.

Ska försöka duscha och byta lakan idag. Och få i mig mat. Aptiten är fortfarande noll, men ställde mig på vågen nyss och inser att jag måste äta. Har gått ner tre kilo på nio dagar. Ingen katastrof viktmässigt, eftersom jag har några extrakilon, men jag känner mig svag och behöver få i mig näring.

(INSÄTTNING PAROXETIN DAG 9) forts.

Panikkänslorna har mattats och nu känns det nästan som att jag är tillbaka på ruta ett, så som jag kände innan jag började med medicinen. Mina största problem har länge varit katastroftankar som nästan blivit självuppfyllande profetior och negativa tankar om andra människor. Jag tänker att jag är på väg mot undergång och ser inget positivt hos människorna runt omkring mig. Nattsvarta tankar om hela tillvaron med andra ord. Tankar som dessutom mal hela tiden utan uppehåll. Jag ältar och ältar och det tar aldrig slut. Det är det här som jag hade hoppats att medicinen skulle hjälpa mig med, men det är kanske önsketänkande. Kanske är det inte depression eller ångest ag lider av, kanske är det något annat fel. Hur fan vet man vad som är vad?

(INSÄTTNING PAROXETIN DAG 9) forts.

Jag har duschat, bytt lakan, fått i mig lite mat och varit ute med hunden. Mår fortfarande skit, men helvetes-paniken (den värsta jag har upplevt) och de suicidala tankarna har helt klart avtagit. För varje timme som går känner jag mig mer och mer som innan jag började med medicinen. Samma ångestnivå och samma mått av katastroftankar. 

Känns fortfarande som en omöjlighet att jag skulle ge mig ut och röra mig bland folk. Ligger mest i sängen och gör ingenting. Vet att jag säkert skulle må bättre av att aktivera mig, men det går helt enkelt inte. Mår för dåligt. Att gå en längre promenad eller ta mig till affären för att handla känns fortfarande långt borta.

Vad säger din vårdkontakt? Ska du höja dosen mer?

Spontant låter det ju lovande att du orkar bry dig lite om hygien och i små steg börjat bli lite mer aktiv. Var snäll mot dig själv, gosa med hunden och ta det i lagom steg. 

Du har ingen såndär go kompis som kan komma över och bara sitta lite i TV-soffan med dig? För nu rätt många år sedan när jag var sänkt umgicks jag på det viset med de två bra vännerna som liksom bröt sig in i min isolering- de kom och knackade på med mat och bara var en stund. Fast det är ju jobbigt om det är någon som vill prata och hålla i kanske. Hade gärna knackat på din dörr om du va min vän. 

Ta hand om dig. 

Hej Dockan!

Tack snälla för din omtanke.

En av mina vänner varr förbi en stund igår och jag har pratat länge i telefon med en annan. Men det hemska är att det varken gör till eller från. Jag känner mig helt avskuren från omvärlden och andra människor. När jag tänker på vänner och familj är det bara en flod av negativa tankar, inget positivt alls. Jag antar att det är en del av depressionen. Men det oroar mig verkligen. 

Tack igen och kram,

(INSÄTTNING PAROXETIN DAG 10) 

Sov djupt hela natten. Obeskrivligt skönt med en paus från allt ihop. Men också riktigt jobbigt att vakna. De negativa tankarna började direkt. Känns verkligen som om jag är tillbaka på ruta ett. Mår ganska exakt som för tio dagar sedan innan jag började med medicinen.

Kommer det vända nu? Kommer jag börja må bättre? Jag vet inte om jag borde höja dosen, tar ju bara 10mg nu och enligt läkaren ska jag upp på 20mg. Eller om det är bättre att avvakta. Vet inte om jag klarar fler insättningssymptom just nu. 

Hemskt att du fortfarande mår så dåligt! Har du orkat söka din läkare för ett samtal om medicineringen?