Anpassning för barn som ligger långt fram i skolan?

Nu är jag inte särbegåvad, kanske IQ 125 (övre genomsnittet) när jag gjort testningar - så kanske inte är relevant. men när jag gick i låg och mellanstadiet så hade jag väldigt lätt för mig med matte. Min mattelärare tyckte detta var superkul och varje gång jag blev klar med det vi skulle göra den dagen fick jag nya uppgifter. Och varje gång kändes det som ett straff! Man fick aldrig någonsin blir färdig. För mig var det jättetufft, inte för att matten var tuff utan för att när läraren sa ?när ni är klara med den här sidan får ni ta rast? och när det tog mig 5 min och de andra 25 så fick jag inte ta rast tidigare utan då fick jag bara fler uppgifter. Det var orättvist och jag hade tillslut ingen lust att kämpa längre så jag började göra allt mycket långsammare för att slippa allt extrajobb. 

på högstadiet startade de en särskilt mattegrupp när vi gick i 7:an. Vi var väl 5 pers från hela 7:an som blev ?utvalda? att gå där. Där läste vi minst 1 årskurs över de andra (vissa fler årskurser över). Återigen - det kändes mer som ett straff. Utpekande samt att man inte fick vara i helklass. lite bättre rent pedagogiskt då man inte behövde göra så sjukt mycket fler extrauppgifter så sätt som tidigare. Men likväl inget för mig.

jag hade önskat att bara fått gå den vanliga matten. Man fick inte heller tenta av gymnasiemattem i högstadiet så när jag började gymnasiet fick jag ju läsa om samma kurser igen (otroligt tråkigt!). Dock kunde man gå snabbmatte på gymnasiet så man kunde läsa matte A på en termin istället för två osv. 

nej alltså alla anpassningar som gjorts för mig har varit katastrof enligt mig xD finns säkert bättre anpassningar idag men just dessa har känts bestraffande och utpekande (även om lärarna varit taggade och tyckt det varit spännande och motiverande). 

Idag har jag ingen som helst användning för mina mattekunskaper och valde inget ämne där det hjälpte. Istället trivdes jag bättre med ord och skrift som också alltid varit enkelt. Där jag fått lära mig i min egen takt men samtidigt alltid fått göra det klassen gjort. Har vi skrivit om järnåldern i lågstadiet så skrev jag långa uppsatser när de andra skrev en halv sida. Skulle vi skriva en berättelse under en termin i mellanstadiet så skrev jag en bok på 100 sidor medan mina kompisar skrev en på 10. Det var inget konstigt, inget utpekande och jag fick inga andra uppgifter. Och jag bedömdes utifrån samma nivå som mina kompisar :) 

Absolut, till viss del! Jag tyckte om att det var lätt, gillade att kunna göra uppgifterna snabbt och hade nog sett det som orättvist om jag behövt göra massa svårare uppgifter bara för att jag hade lätt för mig. Att traggla samma tråkiga uppgifter om och om igen är ju dödens tråkigt, men att hela tiden får massor av svårare uppgifter än ens kompisar hade jag i alla fall också upplevt som ett straff. Just att utpekas som annorlunda har alltid varit jobbigt för mig - jag gillade mer att få vara en av alla andra men på mina egna villkor. Alltså hade jag nog tyckt bättre om att när jag var klar fått göra något helt annat i så fall. Kanske fritt val (vilket nog ändå oftast varit något skolarbete då jag gillade det).