Varför ensambarn?

Jag har bara ett barn, vi vill inte ha flera och kommer inte skaffa flera, även om tvåbarnsnormen gav mig lite panik när han var yngre. Den andra föräldern som kommer från ett land där ett barn är det vanligast förstår inte tvåbarnsnormen alls. 

Jag vill bara ha ett barn för att det räcker så, jag är nöjd med den jag har, vill inte ha fler och tror inte aff det är bra dör familjen att skaffa ett barn till som inte är önskat, och inte rättvist mot barnet att bli född som sällskap åt sitt storasyskon. 

Jag vill kunna ägna all min tid, uppmärksamhet och resurser åt det barn jag har. Jag vill också fortsätta det jobb som jag älskar, ha tid för mig själv och min partner och ha råd att åka till familjen utomlands med barnet och ta med barnet på mina jobbresor utomlands. 

Jag håller med om att syskonrelationer kan vara fantastiska, men de behöver inte vara det. Jag har syskon som hade psykiska problem och förstörde min barndom och som vuxen har jag inget intresse av att ha kontakt med dem. Däremot har jag andra släktingar som jag står nära. 

Mitt endabarn är generös och artig, diplomatisk och social. Har han godsaker så delar han alltid lika med sina vänner. Får han något gott sparar han lite och tar med till oss föräldrar. Han låter alltid andra leka med sina saker. Han är bättre än oss föräldrar att vänta i kö. Delvis är det för att vi har uppfostrat honom så, delvis, antar jag, för att han aldrig har upplevt syskonrivalitet, han har aldrig behövt vakta sina saker från syskon, aldrig behövt kämpa för uppmärksamhet eller vänta på att stå i centrum. Det som varit en utmaning är att lära sig vänta på uppmärksamhet och att förlora, vilket jag misstänker är just för att den träningen inte kommit naturligt. Å andra sidan är han väldigt duktig på att umgås med båda barn, vuxna och äldre. En del av våra endabarnvänner har svårt med generositeteb, en del av vänner med syskon är så tränade i att respektera ditt och mitt att mitt barn har svårt att leka med dem. Det är väl olika helt enkelt, och beror nog mest på uppfostran och personlighet är syskon, även om det innebär särskilda utmaningar båda att ha och att inte ha syskon.