Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?

Jag har högfungerande autism som det kallas och går på en daglig verksamhet. Jag är väl medveten om mina fel och brister, men det är inte alltid så lätt att göra något åt det, men jag skulle inte heller vilja byta bort det, så jag vet inte riktigt om det är lättare, eller vad man nu ska säga om man är gravt funktionsnedsatt. 

Nu tog jag två tydliga ytterligheter Och breda penseldrag. 

Jag tänker mer när man nästan kan ha ett vanligt jobb men inte är tillräckligt funktionsnedsatt för att kunna gå på daglig verksamhet och sånna saker också. 

Eller att man kan maskera så mycket att man ändå ses som vem som helst. Man kan försörja sig själv, har bra inkomst (riktigt bra, långt över 100 tusen i månaden) men har så mycket andra problem. Som att inte kunna betala räkningarna själv och leva med skam över detta

Det finns saker som jag klarar av och sen finns det saker som jag har svårare för. Tror det är så för de flesta människor, faktiskt. Ingen är bra på allt, men jag förstår din poäng.

Jo, i de fall där funktionshindret är osynligt kan det nig bli rätt jobbigt. Har hört många som t.ex. blinda/döva få höra att ?du ser ju inte blind ut?, eller ?du ska ju inte få använda handikapptoaletten, för du är ju ung och kan gå ordentligt?. 

Generellt har ju många en rätt dålig bild av hur olika handikapp ser ut och fungerar, så personer som inte passar in i en stereotyp kan nog uppleva problem.

Många tror ju t.ex att om man använder rullstol betyder det att man inte kan gå alls, även då det inte stämmer för många som använder rullstol.

När jag beskrev svårigheter så handlade det inte om en specifik diagnos så utan mer funktionsförmågan i största allmänhet. Det finns ju en norm nivån, en högpresterande nivå och sedan en stor skala av funktionsnedsättningar. 

De jag tänker på kan vara personer som har lindrig utvecklingsstörning som fått gå i särskola men är på gränsen till att vara normalbegåvad. Det har fått dispens för att gå en yrkesutbildning sedan på ett vanligt komvux i vuxen ålder. Detta har gett de möjligheten att faktiskt få ett lönearbete, men de har varit precis på gränsen till att klara detta.

Jag ser mer den grejen, där man nästan har förmågan till det som är normen att det blir ett stigma i det plus att det ställs andra krav också 

En del tror ju även att personer som sitter i rullstol har fel på sitt intellekt också. Det är otroligt sorgligt också. 

På sätt och vis har du så klart rätt, TS. På andra sätt och vis har du säkert fel.

Jag har också autism, och cfs och reumatism sen barndomen. Jag har haft daglig verksamhet enligt LSS, för det kan man få även som högfungerande, Problemet för mig var att dv inte fungerar för mig heller, precis som ett vanligt jobb inte fungerar för mig, fast på andra sätt. 

Osynliga funktionsnedsättningar är jobbiga att ha just för att de är osynliga. Jag är relativt ung och jag har bra och dåliga dagar. Många ifrågasätter saker som att jag sitter på handikapplatsen på bussen och att jag ibland går med rollator. Jag är för ung för det, heter det. Sen jag var 14. Mitt jättestora sömnbehov ifrågasätts också ofta, jag är ju "ung och frisk" och ska inte behöva sova 12 timmar per natt och ibland även någon timme på dagen. 

Däremot har jag aldrig känt något självhat eller slukat böcker om psykologi. Jag har läst lite grann men jag är mer intresserad av människor än av psykologi. 

Just när det gäller att nästan passa in så ja, kanske. Men i livet som helhet, det vette fan. Att alltid vara beroende av hjälp och välvilja, av folk man inte valt i sitt liv. Den stora ensamheten, utan barn, partner för vissa och djup vänskap. Att inte kunna berätta om smärta, tandvärk, sorg, att knappt äga något. Nej fy fan. Det finns ju skäl till att psykisk ohälsa är mycket vanligare i de grupperna än andra. 

Fast om man har en riktigt omfattande funktionsnedsättning som har jag inte märkt av några tankar om barn, ensamhet eller liknande utan då kan jag få en fråga som vad jag ska göra i helgen. Jag börjar svara något i stil med att jag ska åka och bada med mina barn, svaret blir mer vadå. Det är en person då som kräver omvårdnad dygnet runt, men den är inte medveten om att den behöver hjälpen, den vet inte varför den bor på LSS boendet, den kommer inte ihåg vad som hände för 10 minuter sedan och så vidare. Denna person hade autism liksom Fast hade omfattande problem. De som funderar över att den inte har barn och liknande är ju medveten om vad den saknar, typ jobb, eget boende och egen familj. Det måste ju vara ett större lidande än de som faktiskt är in stunden konstant och det enda personen minns är att havregrynsgröt ska man ha till frukost, däremot vet den personen inte när frukost är utan då kan det bli 100 frågor per dag om vi snart ska äta gröt? för den har ingen uppfattning om hur lång tid det är tills imorgon.