Anonym (Autistisk tant) skrev 2023-07-13 23:21:59 följande:
Och en fråga till dig TS som jobbar inom det här området. Om man har jobb och lägenhet och har bott själv och klarat sig själv i 20 år och inte behöver praktisk hjälp - finns det då nån hjälp att få? Jag medicinerar för min adhd, det är den hjälp jag får från psykiatrin. Vårdcentralen har remitterat mig till en kbt-terapeut som inte kunde nåt om mina funktionsnedsättningar och dessutom hon att jag var för deprimerad för att kbt. Specialistpsykiatrin skriver ut medicin men jag träffar i princip aldrig läkaren där och jag är inte prioriterad för samtalskontakt efter jag inte är tillräckligt "sjuk" enligt dem. Jag har gått till privata psykologer men de kan inget om autism och de tycker att mina problem är för allvarliga (jag hat försökt begå självmord) för att de ska kunna ta emot mig son patient. Habilitering har jag aldrig blivit erbjuden, är det nåt för mig? Annars återstår väl stödgrupper via autismföreningar. Det är bara det att jag inte vågar gå dit och vara social på det sättet. Har du som yrkesperson nån tanke om vad man som vuxen med högfungerande autism kan få för hjälp? Efter självmordsförsöket var jag inlagd ett dygn på slutenpsyk. Men sen släppte de ut mig. De tvingade mig att överleva (blev återupplivad på IVA) och sen skiter de i mig. Jag önskar att de hade låtit mig dö istället
Jag har liknande svårigheter med psykiatrin, direkt jag fick min autism-diagnos så skrevs jag ut från min psykologkontakt eftersom enligt dem kan jag inte få terapi när jag är så pass stressad i livet. Men jag är alltid stressad, det har jag varit hela livet, mina problem är för stora för terapi enligt dem. Oklart hur det ska bli bättre utan terapi och när få mediciner fungerar för mig. Jag har även add, men jag kan inte ta adhd-mediciner.
På jobbet vill jag inte berätta om mina diagnoser, sist jag gjorde det i samband med sjukskrivning för att få någon form av anpassning (byte av schema då schemat var för socialt för mig), gjorde den chefen och hennes chef allt för att jag skulle säga upp mig. De till och med föreslog det till mig när mitt fackliga ombud inte var på plats vid rehabmöten, och då är det en kommunal arbetsplats. Jag har då skött mitt jobb så pass bra att de inte förstod alls vad problemet var, så det handlar bara om deras egna fördomar och okunskap. Detta trots att vi alla jobbar med personer med funktionshinder. De trodde att jag fått diagnoserna i samband med sjukskrivningen och inte haft dem innan det. Diagnoser jag alltså är född med.
Just nu är jag åter igen i en situation där ingen lyssnar, jag får tex ansvar för alla bredvidgångar, jag har en dålig arbetsmiljö allmänt. Alla på mitt jobb har problem med den, men tar jag upp mina diagnoser riskerar jag få samma bemötande igen.
Det är inte patienterna som är problemet, tvärtom, det är när jag får för många kollegor och för stort ansvar över dessa, nu har vi dessutom en ny chef som kör över anställda och skriker när det inte blir som hon vill.
När jag kommer hem har jag ingen energi kvar, mitt hem är ostädat och jag försöker även hjälpa mitt vuxna barn med samma diagnoser. Det är svårt att hjälpa någon när man vet hur psykiatrin ser ut.
