Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?

Att det kan bli ändrade planer är jobbigt för oss med autism. Men där känner jag att jag får anpassa mig. Om det regnar kanske det är rimligt att inte vilja åka på badutflykt på dagtid utan istället vilja gå på bio på kvällen och se den där filmen man pratat om. Om en kompis hör av sig i alla fall nån timme innan vi ska ses och vill skippa badutflykt p.g.a oväder och istället på på bio på kvällen så är min första tanke "shit vad jobbigt, jag var ju beredd nu och klädd för stranden, nu måste jag planera om hela min dag, då borde jag väl passa på att städa och jag som avbokade tvättiden och nu är det upptaget, och så måste jag ta fram och stryka andra kläder, vad ska jag ha på mig på bion och så måste jag packa upp väskan och jag som hade bakat bröd för att ta med". Ja, jättejobbigt. Men jag inser att det är hos mig problemet ligger. Min kompis har varken packat eller bakat och inte heller duschat och gjort sig klar. Hon står i pyjamas och känner efter vad hon har lust med på sin lediga dag. Och hon vill nog sova ett par timmar till och bio passar väl bra när det regnar? Så jag håller god min, låtsas hålla med och anpassar mig. Samtidigt som jag börjat planera om i min hjärna: om vi ska gå på den biografen som ligger längst bort (vi "får se" vilken biograf, vilken film och vilken tid, såklart, och finns det inte biljetter kvar (eller om nån roligare kompis ringer) kan man ju "bara ses en annan dag") så måste jag åka hemifrån då och då,  bäst att ta en tidigare buss för att ha marginal, borde jag duscha en gång till innan och kanske är det ledigt i tvättstugan om jag skyndar mig och kanske hinner jag färga utväxten i håret osv. Jobbigt men jag anpassar mig på det området. Och blir träffen inte av så är jag ändå helt slut efter förberedelser och planering och anpassning. Så jag tycker att det är skönt att slippa gå på bio och få gå och lägga mig istället. Jag har varit beredd hela dagen så jag är trött. Men jag orkar tyvärr inte "ses nästa dag istället". Om jag inte ska jobba då så behöver jag vila. Jag låtsas vara spontan, avslappnad och härlig men det är jag tyvärr inte. 

Ja, det är otroligt jobbigt. Men problemet ligger hos mig. Jag förstår på ett sätt att det är rimligt att inte vilja åka på badutflykt om det ösregnar. På ett logiskt plan kan jag hålla med om att det passar bättre att gå på bio på kvällen. Det är jag som har svårt för ändrade planer. Det är som måste hantera det. Det är jag som behöver jobba med och öva på det. Det är mitt problem som jag måste ta hand om och ta ansvar för. Jag kan inte lägga det på andra. 

Jag hat kompisar som också har autism och då kan jag uppleva det jobbigt åt andra hållet. Har vi bestämt att vi ska vara på stranden hela dagen så är det så oavsett väder. Om jag håller på att frysa ihjäl för att det är svinkallt så blir de arga om jag vill åka hem tidigare för vi hade ju bestämt att vi skulle stanna hela dagen. Även om de själva fryser och vantrivs så kan de inte stå åt med att vi ändrar våra planer en aning och åker hem tidigare eller fikar på café för vi skulle fika på stranden och då får man frysa och lida för man ska stanna till varje pris om man sagt så. 

Så jag kan känna mig lite mitt emellan. Jag ser inte vitsen med att frysa sig blå eller på annat sätt lida sig igenom en träff. Men jag förstår också det jobbiga i att planer plötsligt ändras. Med mina autistiska kompisar tänker jag på vad jag säger. För om jag råkar slänga ur mig att jag nog ska köpa en macka på Pressbyrån men sen inte är hungrig så kan de bli arga och undra varför jag sa att jag skulle köpa en macka när jag inte skulle det. Så då känner jag att jag måste vakta min tunga för att inte råka säga nåt som jag inte kan stå för till 100 %. Så jag kan också förstå att det kan vara jobbigt för andra när jag "har svårt för att vara spontan", som mina neurotypiska kompisar uttrycker det. 

Absolut vore det bättre för oss alla om samhället över lag hade mer förståelse för människors olikheter. Men samtidigt vill jag liksom inte att mina kompisar ska behöva anpassa sig för att jag är funktionsnedsatt. Oavsett vad som är rätt. Jag vill liksom "vara med och tävla på lika villkor". Jag vill "vara normal". Jag vill absolut inte bli sedd som "en person med funktionsnedsättning". Om du förstår hur jag menar. Jag är liksom ingen Jesus på korset. Jag vill inte leda nåt korståg eller vara nån pionjär. Jag vill smälta in, passa in, passera, "vara som vemsomhelst". Jag skäms för att skriva det här. Och jag är rädd för att du ska tycka illa om mig. Men det är så jag känner. 

Du får gärna berätta lite mer om hur du tänker kring olika saker. Om du har tid och lust. Hur är det för dig med relationer? Du skrev att du visar starka känslor snabbt, vill du berätta lite mer? 

Är det så att du antingen hör av dig och vill träffas hela tiden eller så hör du inte av dig alls? 

Egentligen tror jag alla mer eller mindre har svårt att veta hur man ska vara, vad man ska säga och vad som är "normalt". Är väl sådant alla brottas med i tonåren men extra speciellt kanske om man inte fått tillräckligt med social träning när man växte upp.

Är själv snart 60 år och tycker fortfarande det kan vara knepigt att veta hur man ska bete sig ibland. Men insett med åren att vi alla är som vi är och det är ju skillnaden i hur vi är som gör det spännande med en människa. Är ju det som är ens personlighet. 

Vad tråkigt det skulle vara om alla var "normala" och exakt likadana. Men det bara är så att vissa är alltid punktliga och andra är alltid sena. Vissa behöver rutiner i vardagen och andra hatar det och klarar inte av att vara uppbokade utan vill ta dagen som den kommer. 

Jag ser själv lindrig autism, add och adhd mest som beskrivning på hur man är som människa och inte som en sjukdom eller funktionsnedsättning som många kan se det som. Vi är alla som vi är och det är bara att acceptera det och göra det bästa av det både för sin egen del och för de man träffar på i sitt liv. Alla har vi våra problem oavsett om vi har en diagnos eller inte.

Autism och adhd är inte bara hur man är eller beter sig socialt. En stor del är problem med motorik och uppmärksamhet. Jag blev utskälld varje dag i skolan för att jag inte kunde vissa saker. Jag simmade på fel sätt. Kunde inte hoppa rep höll i pennan fel. Skrev bokstäver fel. Gympalektionerna var ett helvete gör jag lyckades aldrig få nudda nån boll i nåt bollspel eller ta ett danssteg eller göra nåt hopp rätt. Fick min första cykel när jag fyllde 6 men lärde mig cykla när jag var 9. Var den enda i klassen som inte kunde simma. Kan inte höger och vänster. Det tog tre år att ta körkort trots att jag körde på körskola varje vecka och övningskörde privat. Har fruktansvärt dålig motorik. Till och med förskolebarn skrattar åt mig och kommenterar att jag sjunger helt fel melodi osv. Många jobb kan jag inte ha. Tappar allt. Har blivit utskälld många gånger på mina arbetsplatser. Jag har inget lokalsinne. Kan inte läsa kartor. Hittar inte till platser hur mången jag än går. På praktikplatser i utbildningar lär jag mig aldrig hitta på en avdelning för det tar mig flera år. Jag kan inte utföra några sporter. Får bara skäll och blir utskrattad. Det är så mycket jag inte kan eller förstår. Det är inte bara det att man är "lite annorlunda". Ibland förstår man inte själv att man blir våldtagen och illa behandlad i relationer. Utredningen tog ett halvår och det var massor av fysiska och praktiska tester och kroppsliga undersökningar. Man får inte en diagnos för att man är lite annorlunda. Och ja jag har "lindriga besvär". Jag har högskoleutbildning, vanligt jobb och bor själv och klarar mig och lever som vemsomhelst utåt sett. Jag har mått fruktansvärt dåligt och isolerat mig hemma i månader. 

Är du psykiatriker eller varför uttalar du dig om att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar "är en beskrivning av hur man är"? Är cancer också en beskrivning av hur man är? Min kropp lyder inte hjärnan. När jag tänker att jag ska hålla hårt i en kanna het mjölk när jag jobbar på café så bara släpper mina händer kannan. Jag kunde inte klippa med sax i skolan och inte rita figurer för mina händer drog streck över hela pappret. Sy på maskin klarade jag inte. Hoppa rep kunde jag inte. Jag var ihop med min första pojkvän ett bra tag innan han tog upp att det var konstigt att han aldrig hade fått se mina ögon. Blev ofta utskälld för att jag inte tittade på den jag pratade med. Lärde mig först som vuxen vad ögonkontakt innebär. 

Autism och adhd är INTE min personlighet. Det är funktionsnedsättningar som är fruktansvärt jobbiga och har gjort mitt liv till ett helvete. 

Jag tycker INTE att det är ett dugg spännande. Om du tycker att det är så spännande så kan du ju låna en bok på biblioteket och läsa på om vad autism och adhd innebär. 

Man får inte en autism-diagnos enbart för att man är lite annorlunda socialt. Det krävs att man har problem med motorik och en massa annat för att ens få en sån diagnos. Och det krävs att man har haft stora problem som barn så det handlar inte bara om att inte få social träning i tonåren. Tycker att folk kan ta reda på vad autism är istället för att babbla en massa skit.

När jag växte upp så fanns inte dessa diagnoser vilket nog för för de flesta var rätt bra. Var nog många i min klass som i dag skulle fått en diagnos men på den tiden var dessa barn mest bara blyga eller livfulla. 

Själv skulle jag lätt fått diagnosen autism om den funnits men jag såg då mina problem som att det berodde på att jag var extremt blyg. Vilket i sin tur mycket berodde på väldigt lite social kontakt med jämnåriga när jag växte upp. Blev så med en mamma som var hemmafru i ett område med få jämnåriga och när vi hade stuga på landet som vi var i hela somrarna utan kompisar.

Tror själv att det varit bra för mig att jag bara var blyg och inte hade en diagnos. Då var det ju bara att komma över blygsen så var allt bra o det har jag också gjort så kan inte se att det är några större fel på mig nu. Men klart jag känner igen mig mycket i det som skrivs här i tråden och det tog mig många år med dålig självkänsla innan jag kände mig rätt normal när jag var närmre 30 år. 

Man får INTE diagnosen autism för att man är blyg. Det är inte ett kriterium. 

Autism växer inte bort i vuxen ålder och det botas inte med självkänsla. Antingen har man problem med exempelvis motorik eller inte. Du vet inte ens vad autism är. 

Jag fick inte heller nån diagnos som barn och min skolgång var ett helvete. 

Jag tycker att dina inlägg är mycket kränkande.

Exakt! Tack snälla för din kommentar!