Jag funderar på om jag har blivit feldiagnostiserad. Jag fick diagnosen autism under tonåren, men nu i vuxen ålder känner jag inte alls igen mig i diagnosen. Jag har inte de typiska autistiska dragen, jag har inget specialintresse som jag är besatt av (jag har ett intresse som jag ägnar mycket tid åt men jag skulle inte kalla det för specialintresse) jag har inga speciella rutiner och blir inte upprörd om det blir ändringar i vardagen. Jag har inga "tics" eller rörelser som jag upprepar. Jag förstår ironi och sarkasm för det mesta och kan även använda mig av det själv. Det jag har svårigheter med är spontana händelser, jag vill planera iallafall en vecka i förväg och veta tider osv. Svårigheter med vissa material, klarar inte av höga ljud, blir trött och överstimulerad i sociala sammanhang vilket leder till panikattacker om jag pressar mig själv att stanna i situationen. Sociala svårigheter, har aldrig haft någon nära vän då jag inte vet hur man startar eller uppehåller en konversation. Under barndomen hade jag selektiv mutism och pratade endast med familjemedlemmar. Jag har haft väldigt svårt för ögonkontakt men har jobbat på det och nu går det bättre, innan har jag inte kunnat kolla på folk alls men nu kan jag titta en stund, titta bort och vila ögonen och sen titta igen. Jag hade ett helvete i skolan, fick plugga upp betygen när jag gick ut nian, sen klarade jag ändå inte gymnasiet för att jag hade så hög frånvaro. Måste man ha de här typiska autistiska dragen för att vara autistisk? Har jag blivit feldiagnostiserad?
